Jag ”toppar” listan till kommunvalet!

Nu har valberedningen i Fi Göteborg släppt sitt förslag till kommunvalslista och jag tackar ödmjukt för förtroendet att bli placerad på andra plats! Det är för övrigt en mycket imponerande lista med en stor bredd av erfarenheter i alltifrån ålder, bakgrund, arbete, utbildning, funktionalitet, sexualitet och självklart också intressen och fokusfrågor. Så jag ser verkligen fram emot att komma hem från USA i juni och sätta igång valrörelsearbetet i Göteborg med alla dessa kompetenta människor!

Så här står det om mig:

Julia är socionom och arbetar som doktorand i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hon brinner för frågor som rör sexualitet, socialpolitik och tillgänglighet – både i sin forskning och i sin politik. Tidigare har hon varit fackligt och studentpolitiskt aktiv. I kommunfullmäktige vill Julia fokusera på:

1. Gratis och tillgänglig kollektivtrafik för alla. Kollektivtrafiken är en viktig del i att bryta segregationen, men det krävs då att den kan användas av alla – oavsett ekonomi, ålder eller funktionalitet. Det krävs därför ökade resurser till förbättringar i dagens system, både vad gäller fordon, hållplatser och biljettsystem

2. Stärk socialtjänsten – höj välfärden. Utan en fungerande socialtjänst kan välfärden inte upprätthållas. Socialarbetare måste få högre lön, minskad arbetsbörda och bättre professionellt stöd. Budgeten ska inte få styra vilka eller hur mycket insatser som kan erbjudas – lagens intentioner ska upprätthållas.

3. Kompetensutveckling i bemötande. All personal måste få grundläggande utbildning i mänskliga rättigheter och antidiskriminering. Medborgare som använder olika typer av särskilt stöd och service ska få detta utifrån ett helhetsperspektiv på sina liv. Personal måste få verktyg att kunna bemöta även svåra frågor såsom sexualitet ­– en viktig del av livet för många men som ofta osynliggörs, särskilt bland äldre personer och personer med funktionsnedsättning.

Läs mer om de andra kandidaterna här.

Feminism, demokrati och Max hamburgare

Idag var det särskilt två nyheter som fångade mitt intresse. Den första var den om att hamburgerkedjan Max gått ut med ett internt brev till sina anställda där de uppmanas att inte rösta på S och V i riksdagsvalet, då de vill ta bort restaurangmomsen och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, vilket direkt skulle skada företaget. Den andra var en debattartikel skriven av statsvetarna Henrik Ekengren Oscarsson och Stefan Dahlberg om att de extra 30 miljoner som riksdagspartierna får för särskilda informationsinsatser inför riksdagsvalet istället ska gå till att skicka alla partiers valmanifest till alla röstberättigade.

Vad har då dessa två nyheter med varandra att göra, och vad har de med feminism att göra? Jo, för det första handlar båda om demokrati i meningen: rätten att få göra välgrundade beslut om vilket parti en vill rösta på. För det andra handlar de om patriarkala påtryckningsmekanismer som vill förhindra demokratiska processer (något som Fi ständigt blir utsatta för, inte minst i samband med valkampanjer, men mer om det senare). Frågan om ideologi blir också viktig i sammanhanget.

Max utgångspunkt för hur de anställda ska rösta handlar inte om vad en vill se för samhällsförändringar i bred mening, utan om enskilda frågor som berör särskilda grupper i samhället (de själva bland annat). Sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga har visat sig skapa inte särskilt många (men mycket dyra) arbeten, men desto mer vinst för ägarna. Effekterna av den sänkta restaurangmomsen är ännu osäkra, men det är i min (och Fi:s) mening inte rimligt att gynna en särskild bransch på detta sätt, jämfört med exempelvis att satsa på vård, skola eller omsorg. Detsamma gäller RUT- och ROT-avdragen, t.ex. hade det kunnat satsat på att rusta upp miljonprogrammens hyresrätter istället för att privatpersoner ska få skatteavdrag för att renovera sina bostadsrätter.

Men för att återgå till ämnet, nämligen demokrati, så tycker jag att statsvetarnas förslag är utmärkt. De tar avstamp statsvetenskaplig forskning som visar att ”partiernas valmanifest är en underskattad och underutnyttjad form av direktkommunikation mellan partier och väljare” som dessutom är ”konkretiseringar av partiideologierna i form av vallöften”. Ett av Fi:s största problem handlar just om att synliggöra vår politik, då vi inte har särskilt mycket resurser, varken ekonomiska (medlemsavgifter och donationer) eller personella (alla arbetar ideellt). Då vi är ett litet parti får vi också svårare tillgång till medieutrymme och därmed bred synlighet (tack Fittstim för 1575 nya medlemmar!).

Att därför få möjligheten att sprida vårt valmanifest till alla röstberättigade skulle vara en stor hjälp, både vad gäller innehåll men också för att slå hål på alla myter som finns kring feminism och Fi, t.ex. att vi är ett enfrågeparti. Många skulle då, antagligen för första gången, upptäcka att vi har politik på alla områden, om än baserad på en feministisk ideologi. För i media är det oftast just jämställdhetspolitiken som är i fokus (och kanske helst också väldigt specifika och kittlande vinklar), som självklart också är viktig, men det bygger på bilden av att vår politik endast handlar om det.

För precis som statsvetarna skriver handlar dessa demokratiska processer också om kunskap, att känna till vad det är en faktiskt röstar på – och i vårt fall dessutom att det överhuvudtaget går att rösta på Fi. I dagsläget måste vi själva lägga ut valsedlar i alla vallokaler (förutom i EU-valet), vilket naturligtvis också är ett möjligt hinder om vi inte lyckas lägga i alla (ganska troligt).

Men det som kanske är ännu viktigare ur demokratisk synvinkel är att människor känner att de kan rösta på det parti de faktiskt vill rösta på, utan att utsättas för påtryckningar från andra håll, t.ex. med anspelning på valstrategi. I föregående val har framförallt V nära nog kampanjat mot att människor ska rösta på Fi, då det hotar deras egen ställning. Det har också varit mycket tal om att det är viktigt att rösta på det rödgröna blocket för att få bort Alliansen från makten. Men hur har det gått? Inte så bra och vi har dessutom fått Sd på köpet. Visst kan det finnas poänger med att rösta valtaktiskt, men som annan statsvetenskaplig forskning visar så handlar det lika mycket om opinionsbildning, vilket ju är starten till förändring.

Miljöpartiet kom inte heller in i riksdagen förrän efter ett antal försök, och under tiden blev de hånade för att företräda ett särintresse (dvs. miljöfrågor). Nu händer samma sak med Fi, och jag tyckte därför det var särskilt bra med Jonas Sjöstedts ideologiska utläggning i SVT:s Nyfiken på partiledaren, nämligen att han där tydliggjorde att V:s politik baseras på socialism, med tillägget feminism. För det är just det som är skillnaden jämfört med Fi, för oss är feminismen grunden, en självständig ideologi.

Demokratiska processer har alltid präglats av patriarkalt förtryck, nämligen att ”kvinnofrågor” kommer sen, först måste vi göra än det ena och än det andra. Detsamma har gällt för minoriteters rättigheter, t.ex. Hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning. Men sanningen är att det blir aldrig rätt läge för frågor som rör antidiskriminering. De som har makten, de som är priviligierade, kommer alltid tycka andra andra saker är viktigare. Så om det nu finns människor som vill rösta på Fi så visst fan ska de få göra sina röster hörda – det är deras demokratiska rättighet, på samma sätt som det är en demokratisk rättighet att rösta blankt. Det handlar om att ta ställning för det en tror på – och just nu bevittnar vi ett genombrott för oss som tror på en politik som baseras på feministisk ideologi!