KF 12/5 Vilka är egentligen skattebetalarna?

På kvällens kommunfullmäktige fick jag två anledningar att diskutera den av högern så ofta använda retoriken om ”skattebetalare”, som går ut på att deras politik minsann inte slösar med skattebetalarnas pengar såsom våran.

Det började i debatten om pilotprojektet på Svartedalens äldrecentrum där arbetstidsförkortning testas och utvärderas av en följeforskare. Syftet är att se om det gör någon skillnad för personalens välmående och arbetsförhållanden, brukarnas upplevelse av sin tillvaro och organisationens rutiner. Projektet ska pågå under två år för att kunna mäta effekterna ordentligt, men borgarna fick genom stöd av sd igenom en motion i kommunstyrelsen om att avsluta det omedelbart. I kommunfullmäktige fick vi rödgrönrosa dock stöd av Vägvalet och kunde därigenom rösta emot motionen så att projektet kan fortsätta som planerat. Vår gruppledare Stina Svensson intervjuas här i radio P4 (finns även som text). Det är lätt att misstänka att den första utvärderingen, som visar på positiva resultat, är anledningen till att borgarna vill avsluta i förtid. Mitt inlägg i debatten var följande:

Jag stör mig oerhört på hur ni här på den högra sidan hänvisar till ”skattebetalarna” som argument emot arbetstidsförkortning. För vad betyder egentligen ordet skattebetalare? Jo, det är ju dels alla vi i den här salen, även vi på den vänstra sidan som tycker att det är en bra idé att lägga skattepengar på det här, och dels personalen på Svartedalen, som vill att projektet ska fortsätta som planerat. Så när ni i högern hänvisar till skattebetalarna misstänker jag att det egentligen är era egna partimedlemmar och väljare ni menar. För alla som arbetar, ja t.o.m. de som har ekonomiskt bistånd, betalar skatt – och alla röstar som bekant inte på er. Så sluta använda ”skattebetalarna” som ett argument, för det saknar all grundläggande logik sett till ordets betydelse!

Efter det här inlägget fick jag en replik av en kvinna från Liberalerna, som hänvisade till att de menar ”effektiv” användning av skattemedel. Då svarade jag att det ju är just det som politik handlar om och som jag försökte förklara i mitt inlägg, att vi är olika partier och därmed har olika syn på vad som är ändamålsenlig användning av skattemedel. Det är en ideologisk fråga och inte en allenarådande sanning!

I en annan debatt fick jag återigen anledning att återkomma till hur, den här gången Sd, använder begreppet skattebetalare. Men deras ärende var problematiskt även av andra anledningar. De hade lämnat in en interpellation (fråga) om bristen på bostäder för personer med funktionsnedsättningar, men jag menade att det underliggande handlade om andra saker och dessutom var dåligt underbyggd argumentation:

Jag är förvirrad! Lars Hansson inleder ännu en av sina interpellationer med att uttrycka sin oro (”Jag är orolig!”). Jag är inte på något sätt emot att vi inom politiken uttrycker våra känslor, men jag blir misstänksam när jag inte hittar någon förankring för känsloyttringarna.

För övrigt förleds läsaren att tro att interpellationen handlar om behoven av särskilt boende för personer med funktionsnedsättning, ett behov som tyvärr inte kan tillgodoses tillräckligt snabbt i den generella bostadsbristens Göteborg. Och detta är naturligtvis något vi kan vara oroliga över: att människor, ofta unga, redo att flytta hemifrån, inte kan det.

Men nej, vad Lars Hansson är orolig över är att skattebetalarnas pengar går till böter. Böter som staden måste betala för att vi inte lever upp till lagens krav på att ordna bostäder. Knappast något som någon kommun har som mål, så vad Hansson förväntade sig för svar på frågan undrar jag över, men det är inte min poäng här. Min poäng är istället en känsla av icke-förvåning, för interpellationen går i linje med SD:s vanliga retorik där grupper ställs mot varandra. I detta fall personer med funktionsnedsättning mot skattebetalare – som om de inte kunde vara samma personer?

Men sedan kan jag också känna en viss tillförsikt. Kanske är det så att SD i Göteborg ska ta tag i sin funktionshinderpolitik och satsa på tillgänglighet, fler särskilda bostäder och så vidare. Men nej. I sitt bostadspolitiska program nämns överhuvudtaget inte att de vill satsa på fler bostäder för personer med funktionsnedsättning.

Jag tittade igenom siffrorna i er budget också. Ni föreslår att Fastighetsnämnden får en något mindre summa pengar än i vår beslutade budget och samma summa i investeringsplanen. Samma summa även för Lokalnämndens investeringar i bostäder med särskild service. Samma summa även på enkelt avhjälpta hinder. Den enda skillnaden är en utökning av det kommunala bostadstillägget för tillgänglighetsanpassning av befintliga bostäder, vilket knappast åstadkommer den förändring som Lars Hansson oroar sig så för inte kommer att komma till stånd.

Så nej, jag är inte emot att du uttrycker oro Lars Hansson, men ta inte upp vår tid i onödan. Du har alla möjligheter att stilla din oro genom att lägga ett budgetförslag som åtgärdar de problem du ser.

Även efter det här dök det upp en liberal som motsatte sig det jag sa, nämligen att det var ”skamligt” att jag hävdade att det var onödigt av Sd att ta upp vår tid med detta. Jag gick då upp igen för att förklara att det ju inte var sakfrågan i sig jag motsatte mig, utan sättet det gjordes på. Det är oseriöst att ställa frågor och klaga på politiken när en själv inte har någon politik eller konkreta förslag på området!

Annonser

Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Fi 10 år – jag 5-årig Fiare

Idag fyller Fi tio år och jag läser fantastiska texter av olika feminister som varit delaktiga i grundandet av och utvecklingen av partiet från starten (t.ex. Sofia Karlsson, Veronica Svärd, Tina Rosenberg och Sissela & Gudrun). Jag själv gick med först i början av 2010, efter några år av engagemang i studentkår och fackförbund.  Jag är till skillnad från många inte en sån där som ”alltid har varit feminist”, något jag fortfarande kan känna mindervärdeskomplex i relation till. Men när jag se tillbaka på mina fem år i partiet, först som styrelseledamot i Fi Göteborg och sedan i nationella partistyrelsen, kan jag ändå drista mig till att känna stolthet över vad jag åstadkommit, både som enskild individ för min egen utveckling och som del i en fantastisk gemenskap med mycket kompetens och engagemang.

Efter några tuffa år i Göteborg när vi bara var ett fåtal engagerade personer som försökte hålla föreningen vid liv har vi nu tagit plats i kommunfullmäktige där vi bidragit till att färga både budgeten och debatten rosa, vi ska få vårt första partistöd och har fler medlemmar än någonsin, både passiva och aktiva. Jag är inte längre det minsta rädd för att föreningen ska tyna bort och det bästa är att jag inte ens behöver lägga all min fritid på att hålla den vid liv utan att det går alldeles utmärkt också utan mig!

Efter två år i partistyrelsen kan jag också se hur jag bidragit till att bredda Fi:s intersektionella perspektiv, i både analys och praktisk politik, med funktionalitets- och tillgänglighetsfrågor. Min första personliga framgång var på kongressen i Göteborg 2013 då min motion om en ny funkispolitik blev antagen. Därefter har jag i varje dokument, uttalande och artikel som författats i Fi:s namn arbetat för att det ska synas. Min andra personliga framgång var i valrörelsen inför riksdagsvalet 2014 när jag agerade ”funktionshinderpolitisk talesperson” i Almedalen, på Nordiskt forum och i debatter och arbetade för att bredda Fi:s nätverk i funkisrörelserna och skapa förtroende för vår politik.

På kongressen tidigare i år när jag avgick från styrelsen för att koncentrera mig på kommunpolitiken hann jag ändå med att starta upp en ny tematisk medlemsgrupp Fi Funktionalitet, för fortsatt utveckling av politiken och av organisationen ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Det finns fortfarande mycket att göra inom Fi för ökad tillgänglighet men det känns som att en god grund är lagd för fortsatt utvecklingsarbete. Jag ska försöka vara med så mycket jag kan i detta genom Fi Funktionalitet (planerar ny motion inför kongressen 2017!) men kommer framförallt att lägga min tid och energi på att göra Göteborg till en mer tillgänglig stad för alla oavsett funktionalitet!

IMG_0399

Syntolkning (också något jag lärt mig under dessa år!): Bild från Marschen för tillgänglighet i ett soligt Göteborg 2012 där jag ses till höger i bilden hållandes ena delen av en vit banderoll med den rosa texten F! för ett tillgängligt samhälle (för övrigt den första banderollen jag gjort!).

Därför är trängselskatten nödvändig 

På dagens kommunfullmäktige tar vi beslut om hur vi ska hantera den rådgivande folkomröstningen om trängselskatten. Mina KF-kollegor och jag skriver på GP Debatt om de feministiska anledningarna till att vi är för:



Syntolkning: Skärmdump från debattsidan på GP med rubriken Trängselskatten är nödvändig och en bild på en bilväg med tullar. 

Studiebesök på Fastighetskontoret

Idag har jag varit på studiebesök på Fastighetskontoret för att höra om deras arbete med tillgänglighet. Läs min rapport på Politikerbloggen



Bilden föreställer mig ståendes mellan de två tjänstepersonerna Birgitta Branegård (tv) och Christina Eide (th).

Hur kan kommunen arbeta med normkritik?

11037466_594324650703464_955649160736373654_n

Idag var vi några politiker på studiebesök för att få reda på hur det arbetas med normkritik i Göteborgs stad. Det gäller både normkritisk pedagogik i skolan och normkritisk kompetensutveckling för kommunens anställda i andra verksamheter. Det är bland annat enheten Social utveckling inom Social resursförvaltning som ansvarar för det.

På bilden ses från vänster Åsa Nilsen (ersättare i nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning), jag, Sanna Ghotbi (ledamot kommunfullmäktige) och bredvid oss tjänstepersonerna Hanna Rahm och Eva Lindstrand, båda utvecklingsledare sexuell hälsa/hiv-prevention. 

Det var ett mycket givande möte som gav idéer för vad vi kan arbeta för att få med i budgeten som vi jobbar med nu. Bland annat saknas tydliga uppdrag och därmed resurser att utbilda kommunens anställda i olika verksamheter, t.ex. socialtjänsten. Inte heller Centrum för skolutveckling har något uppdrag att samordna arbetet med utvecklingen av normkritisk pedagogik. Detta trots att det gjorts flera satsningar på att utbilda så kallade genuspedagoger (som i själva verket har normkritisk kompetens numera) och hbt-kompetent personal. Men det saknas samordning och strategi för hur kompetensen ska spridas i hela staden. Uppföljningar visar att det ser väldigt olika ut mellan olika stadsdelar och förvaltningar idag, oftast handlar det om enskilda eldsjälar som driver frågan på sin arbetsplats eller om tillfälliga projekt.

Samtidigt berättade Hanna och Eva att efterfrågan på kompetensutveckling är väldigt stor, vilket är glädjande då det visar att många av stadens anställda faktiskt är intresserade av frågorna och vill utveckla sin kompetens. På grund av avsaknaden av ett specifikt uppdrag att jobba med det har social utveckling dock inga möjligheter eller resurser att tillmötesgå efterfrågan. Förhoppningsvis kan FiGbg ändra på det!

Jag summerar 2014 och blickar framåt 2015

Jag inbjöds av nättidningen Feministiskt perspektiv att delta i deras årskrönika tillsammans med en massa andra feminister, såhär svarade jag:

1. Vad var feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken under 2014?

Att feminismen breddades och utvecklades ur ett intersektionellt perpspektiv. Jag är särskilt intresserad av funkis- och tillgänglighetsfrågor och har sett hur dessa tagit mer plats. Till exempel har det inflytelserika kontot Kvinnohat på Instagram haft flera funkispersoner och syntolkning av bilder fick ett genombrott. På statlig nivå fick vi en ny diskrimineringslag om bristande tillgänglighet – om än med alltför omfattande undantag, så kampen fortsätter. Ordet funkofobi beslutades tas in i SAOL!

För egen del att jag kom in i Göteborgs kommunfullmäktige!

Ett lågvattenmärke var genusforskarkonferensen G14 med teman som solidaritet och intersektionalitet, men där endast en presentation hade funkisperspektiv (vad jag kunde se i programmet). Feministisk humor är ibland fortfarande funkofobisk, till exempel ett avsnitt av Full Patte där något i stil med ”Är du utvecklingsstörd eller!?” uttrycks och i Nanna Johanssons seriealbum Hur man botar en feminist finns ett skämt som går ut på att en person söker jobb via sin gode man.

2. Vad hoppas du på inför 2015 – ur ett feministiskt perspektiv?

Jag hoppas på en fortsatt utveckling på den inslagna vägen där funkis- och tillgänglighetsfrågor blir en naturligt del av den intersektionella feminismen – i både teori och praktik: kompetensutveckling om livsvillkor för funkispersoner, förbättrat tillgänglighetsarbete i feministiska rum och ökad representation av funkispersoner.