Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Mycket idioti på KF 8/10

12068791_10153603596066963_9082922103017968105_o

Syntolkning: Jag i talarpodiet, två personer i sekretariatet bakom mig. Bild tagen av Maria Svensson från web-streamingen på Göteborgs stads hemsida.

Jag hade inte förberett något yttrande till förra kommunfullmäktige men det fick ändå bli ett antal spontaninhopp när jag provocerades alltför mycket av Sd:s dumheter…

Det första tillfället var under ärendet om den nya planen ”för kommunala insatser som rör EU-medborgare i socialt och ekonomiskt utsatta situationer”. Icke förvånande var detta något som Sd tyckte var fel och de störde sig särskilt på att Fi ofta pratar om (mänskliga) rättigheter. Då sa jag följande:

Jag ska hålla mig kort. Jag vill bara besvara några frågor som riktades till Fi om att vi pratar så mycket om rättigheter – då blir min fråga till er: Menar ni att ni inte står bakom de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen? Vi har ju misstänkt det men det blir ganska tydligt när ni ställer den frågan, för de rättigheterna är vad vi har att förhålla oss till i politiken och i våra verksamheter.

Ni undrar också varför vi inte pratar om skyldigheter. Men det är precis det vi pratar om. Enligt dessa rättigheter är det vår skyldighet som kommun att erbjuda alla som vistas här stöd för sina grundläggande behov. När det gäller lösningar är det inte vi politiker som kan föreskriva alla lösningar utan det är experter och förvaltningar som genom utredningar och så vidare – jag tror ni kan detta egentligen – ger förslag på hur saker och ting ska göras.

Sedan tycker ni att vi inte tänker på ekonomin men det handlar egentligen om prioriteringar. Medan ni vill lägga pengar på att återupprätta Gustav Adolfs-firande eller smyckande av någon rondell i Torslanda, vill vi hellre prioritera att ge stöd till människor för deras grundläggande behov – oavsett härkomst. Och det är väl där vi också skiljer oss åt.

Det andra tillfället var under en motionsdebatt, dvs. där ett parti lämnar in ett förslag som tjänstepersonerna sedan utreder. Sd lämnar in mycket motion om stort och smått och denna handlade om arbetet mot könsstympning (med många väldigt skumma formuleringar). Representanten från partiet anklagade bl.a. Fi för att vara FÖR könsstympning! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Det kom en konstig anklagelse om att vi är för könsstympning, men jag tror inte någon i den här salen är det och vi har också en lag som förbjuder det. Som Mariya Viyvodova (s) har sagt finns det ett pågående arbete på flera nivåer i staden. Men när vi läser SD:s motion så ser vi att den inte verkar vara så intresserad av att förbättra för de utsatta flickorna och kvinnorna, utan fokus är att komma åt ”män med en sådan stereotyp syn på kvinnor”. Jag undrar vad det egentligen betyder. SD vill ju till exempel begränsa aborträtten och införa frivillig sambeskattning, som avskaffades 1971 – en viktig jämställdhetsreform. Vem är det som har en stereotyp syn på kvinnor, kan vi ställa oss frågan.

Det mest anmärkningsvärda är dock det som ständigt återkommer, som också var uppe i den förra motionsdebatten, nämligen att ni inte verkar läsa svaren på era motioner, de remisser som kommit in, utredningar och information om vad som pågår i de här frågorna. Ni bara upprepar era förslag och era frågor utan att ta in ny information. Ni pratar om vad vi lägger pengar på som ni tycker är slöseri – men det som ni håller på med är ju ett enormt resursslöseri!

Den tredje och sista gången jag yttrade mig var i en motionsdebatt om ännu en motion från Sd, denna gång om att staden ska återuppta högtidlighållandet av Gustav Adolfdagen:

Vi pratade om ekonomiska prioriteringar tidigare, och det handlade ju delvis om det också här – men jag tänker också på prioriteringar av vad vi väljer att lyfta fram, vad vi väljer att representera. Gustav Adolf var, som kulturnämnden lyfte fram i sitt remissyttrande, den som involverade Sverige i trettioåriga kriget, som medförde svårt lidande för civilbefolkningen – precis som i alla militära konflikter. Men ni kanske tycker om krig? Jag tror att ni har uttryckt er emot det tidigare, för ni tycker ju inte om att det kommer folk hit som flyr från krig. Så hur ska ni ha det egentligen? Om vi ska samlas kring någonting så har till exempel Refugees Welcome blivit en jättestor grej här i staden, som människor har samlats kring och där vi ser väldigt mycket insatser från ideella organisationer och civilsamhället. Det är i så fall mer passande, tänker jag.

Dessutom är det ett jämställdhetsperspektiv som kan vara relevant att tänka på här. Gustav II Adolf har redan en väldigt stor staty, han har ett helt torg i Göteborg. Jag tror snarare vi behöver lyfta fram andra typer av representanter, kvinnor till exempel, i stadsrummet. Ja, det finns lite olika aspekter att tänka på här. Jag yrkar avslag på motionen.

För den som vill fördjupa sig i allt dumt som Sd uttalar så finns yttrandeprotokollet nu uppe. Det verkar ju inte vara unikt för oss i Göteborg utan även våra kollegor har liknande erfarenheter, något som Aftonbladet uppmärksammade efter måndagens KF i Stockholm under rubriken Debatt om tiggeriförbud spårade ur – SD:are pratade om ”tjusiga tiggarkvinnor”. Göteborgs Fria Tidning har i en pågående reportageserie och granskat SD:s agerande i KF och visat att de yttrar sig näst mest och lägger flest motioner jämfört med alla andra partier.

I morgon är det dags för KF igen och vi får se om vi får några seriösa politiska diskussioner då eller om tiden upptas mycket av Sd:s idioti som vanligt…!

Ja till fred – nej till Nato

Det pågår en debatt i Etc Göteborg om säkerhetspolitiken med särskilt fokus på Nato, initierad av Tomas Magnusson, ordförande i Svenska Freds Gbg. Moderaterna var inte sena med att svara. Jag och mina partikollegor levererar ett feministiskt perspektiv! Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Skärmavbild 2015-09-18 kl. 10.20.38

Syntolkning: Skärmdump från Etc Gbg:s debattsida. Ett foto på en blå himmel med en massa fallskärmar och ett flygplan. Nedanför bilden rubriken Ja till fred – nej till Nato och nedanför den ingressen med texten:

Vilken framtid vill vi se för Sverige, Europa och världen? Det är den grundläggande frågan vi måste utgå ifrån i diskussioner om ett svenskt Nato-medlemskap. Vill vi se en värld med ny kapprustning som under Kalla kriget, eller en värld där mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet står i fokus för våra investeringar? Väljer vi det senare krävs en omstrukturering av säkerhetspolitiken.

Fosterdiagnostik och aktiv dödshjälp ur ett funkis- och MR-perspektiv

Idag skriver jag i Dagens Samhälle tillsammans med Tobias Holmberg, fd. ordförande för Unga rörelsehindrade, om vår syn på den pågående debatten om fosterdiagnostik och aktiv dödshjälp, som ofta saknar ett funktionalitets- och mänskliga rättigheterperspektiv. Klicka på bilden för att komma vidare:

Namnlös

Syntolkning: Skärmdump från vår artikel på Dagens Samhälles debattsida. Rubrik ”En snabb död är inte det mest humana” och bild på ett barn med Downs syndrom.

Har debatten om feminismen gått för långt?

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen En feministisk agenda på första temat Dagens feministiska debatt. Det är ett utmärkt läge att diskutera denna fråga med tanke på exempelvis Belinda Olssons kommande programserie Fittstim – min kamp och debattartikeln hon skrev inför premiären (tack Yonna Waltersson för bra svar!). Några andra aktuella debatter jag kommer att relatera till är Ebba Witt-Brattströms senaste utspel om Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande (tack Kristina Lindquist för bra svar!), samt söndagens Agenda, där jag fastnade för en diskussion om yttrandefrihet kontra politisk manifestation i samband med OS-landslagets medverkan i Stotji, apropå Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar (ett ställningstagande mot Rysslands omdiskuterade lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”). Som jag ser det handlar frågan om flera nivåer; en inomfeministisk diskussion, en samhällsdebatt kring feminism, samt en (global) samhällsdebatt om yttrandefrihet. 

Ebba-Witt Brattström och Belinda Olsson rör sig främst i den inomfeministiska debatten, åtminstone i sättet de skriver exempelvis ”Jag känner mig inte längre hemma i feminismen” (Olsson) och Witt-Brattströms beskrivning av sakernas tillstånd som ”en kamp mellan feminism och sexualradikalism” (som om de inte kunde vara densamma?) eller sättet hon talade om ”dagens unga feminister” på och sitt motstånd till ”hen” i SVT:s Min sanning. I W-B:s fall handlar det, i min tolkning, om ett motstånd mot dagens feminism, som hon i intervjun kallade historielös, mot bakgrund av sin kamp med Grupp 8 på 70-talet. Jag har träffat på denna typ av motstånd själv av äldre feminister som ”var med på den tiden”, ett motstånd mot framförallt Feministiskt initiativ. Det handlar även i vissa fall om ett motstånd mot någon typ av föreställd sexualradikalism där unga feminister idag är ”obestämbara” och ”opålitliga” i sina sexuella identiteter och begär, och därmed på något sätt könsförrädare. Jag minns inte riktigt hur hon uttryckte det i intervjun, naturligtvis inte i sådana drastiska ordalag, men min (visserligen affekterade) tolkning blev sådan. Den förstärks i texten om Egenmäktigt förfarande, som hon gör en helt annan tolkning av än jag själv, nämligen att det handlar om ett övergrepp snarare än ett samtyckt ligg, som dock slutar med att den ena blir kär och den andra inte. 

Samma mönster kan ses i Belinda Olssons debattartikel, där hon bland annat hetsar upp sig över att det byggs könsneutrala toaletter på skolor och att man inte kan kallas feminist om man inte använder ”hen”. Detta är inte bara fruktansvärt transfobiskt utan går också i linje med hennes tidigare resonemang om att hon inte tycker att dagens feminism kämpar för de viktigaste frågorna, som de gjorde på 90-talet. Det skrämmande är att hon verkar ha så dålig koll på allt det fantastiska som faktiskt görs i dagens mångfacetterade feministiska rörelser, men det enda hon tar upp är någon typ av vit, medelklassfeminism (jag antar det är en pik till antologin Happy, happy). Inte minst är det en okunskap om den ständigt pågående och just nu kanske särskilt högljudda inomfeministiska diskussion kring intersektionalitet och vem som får plats inom feminismen. Som jag själv skrivit om tycker jag att funktionalitetsfrågorna är alltför osynliga, Rummet är det senaste fantastiska kring rasifiering, och Maria Ramnehill skrev viktigt om transfobi och cissexism. Jag upplever att vi aldrig varit så öppna och självkritiska som nu!

Så vad är det som gör att vissa ”äldre” feminister tycker att ”vi” för fel kamp idag? Jag tror det har att göra med samhällsdebatten kring feminism. Det handlar till exempel om att Fittstim – min kamp har marknadsförts med beskrivningen ”Har feminismen gått för långt?”. Det handlar om att Belinda Olsson inte verkar förstå att hennes mammas kamp för försörjning, som fick henne att säga att hon därför inte haft tid att vara feminism, är just det som dagens feminism handlar om (bland annat). Det handlar om att Ebba W-B tolkar kampanjerna #prataomdet och #fatta som ett tecken på en sexuell dubbelmoral där jämlikhet och öppen sexualitet inte verkar kunna gå hand i hand (en dubbelmoral som minsann fanns ”redan på 70-talet”). Att våldtäktsdom efter våldtäktsdom som friar förövarna, trots solklar bevisning, vittnar om att det faktiskt är sjuhelvetes långt ifrån jämställd i det här landet, när Högsta domstolen kan skriva att: 

Det inte går att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. 

efter att en en ex-pojkvän lagt ut en video där han och hans fd. flickvän hade sex på en porrsajt (läs Hanna Gustafsson fantastiska text om samtyckeskultur här). Det vittnar om att samhällsdebatten är sjuhelvetes långt ifrån den diskussion som vi för om feminismen internt och det är DET som är problemet. 

Och det för mig slutligen till den tredje nivån, som jag blev varse när jag såg Agenda. Där diskuterades alltså likheten mellan att måla sina naglar i regnbågens färger för att manifestera för mänskliga rättigheter och att utöva hatbrott. Låter det extremt? Kanske för att det visserligen är min tolkning av diskussionen, men det som sades var alltså att det INTE är ok att göra denna typ av politiska manifestation, (regnbågsmålade naglar), på samma sätt som det INTE är ok att skrika hatord till en hbtq-person – därför att arenan ska ju vara befriad från politik. Så hat likställs med tolerans, och tolerans likställs med en politisk manifestation, och precis där upplever jag att vi har fått ett problem på halsen. Ett STORT problem till och med.

När mänskliga rättigheter enbart betraktas som politik och därmed kan diskuteras i termer av för eller emot, rätt eller fel. Problemformuleringen förskjuts och det upplevs nu mer problematiskt att visa tolerans än att göra det motsatta. Feminismen är nu något som ska ifrågasättas istället för att talas om i termer av mänskliga rättigheter. Sexualitet är nu något som ska se ut på ett visst sätt för att få vara med inom feminismen, istället för att vara nomkritisk och progressiv. Ett bra (och skrämmande) exempel är EU-parlamentet, där rasism och kvinnohat får härja fritt medan ett, på intet sätt progressivt och inte heller nytt, förslag om sexuella och reproduktiva rättigheter möts av burop och allmänt ociviliserat beteende. Hur bemöter vi som feminister sådant? Vi vill inte spela samma fula spel, för när vi gör det kallas vi aggressiva, rabiata och emotionella (som om det vore något dåligt). Spelreglerna är olika och det är ett spel vi aldrig tycks kunna vinna, hur vi än gör. 

Men det mest sorgliga med denna förskjutna problemformulering är att den delvis sker med hjälp av fellow feminists, som köpt den rasistiska och sexistiska samhällsdebatten, en debatt som blivit allt bättre på att gå obemärkt förbi, som normaliserats. Men allt spirande engagemang visar på att det inte accepteras längre. Alla kampanjer, alla demonstrationer, alla nya grupper, visar på att vi tvärtom är på väg in i en era där det ökande hatet och motståndet mot feminism i olika former har ett lika stort, om inte större, motstånd. Därför är det synd att vi måste ödsla tid på att försvara oss mot dem som säger sig vara på vår sida. För det är en onödig debatt vi tar. Vi hade istället kunnat ta debatten om de verkligt viktiga frågorna. Göra program om hur feminism kan bidra till samhällsförändring, en ny värld. Vi har hur mycket forskning som helst som skulle kunna vara användbar och hur mycket idéer och visioner som helst inom de olika rörelserna. Ska vi tala om åsiktskorridor så är det att den verkliga, ideologiska och visionära feministiska debatten aldrig får ta tillräckligt stor plats utanför våra egna rum.

Så är det något som har gått för långt så är det debatten om feminismen, och den känns jävligt unken just nu.