Riksföreningen Grundens dag

I fredags var jag inbjuden till Riksföreningen Grundens årliga politiker-paneldebatt och i år var temat arbetsmarknadspolitik. Grunden är en organisation av och för personer med intellektuella funktionsvariationer.

I artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Verkligheten ser dock inte ut så. Det finns en del forskning och undersökningar som visar på en skrämmande situation för många av dessa människor:

• Bara en av fem elever som gått i gymnasiesärskolan ett lönearbete
• 47 procent har daglig verksamhet, en obetald sysselsättning
• 24 procent återfinns varken i lönearbete, studier eller daglig verksamhet
• Män med bakgrund i särskolan återfinns i arbete i betydligt högre utsträckning än kvinnor med särskolebakgrund

• Personer  som  föds  med  eller  tidigt  förvärvar  en funktionsnedsättning  som  innebär  nedsatt  arbetsförmåga  har  låga  inkomster  och ofta  svårt  att  få  vardagsekonomin  att  gå  ihop. Man fastnar i livslång fattigdom.

En av frågorna som vi politiker fick svara på var hur det ska bli möjligt att gå från daglig verksamhet till ett ”riktigt” lönearbete. Mitt svar handlade om tre punkter:

1. Särskolesystemet måste ändras. Idag ger betyg från särskolan inte behörighet till högskoleutbildning och kan även vara ett hinder när man söker arbete.
2. Generell arbetstidsförkortning. Alltför många stressar sig sjuka i arbetet medan många inte ens kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste dela på arbetstillfällena och göra dem mer långsiktigt hållbara.
3. Förändring i arbetsmiljöarbetet så att kraven på tillgänglighet blir generell istället för att bara gälla individuell anpassning för arbetsplatser som redan har en anställd med funktionsnedsättning. Dvs. generellt tillgänglighetsarbete.
   => detta skulle också påverka attityder hos arbetsgivare, som idag många gånger utgör en bromskloss; man vågar inte anställa någon med en funktionsnedsättning. Det handlar både om fördomar och om att man inte vill lägga resurser på anpassning.

På min facebook-sida finns ett filmklipp med hela mitt svar (tyvärr ej textat).

Ett annat ämne som vi diskuterade handlade om det dåliga villkoren som många har inom daglig verksamhet. Många utför arbetsuppgifter som är lika ”riktigt” arbete men får ändå ingen lön eller arbetsrättigheter som semester, skydd vid olycksfall och så vidare. Detta är något som måste förändras!

Lång debatt om LOV på kvällens kommunfullmäktige

  
Syntolkning: Louise Thörnqvist, jag, Sanna Ghotbi och Gudrun Tiberg på plats i Kronhuset för kommunfullmäktige 

Det var flera intressanta ärenden på dagordningen till kvällens KF men det som tog mest tid i anspråk var ett ärende som egentligen handlade om reviderade riktlinjer för hemtjänsen, men där borgarna med hjälp av Vägvalet och Sd fick igenom ett tillägg om att LOV (Lagen om valfrihetssystem) ska införas (Sd är vågmästare). Därmed blev det en nästan två timmar lång debatt om LOV. På grund av det fick vi inte chans att yttra oss i alla de ärenden vi förberett, så det får vi vänta med tills nästa möte som blir efter sommaruppehållet i september. Nedan följer i all fall mitt yttrande i LOV-debatten:

Ni som förespråkar LOV säger att ”alla utförare ersätts på samma sätt och därför konkurrerar de på lika villkor och med en sak: ”kvalitet”, men det stämmer inte. 

Kommunala verksamheter får till exempel inte göra reklam för sig medan de privata företagen har fria händer. Varför kommunen inte ska lägga skattepengar på att göra reklam för sin kärnverksamhet behöver jag väl inte argumentera för, men att även de ideella aktörerna missgynnas jämfört med riskkapitalbolag är ett ofta outtalat faktum.
Ett annat ofta outtalat faktum: Under åren har vi sett att marknaden till största del består av ett fåtal stora bolag, som köpt upp de mindre. 
Och ytterligare ett: Privata utförare ges också möjlighet att erbjuda tilläggstjänster. Offentliga utförare ges inte någon sådan möjlighet.

Så jag undrar stillsamt: Är det verkligen valfrihet? Jag tror att vi i så fall har helt olika syn på ordets innebörd. 

Marknaden ser ingen skillnad och vi kan inte låta den styra för den har endast ekonomiska incitament – själva poängen med aktiebolag är att de ska drivas med vinst. Men Vi som politiker måste ta ansvar för människorna – inte för marknaden.
 Vi kan aldrig acceptera att fördelningen av våra gemensamma resurser bestäms av marknaden på det sättet. Det måste alltid vara ett samhälleligt ansvar att se till att såväl tillgänglighet som fördelning av gemensamma resurser sker utifrån aspekter som tillgodoser människors behov och likabehandling.

En annan sak är att talet om kvalitet är oerhört lömskt. För det som egentligen har skett är att ansvaret för kvalitetsgranskning har lagts över på vårdtagaren, vilket är mycket problematiskt. 

Det är ett ansvar som bör ligga på staten och kommunerna eftersom det är den offentliga sektorn som tillhandahåller tjänsterna. 
En sista viktig sak jag vill lyfta är Riksrevisionens uppgifter kring skillnader i lagstiftningen som styr kvalitet och insyn i äldreomsorgen beroende på om utföraren är offentlig eller privat:
· Privata utförare omfattas inte alltid av Socialstyrelsens föreskrifter.

· Vidare gäller inte meddelarfrihetens skydd mot efterforskning och repressalier från arbetsgivaren inom privat verksamhet.

· Det är otydligt om yttrandefriheten gäller på samma sätt för privatanställda som för offentliganställda.

. Det finns inte heller lika många statistikuppgifter över enskilda utförare av äldreomsorg som offentliga. En följd av detta är att man inte kan jämföra produktiviteten i offentliga och privata verksamheter.

Sammantaget innebär dessa aspekter risker för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks. 

En rapport från Kommunalarbetaren om läget i Stockholm visar på hur detta ter sig i praktiken. 
Alla hemtjänstverksamheter, även privata företag, är skyldiga enligt lag att informera ansvariga politiker i sin kommun när det begås misstag som drabbar de gamla. Lagen är skriven så för att kommunpolitikerna, som är ytterst ansvariga för att de gamla får en bra vård, ska kunna gripa in om det behövs. Rapporten visar att över hälften av de privata hemtjänstutförarna aldrig lämnar in Lex Sarah-rapporter eller anmälningar. Ingen kan väl på allvar tro att det inte sker missförhållanden?

 Ytterligare en rapport visar att:

· Privatiseringarna i praktiken inneburit nedskärningar av personalen, ökad stress och mer pressat arbetstempo.

· Dessutom kan det vara otryggt för de anställda. De äldre ska till exempel kunna välja hemtjänst. Men om inte arbetsgivaren lyckas locka till sig tillräckligt många kunder riskerar de anställda att mista jobbet.

· Ökad otrygghet i jobbet gör att man är mindre benägen att kritisera arbetsgivaren. 

. Möjligheten för kompetensutveckling är ganska liten hos privata entreprenörer. 

. Fortfarande finns företag inom hemtjänsten som inte tecknat kollektivavtal. 

. Inte heller tar de nya arbetsgivarna alltid ansvar för långtidssjukskrivna.

Detta är vinstens pris. Det drabbar dem som bär välfärden på sina redan tunga axlar: kvinnor och rasifierade personer. 

Som politiker utgår jag ifrån kunskapsunderlag för att fatta välgrundade beslut. Jag känner mig oerhört trygg i den kunskap jag har om att LOV inte är rätt väg att gå.