Jag har nu sett de två första avsnitten av Jills veranda på SVT, en typ av musikprogram med Jill Johnson där hon bjuder in svenska artister till sitt hus i Nashville för att göra en country-låt ihop. Men förutom att vara ett program om musik är det också ett program om allt det som finns runtomkring musik, det sammanhang i vilket musiken lyssnas på och framförs i. Det handlar om att det är vitt, heterosexuellt och politiskt och religiöst konservativt.
I det första avsnittet gästas Jill av Titiyo och fokus blir mycket på frågor kring rasism. För hur ska Titiyo uppfattas när hon som mörkhyad sjunger country i Nashville, och närmare bestämt i staden där Klu Klux Klan bildades. De försöker också få tag på den första svarta kvinnan som sjöng country. Jill är väldigt öppen och ärlig, hon har aldrig funderat på hudfärg och country, eller rättare sagt de normer som finns kring vithet och hur det påverkar icke-vita. Men till skillnad från Belinda Olsson, är Jill inte bara ärlig, hon är också genuint intresserad av, i detta fall, Titiyos tankar och erfarenheter. Titiyo får komma till tals och får därmed också själv stå för problemformuleringen. Visst får även rasistiska åsikter komma fram men dessa varvas med fakta kring medborgarrättsrörelsen och journalklipp från den tidens sammandrabbningar. Vi som tittare tvekar aldrig en sekund på huruvida Titiyo (och alla i hennes positions) verkligen är utsatta för rasism eller inte. Vi blir presenterade historiska fakta och vi förstår att det som skett och det som fortfarande sker är fel. Vi tvekar aldrig på att dagens antirasistiska kamp fortfarande är aktuell, i allra högsta grad, tragiskt nog.
I det andra avsnittet gästas Jill av Kakan Hermansson och här blir fokus på frågor kring homofobi. Kakan är orolig för hur hon ska tas emot som lesbisk, när majoriteten av countryfolket är religiöst och politiskt högerkonservativa och anser att homosexualitet är en synd, eller åtminstone ett val du gjort i livet och därmed kan välja bort och ”tillfriskna”. Kakan träffar en kvinna som står för denna typ av åsikter och vi blir samtidigt presenterade fakta kring Tea party-rörelsen och deras kamp mot bl.a. abort och samkönade äktenskap. Kakan berättar om sina upplevelser av att ständigt behöva komma ut som homosexuell i ett samhälle där heteronormen är rådande och Jill erkänner, och skäms över, att hon aldrig funderat kring dessa saker. Men hon är intresserad, hon vill veta mer och vi får följa med på en resa där vi träffar en lesbisk countrystjärna och vi får höra om bandet Dixie Chicks, som fördömdes när en av medlemmarna uttryckte sig negativt mot förra presidenten Bush och USA:s deltagande i Irak-kriget.
Vi förstår att det är stora krafter i rörelse men att de upprätthålls genom (många) enskilda individers handlande. Vi förstår att det är enskilda individer som tillsammans utgör de strukturer som kallas rasism, homofobi och sexism. Jills veranda är därför ett utmärkt exempel på feministisk analys i praktiken och det är gjort på ett pedagogiskt sätt och med en programledare som är genuint intresserad av sitt uppdrag. Jill har ingen anledning av ifrågasätta om feminismen gått för långt, för hon ser med egna ögon hur den drabbar människor som inte passar in i normen. Hon skyller inte heller ifrån sig utan erkänner och tar på sig ansvar i upprätthållandet av dessa strukturer. På så sätt är programmet också en personlig resa, som för Belinda Olsson, men skillnaden är att Jill verkar växa som människa av sin nyvunna kunskap och erfarenheter.
Och jag kan tänka mig att många tittare känner igen sig i Jill och att de därmed också får ny kunskap kring dessa frågor. Till skillnad från Fittstim – min kamp, där vi som tittare aldrig får chansen att lära oss något nytt, för frågeställningarna är färdiga på förhand och svaren likaså. Vi får inte lyssna till människorna med erfarenheterna utan vårt perspektiv blir kritikernas. Vi får inte några fakta utan endast Belindas (och antifeministers) verklighetsfrånvända antaganden.
I nästa avsnitt kommer det att handla om klass om jag tolkat rätt i trailern. Jag ser verkligen fram emot ännu ett avsnitt av Jills veranda där olika samhällsstrukturer analyseras genom att träffa människor med erfarenheter från dem, varvat med musik och mycket känslor – i en feministisk inramning, om än inte medvetet, det vet jag inte. Men i alla fall en perfekt blandning av underhållning och undervisning – public service på topp!
Läs det jag tidigare skrivit om Fittstim – min kamp här och här.
#fempol 