Den feministiska utmaningen: hierarkier och obekväm kritik

Jag hade helt missat Damon Rastis text om rasism mellan olika invandrade grupper. Blev uppmärksammad när SvD listade texten som den mest lästa 2013. Rasti berättar nu i en intervju att han fick mycket kritik från antirasister, som bl.a. kritiserade honom för att gå rasisternas ärende genom att lyfta frågan. När jag nu läser texten tycker jag spontant att den lyfter en väldigt viktig fråga, som i grunden handlar om att diskriminering, oavsett typ, alltid är hierarkisk. Jag känner igen rasismen mot romer och judar från min släkt i Ungern. Jag känner igen min egen privilegierade position som vit ungrare som oftast uppfattas som svensk och därmed undgår rasism. Och jag känner igen mönstret från den feministiska rörelsen, som får ständig kritik för att inte ta hänsyn till alla typer av kvinnors erfarenheter, t.ex. utifrån etnicitet, könsidentitet eller funktionalitet. 

När en kritisk rörelse mot en kritisk rörelse utvecklas blir det lätt obekvämt. Den första kritiska rörelsen, som upplevt massa motstånd från det/dem som de var kritiska emot, upplever nu andra sidan av myntet, dvs. en ny rörelse som är kritisk mot dem själva. Identitetskrisen är ett faktum: ”Vi som är så bra! Som kämpar för det goda! Hur kan någon komma och ifrågasätta oss efter allt gott vi gjort?” Som när rasifierade feminister kritiserade den (synliga) feministiska rörelsen för att vara vit och medelklass och inte alls representera alla kvinnor som de utgav sig för att göra. Och så utvecklades perspektivet intersektionalitet. Eller som när unga feminister idag blir anklagade av äldre feminister för att vara historielösa och otacksamma mot rödstrumporna som krattat manegen åt dem. 

I min forskning kring hur sexualitetsfrågor hanteras inom personlig assistans för rörelsehindrade, där jag använder bl.a. intersektionalitet som analysverktyg, blir det tydligt hur den icke-funktionsnormativa kroppen avsexualiseras. Ibland även görs könlös. I andra fall uppmärksammas särskilt dess etnicitet eller ålder som argument för sexualitetens vara eller icke-vara. Olika maktordningar får spelutrymme i olika situationer.

Men det som mycket av den feministiska forskningen missar är att inkludera funktionalitet i den intersektionella analysen. T.ex. Tina Mattsson i sin bok Intersektionalitet i socialt arbete väljer att exkludera funktionalitet då det inte är lika relevant som kön, etnicitet och klass. Här lutar hos sig på boken Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige av Paulina De Los Reyes, Irene Molina och Diana Molinari, som menar att funktionalitet inte är en beständig kategori såsom de andra nämnda. Tack och lov finns det många kloka feministiska forskare med egen erfarenhet av funktionsvariationer, som skrivit bra om detta (se t.ex här). Det handlar nämligen inte om (ir)relevans utan om okunskap, precis som det gjorde då när vita feminister kritiserades för deras okunskap kring andra kvinnors livsvillkor.

För alla är vi bärare av en viss typ av funktionalitet, vissa mer normativa än andra, och därmed också mer osynliga och förgivettagna. Att påstå att icke-normativ funktionalitet inte är en beständig kategori som påverkar en persons maktposition är därför närmast en provokation. Det är bara att läsa Socialstyrelsens rapport Alltjämt ojämlikt! för att förstå att diskriminering och samhällets otillgängliga utformning skapar hinder för människor som inte passar in i funktionsnormerna. Det handlar om alltifrån sämre ekonomi till sämre möjligheter att delta i samhällslivet och de demokratiska processerna, osv, osv (och därför måste otillgänglighet lagstadgas som diskriminering, enligt ett liggande lagförslag, som regeringen dock väljer att ignorera). 

Men även inom denna (mycket heterogena) grupp finns motsättningar och hierarkier. Ju närmre funktionsnormen desto högre status. Detta syns även i de demokratiska processerna, t.ex. när så kallade brukarorganisationer bjuds in att komma med synpunkter är det ofta dem med mer ”lätthanterliga” funktionsvariationer som kommer till tals, t.ex. rörelsehinder. Personer med intellektuell funktionsnedsättning hamnar lägre i hierarkin, men även inom gruppen är de med minst intellektuell nedsättning högst i status. Personer med mycket grava nedsättningar, både fysiskt och intellektuellt, utan normativt tal, kommer extremt sällan till tals, varken i samhället i stort eller inom forskningen. På liknande sätt kan det bli för grupper med svåra psykiska nedsättningar. Vi har alltså grupper av människor som är närmast osynliga i samhällsdebatter och även inom de egna rörelserna, som ju oftast är de främsta företrädarna utåt. 

Den feministiska utmaningen handlar således inte bara om att bli medveten om den heterogena underordning som råder utan också om att kunna tala om detta på ett respektfullt sätt. Kunna tala om att vi alla har våra ”favorit-underordningar” som vi alltid kommer att kräva ska få (ökat) utrymme. Kunna tala om att vi genom att inkludera det ena kanske samtidigt exkluderar det andra, för den enas inkludering kanske inte kan ske på annat sätt än genom på bekostnad av den andres (t.ex. frågan om trottoarkanter – jobbigt för rullstolsanvändare men oumbärligt för blinda). Kunna tala om att även den med privilegierad position måste få kunna vara solidarisk med andra, för i ett annat sammanhang kan det vara omvända roller. För även om kritik kan vara obekväm och jobbig, måste vi använda den till att stärka vår rörelse. Även om vi aldrig kommer att kunna enas om allting har vi (väl?) samma mål om ett mer inkluderande samhälle. Och i ett demokratiskt samhälle är konflikt något oundvikligt – ja, kanske till och med oumbärligt

Annonser