Vem ansvarar för den våldsamme mannen?

Vad har friande våldtäktsmål och så kallat supportervåld gemensamt? Och vad är politikens roll i det hela?

Låt oss börja med det senaste på våldtäktsfriarfronten:

En pojke sköt en flicka med soft airgun och hotade henne till oralsex. Han frias. (länk)

Tingsrätten har inte ifrågasatt det faktum att flickan i sin situation kände sig tvingad till att utföra oralsex, men menar att det inte går att bevisa att den 16-åriga pojken som hotade henne förstod att det utfördes med tvång.

En ung man togs in på förhör misstänkt för våldtäkt. Han erkände då. Men frias nu. (länk)

Tingsrätten säger att kvinnan inte gjorde personerna utanför rummet uppmärksamma på att något pågick i sovrummet, vilket hon kunde ha gjort.

En 15-årig våldtogs medan hon låg däckad efter att ha rökt hasch med mannen och hans vänner. Han frias. (länk)

I domen skrev tingsrätten bland annat att 36-åringen ”utnyttjat situationen och ‘passat på’ att ha sex med målsäganden när hon låg i hans säng och halvsov”. Rätten ansåg alltså att det inte finns någon anledning att betvivla flickans uppgifter om att mannen haft sex med henne mot hennes vilja. Däremot ansåg man inte att flickan befann sig i en ”särskilt utsatt situation” och därför friades mannen.

Uppenbarligen fungerar inte det där med ”särskilt utsatt situation”. Om det inte ens räknas att bli skjuten i huvudet, att hotas, att vara drogpåverkad och ligga däckad – ja, då är det en väldigt bra fråga vad som kan anses vara särskilt utsatt. Att en samtyckeslag ska behövas är bedrövligt men uppenbarligen alldeles nödvändigt, när ett nej eller andra tecken inte räcker.

Det sätter fingret på vad det är vi måste rikta fokus på, nämligen de som våldtar. För visst är det något allvarligt fel på en pojke som inte förstår att flickan inte vill när han måste skjuta henne i huvudet för att få henne till att göra det? Och lika allvarligt fel är det på tingsrätten som anser att en 16-årig pojke inte kan förstå det. Eller att mannen i det tredje fallet upplever det som helt normalt att ha sex med en (halv)sovande person – och att tingsrätten också anser det.

Vad är det med dessa män? Ja, inte är det biologiskt, då är jag rädd för att det skulle vara ännu fler än 48 sexualbrott som anmäls varje dag (och då ska vi inte ens tala om mörkertalet) (för mer statistik se BRÅ). Nej, det handlar om normer, förväntningar och könsroller kring maskulinitet i sammanhang av vitt skilda slag. Min kollega Stig Grundvall har exempelvis i sin avhandling skrivit om detta inom biker-kulturen, och den nyligen avslutade statliga utredningen Män och jämställdhet tar i olika delrapporter upp olika aspekter av problemet.

Journalisten Andrev Walden skrev väldigt bra om detta på Politism idag: Tänk om vi inte ser skogen för alla män? Han ger exempel på skolmassakrer och massmord, som alla utom en är utförda av män (USA). Ändå är det aldrig någon diskussion om denna uppenbara genusaspekt. Det är vapenlagar som diskuteras, eventuell psykisk störning eller mobbning, men aldrig något om det faktum att det är män som är den gemensamma nämnaren.

Han knyter an till dödsfallet av en supporter häromdagen och att diskussionerna kring det på samma sätt lätt hamnar på andra frågor, t.ex. fotboll, supporterkultur och polisens insatser. Så blev det också i söndagens Agenda där justitiminister Beatrice Ask (M), regeringens förre samordnare mot idrottsrelaterat våld Björn Eriksson och Mats Enquist, vd för föreningen Svensk elitfotboll medverkade. Alltså inget verkligt preventivt fokus i t.ex. sociala frågor. Fokus blev fotboll, polisen och åtgärder kring matcher och arenor. Detta är något som ”vanliga” supportrar är otroligt trötta på, för det är trots allt en minoritet som beter sig illa (3 % enligt Björn Eriksson). Denna frustration beskrivs väldigt bra av supportrarna Elliot Baron och Gustav Gelin här och här.

Gelin sätter fingret på det som var min ryggmärgsreflex, nämligen våldet som samhällsproblem:

Men visst finns det problem, som sagt. Jag tänker dock påpeka in absurdum att det inte kan vara fotbollens enskilda ansvar att försöka lösa dem. Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg, men där ingen vettig människa skulle komma på tanken att bötfälla eller kräva ansvar av krögaren, än mindre övriga gäster, för att ett fåtal startar ett bråk.

Även Aftonbladets Oisín Cantwell säger det bra:

Det är en manlighetskultur som är problemet. Det är vissa män som är problemet. Det är det våld som vissa män älskar som är problemet.

För det handlar inte om fotboll. Våldet är ett problem som finns i hela samhället, ja, i hela världen. Det manifesteras på väldigt olika sätt, men alla lika fruktansvärda, vare sig det handlar om våld mot enskilda, som i ovan nämnda fall, eller våld mot folkgrupper, som i krig. Våld löser aldrig några problem men dessvärre är det ett verktyg som indirekt och direkt lärs ut till alla pojkar som växer upp i Sverige – och i världen. Det är det som måste förändras och det kan endast göras med genomgripande, strukturella åtgärder – inte enskilda punktinsatser, och särskilt inte om det bara blir på fotbollskulturen.

  • Det behövs läroplaner för för-, grund- och gymnasieskola som inkluderar kunskaper från genuspedagogiken, dvs. att pojkar inte måste bete sig på ett visst sätt (våldsam, stökig) och flickor på ett annat sätt (snäll, lugn). Kunskaper om antivåld, att när vi inte är överens så pratar vi om det. Om respekt, antidiskriminering och mänskliga rättigheter, dvs. allas lika värde. Att vi är olika betyder inte att vi inte kan komma överens eller vara vänner.
  • Men dessa kunskaper behövs också inom de yrken som möter människor i dessa utsatta situationer, ja både som offer och förövare. Rättsväsendet behöver kunskaper om hur det faktiskt kan upplevas att bli våldtagen, att det inte alltid är så enkelt som att skrika eller göra motstånd pga. känsla av paraplys. Att män som våldtar inte är för dumma i huvudet för att förstå att en tjej inte vill när hon gör något som ser ut så.
  • Det handlar om en sexualpolitik som måste utvecklas och integreras i fler samhällsområden. Bättre sexualundervisning i skolan, obligatorisk utbildning i sexualundervisning för lärare och kontinuerlig fortbildning för yrkesverksamma som arbetar med människor där sexualitet kan bli aktuellt (de flesta!). Vi måste förändra synen på vad som är okej sex, vilket med lite sunt förnuft inte är särskilt svårt egentligen – helt enkelt när och så länge som båda vill.
  • Det handlar om en ny syn på säkerhetspolitik, där det är befolkningens säkerhet som ska prioriteras framför nationens. Mäns våld mot kvinnor är en global pandemi och Sveriges verkliga säkerhetsproblem. Även mäns våld mot män i olika former bör prioriteras. Militär upprustning stjäl pengar från social upprustning, eftersom ökade militärbudgetar ger minskade välfärdssatsningar.

Så visst behöver vi en ny mansroll, med allt vad det innebär och kommer att kräva, men det får vi inte av att porta männen från fotbollsarenorna, som journalisten Marcus Alexandersson föreslår. Eller ens att bara porta bortafansen, som kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth föreslår bredvid ett maskeringsförbud. Problemet med dessa förslag är att de bara behandlar symptomen. För det är vad våldet är, symptom på en sjukdom som måste angripas i grunden och utrotas helt. Och den sjukdomen är inte mannen, utan den maskulinitetsroll som förmedlas genom skola, media och konfliktlösning genom våld och krig runtom i världen.

Vi har all kunskap som behövs; det finns forskning, statistik och vittnesmål om våldets konsekvenser likväl som konkreta förslag på hur vi ska komma tillrätta med det. Det behövs inte fler exempel på att politik kan handla om liv eller död. Det är inte bara en familj och vänner som sörjer. Ansvaret för varje brottsoffer är samhällets – och i förlängningen också politikens.

 

Läs mer om Fi:s politik kring maskulinitet och våld.

Stå upp för aborträtten – i solidaritet med Spaniens kvinnor

Bild

 

Det är en skrämmande utveckling i Spanien. Aborträtten är på förslag att inskränkas. Europas feminister solidariserar sig nu i kampen för rätten till sin kropp genom kampanjen Nunca Más! 

”På lördag den 1 februari marscherar feminister och kvinnorättsorganisationer mot det spanska parlamentet för att lämna över nedan brev till premiärministern, kongressministern m.fl. och för att visa solidaritet med dom som marscherar deltar vi nu i denna aktion.”

VILL DU OCKSÅ VISA SOLIDARITET FÖR SPANIENS KVINNOR?

Senast på lördag, gör här:

///Fota dig på med texten Nunca Mas! eller Aldrig mer! kanske fastspänd på en galge eller några virknålar
///Ladda upp din bild här eller på Instagram med budskapet: För att jag bestämmer!
///Tagga bilden #AlertaFeminista och #EUfeminist2014 och pinga @ feministerna

Läs mer och delta: https://www.facebook.com/events/626756957359880/?ref_newsfeed_story_type=regular

Höj ambitionsnivån i arbetet mot våldet

Tydligen har även nyhetsredaktioner julledighet, ganska långa sådana till och med. Så det tog ett bra tag innan Linnéa och jag ens fick svar om vår artikel, men nu är den äntligen publicerad i Uppsala nya tidning:

.Bild

Nu skriver vi på ett inlägg i debatten om civilsamhället och ideella organisationer, som Kd initierat genom sitt förslag om ökad avdragsrätt för gåvor, och som Carin Jämtin (S) besvarat, men kanske inte med det fokus vi vill lägga.

 

Alla är del i #mörkertalet

Igår startade @MartinaSundman #mörkertalet på Twitter som ska ge vittnesmål om övergrepp som aldrig polisanmälts. Gensvaret blev enormt. Många, framförallt kvinnor, delade med sig av sina erfarenheter av olika typer av sexuella övergrepp som de aldrig anmält. En twittare noterade att många vittnar om övergrepp av förövare som offret känt, vilket också är tydligt i statistiken. Det är också något som bidrar till att göra det svårare att anmäla – och bidrar därmed till det stora mörkertalet enligt Brottsförebyggande rådets analyser.

En annan viktig faktor som bidrar till mörkertalet är okunskap kring särskilt utsatta grupper, t.ex. personer med funktionsnedsättning, där en närstående bekant också kan vara en professionell som den utsatta är beroende av. Projektet Dubbelt utsatt visar bl.a. att unga kvinnor med funktionsnedsättning sällan ingår som en egen kategori i studier om våld, hälsa eller funktionsnedsättning och därför blir osynliga i forskning. Alla kvinnojourer (skyddade boenden) är inte heller tillgängliga för till exempel kvinnor med rörelsenedsättning eller för kvinnor som behöver ha med sig personal eller ta med sig ledarhund eller ett husdjur. Andra särskilt utsatta grupper som kan behöva extra eller annan typ av stöd och insatser är asylsökande kvinnor och kvinnor i missbruk och/eller hemlöshet.

I en aktuell WHO-rapport bekräftas att mäns våld mot kvinnor och barn nått epidemiska proportioner – mer än var tredje kvinna i världen drabbas – och är således ett allvarligt folkhälsoproblem. Det är hög tid att vårt reella säkerhetspolitiska problem sätts högt på dagordningen och behandlas som det allvarliga hot mot demokrati och mänsklig säkerhet som det faktiskt utgör (det förekommer våld även i samkönade relationer, och heterosexuella kvinnor kan utöva våld, men som trettio års forskning samstämmigt visar står män för den allra största delen av våldet, och ju grövre våld desto högre överrepresentation av män).

Linnéa Bruno, styrelseledamot i Fi och doktorand i sociologi med forskning om mäns våld mot kvinnor och barn, och jag har just skickat in en debattartikel som handlar om detta. Artikeln är ett inlägg i den debatt som pågått på SvD Brännpunkt mellan Morgan Johansson (S) och Krister Hammarbergh (M), medlemmar i justitieutskottet. Vi tycker att deras förslag är otillräckliga och fokuserar alltför mycket på problemen när de väl uppstått istället för nödvändigt preventivt arbete. I en tidigare version av artikeln skrev Linnéa att ”Hammarbergh gissar att det ökade antal anmälningar om misshandel mot kvinnor endast är ett utslag för ökad benägenhet att anmäla, men BRÅ menar annorlunda. Det ökade trycket på de skyddade boendena talar också för att vi har en faktisk ökning av just detta slags våld. Det är ovärdigt en välfärdsstat att skydd från fortsatt våld till så stor del vilar på ideella krafter.”

Jag menar att våldet är en del av ett större sexualpolitisk problem som handlar om en skev syn på kvinnligt och manligt och på sexualitet, en bild som gör sig påmind dagligen på alltifrån sexistiska reklamaffischer till hatbrott mot personer som inte uppfattas passa in i heteronormen. Det bör därför också angripas som sådant, ur ett genomgripande helhetsperspektiv och ett livsloppsperspektiv, med start i förskola och skola. Till Fi:s kongress i våras skrev jag tillsammans med Sandra Dahlén en uppdaterad version av Sexualpolitiken, och vår artikel avslutas med några av förslagen därifrån. Det handlar bl.a. om inrättandet av ett nationellt resurs- och kunskapscentrum för sex- och samlevnadsfrågor och att det ska bli obligatoriskt med utbildning i sex- och samlevnad på lärarutbildningen, så att alla elever får adekvata kunskaper om detta livsnödvändiga ämne.

Pojkar ska inte växa upp till killar och män som lärt sig att det är okej att tvinga till sig sex. Flickor ska inte växa upp till tjejer och kvinnor som lärt sig att de ska ”ställa upp” även om de inte vill. Barn och unga som inte ”passar in” i heteronormen ska inte växa upp i en miljö där deras könsidentitet och/eller sexuella läggning anses avvikande och därmed okej att utsätta för hot och våld. Det är inte bara offren som mår dåligt, kanske med livslång psykisk ohälsa, utan även förövarna. Heteronormen är en snäv och förtryckande struktur även för dem när det inte finns alternativa sätt att vara kille och man på. Vi är därför alla vinnare i ett samhälle som är jämlikt.

Dags för ny lag om samlevnad

DN har på senare tid gjort en del reportage kring normbrytande föräldraskap, eller icke-föräldraskap. Det började med serien om frivillig barnlöshet, eller barnfrihet som är det senaste begreppet, med anledning av den nyutkomna antologin Ingens mamma, där tolv kvinnor beskriver valet att inte skaffa barn och de attityder de möter. Lena Andersson, en av skribenterna, skrev dessutom en läsvärd text på kultursidan, baserad på hennes text i antologin. Förutom att hon skriver otroligt bra rent språkligt, är det mycket i innehållet som jag känner igen mig i, t.ex. ”Vikten av autonomi och suveränitet har varit för starkt inristade i mig för att de skulle gå att kombinera med det inkräktande på dessa värden som gravididet och föräldraskap är” och ”Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras”. Jag kan känna mig nästintill kränkt när någon uttalar sig om min framtid, där det ses som självklart att jag kommer vara förälder. Ofta kan jag inte ens säga emot, för argument som exempelvis ”du kan inte veta när du är så ung” och liknande, är ju verkligen något som jag inte kan säga emot. Hur skulle jag kunna säga vad jag kommer känna om tio år? Men inte desto mindre borde ju min åsikt och känsla idag vara mindre värd. Normerna kring barnalstring är så starka att det som bryter mot denna norm knappt får existensberättigande, åtminstone inte mer än i teorin. 

En annan stark norm, som dock börjar utvidgas mer och mer, är den kring kärnfamiljsidealet. I en artikel om en familj, där föräldrarna inte är gifta och där den ena parten inte heller är biologisk förälder till det ena barnet, beskrivs hur deras kamp att denna part ska få adoptera barnet nu resulterat i ett mål i Tingsrätten pga. lagkravet om giftermål vid adoption. Juristerna som driver ärendet hänvisar bl.a. till Barnkonventionen, enligt vilken barnet bästa ska vara utgångspunkten. Förutom denna typ av familj där föräldrarna inte nödvändigtvis också är sexuella och/eller kärlekspartners, finns många andra familjetyper vars tillvaro skulle underlättas avsevärt genom lagändringar på det familjepolitiska området. 

På Feministiskt initiativs kongress i våras antog vi en ny (omarbetad) Sexualpolitisk text, som jag tillsammans med sexualupplysaren Sandra Dahlén tagit fram. Utifrån hennes text Fem anspråkslösa sexualpolitiska förslag föreslås bland annat att äktenskapsbalken och sambolagen ersättas med en ny, gemensam samlevnadsbalk. Då förändras inte bara normerna kring vad som är ett ”riktigt” föräldraskap, utan den legala tryggheten för alla familjetyper säkras, genom att samtidigt också upphäva de hierarkier mellan olika samlevnadsformer som finns idag. Därtill vill vi i Fi att Barnkonventionen ska bli svensk lag, vilket skulle bli ännu en markering för barns rättigheter och att barns trygghet ska vara vägledande i beslut som rör dem. Det är ingen rättighet att bli förälder och det är heller ingen rättighet att vara förälder om det innebär skada för barnet, vilket dessvärre är fallet med dagens lagstiftning, exempelvis i fall som rör vårdnadstvister (läs mer om detta här).

I denna diskussion är det även viktigt att lyfta frågan om surrogatmödraskap. Jag är glad över att vi på förra kongressen äntligen tog ställning emot, efter kongressen innan där den långa diskussionen landade i att vi behövde utreda mer. För mig handlar surrogatmödraskap på samma sätt om barns rätt till ett gott liv snarare än föräldrars rätt till (biologiska) barn. Sett ur ett globalt perspektiv där prostitution, trafficking och människohandel är ett smärtsamt faktum i en värld styrd av patriarkala och kapitalistiska strukturer, kan surrogatmödraskap aldrig frikopplas från dessa med argumenten om att det finns altruistiska anledningar (t.ex. en vän eller släkting som ”vill” ge någon detta). Precis på samma sätt tänker jag kring att det i detta system inte kan finnas en fungerande ”marknad” för ”frivillig” prostitution (läs mer om detta i Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan). Detta bidrar naturligtvis till att starkt begränsa vissa gruppers, t.ex. homosexuella mäns möjligheter att skaffa biologiska barn, men jag anser likväl att denna rätt aldrig får gå ut över en annan människas rätt till sin kropp, dvs. kvinnan, ofta fattig, som bär barnet.

Kanske beror denna min syn på att jag själv inte önskar skaffa barn (eller prostituera mig), men jag tror främst att det handlar om att min syn på världen och de sociala problem som råder bygger på ett strukturellt perspektiv, där vi människor aldrig kan sägas vara fria individer med fria val att göra vad vi vill och leva hur vi vill. Det finns alltid under- och överordning, makt och motmakt och inkludering och exkludering baserat på kön, könsidentitet, sexuall läggning, etnicitet, funktionalitet, klass eller ålder. Och i detta system är det oftast kvinnor som drar det kortaste strået. Så länge det är så behövs politik som bygger på den kunskapen och då kan det inte vara acceptabelt med system som underhåller kvinnors underordning i form av kroppar som säljs som varor på en marknad, där köparna oftast av män.