För en inkluderande skola

IMG_0506.JPG

Syntolkning: Bild på mig när jag håller tal, ståendes på en parkbänk med en rosa Fi-ballong på.

Idag var jag med på en manifestation för en inkluderande skola. Nedan mitt tal:

För en inkluderande skola

År 2008 antog Sverige ‘FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning’. Den har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsvariationer att åtnjuta sina mänskliga rättigheter till att vara delaktiga samhällsmedborgare på lika villkor som andra.

Skolan är ett utmärkt, men sorgligt, exempel på att utvecklingen åt det hållet går alldeles för långsamt. Rapporter från Skolinspektionen visar att anmälningar om kränkningar respektive brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt.

Detta trots att vi har en skollag som beskriver barns rättigheter och säger att stöd skall ges efter behov, så att alla kan utvecklas så långt som möjligt. Men i dag går budget före barns behov, trots att det därmed är emot lagen, och detta drabbar de elever hårdast som redan har det svårt i en skola som inte passar alla.

Vi bryter också mot konventionen, som säger att Rätten till utbildning ska förverkligas utan diskriminering och på lika villkor och att människor med funktionvariationer inte
får utestängas från det allmänna utbildningssystemet.
Skolinspektionen och Riksförbundet Attention har visat att svårigheten att få rätt undervisningshjälp i dagens stora klasser med beskuren resurspedagogisk styrka har lett till ökade depressioner och kunskapsfall bland elever med funktionsvariationer. Det drabbar också föräldrarna, särskilt ensamstående, vilka oftast är kvinnor, som måste stanna hemma från jobb för att vara med skolvägrande barn.

Skolan är inte bara en demokratisk rättighet utan också den viktigaste plattformen för vidare delaktighet i samhället. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande i att spara in på specialpedagogik kommer leda till kostnader på lång sikt, både för individen och för samhället. Det här är grupper som har väldigt dålig förankring på arbetsmarknaden t.ex.

Därför måste vi börja med inkluderande pedagogik redan i förskola och skola. Normkritisk pedagogik i kombination med fler möten mellan elever med särskilda behov och elever utan, bidrar till att skapa kunskap och sociala relationer som bygger på mångfald och respekt istället för som idag bygger på kategorisering i vi och dom som i sin tur leder till trakasserier och utestängning från arbetsmarknaden och samhällsdelaktighet i övrigt.

Därför är det viktigt att vi redan i barndomen grundar en förståelse hos alla barn att den som har särskilda behov är lika mycket värd som andra barn och därmed grundar den respekt och kunskap för mänskliga rättigheter och anti-diskriminering som är själva förutsättningen för ett fungerande demokratiskt samhälle.

Utbildning om funktionalitet för all skolpersonal, inklusive rektorer, är en absolut nödvändighet för att stärka jämlik undervisning och kompetens för att kunna upptäcka och tillgodose alla barns behov i tid. Vi måste utmana normerna kring vad som är så kallat normala behov jämfört med särskilda behov, för det är väldigt få elever som kan nå upp till det idag. Fler elever än de som idag kategoriseras som att de har särskilda behov skulle gynnas av en mer flexibel och inkluderande pedagogik.

En likvärdig skola är en mänsklig rättighet och absolut nödvändigt i en demokrati där alla unga ska få lika möjligheter att växa upp och bli delaktiga samhällsmedborgare.

Mer information om Fi:s utbildningspolitik respektive funktionalitetspolitik.

Vad skulle Normaldemokraterna tycka om Fi?

normaldemokraterna_poster

ENLIGT ORDBOKEN ÄR normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. (…) OAVSETT VEM DU är, vad du har för kön, hudfärg, sexuell läggning, ekonomiska förutsättningar, geografisk hemvist, religiös eller politisk åskådning, så gjorde du din entré till denna värld skrikande och som funktionshindrad. (…) FÅR DU LEVA och bli gammal är chansen stor att du så småningom återgår till detta tillstånd. (…) FÖR CA 20% av oss är funktionsvariationerna större och mer permanenta. Det kan bero på en olycka eller en sjukdom. Eller så får vi aldrig uppleva annat än mycket små förändringar i den ursprungliga fysiska kapacitet vi föds med. Det kanske kan upplevas som skrämmande och jobbigt för dig som inte upplevt det själv, men det är varken konstigt eller ovanligt. Olika falla ödets lotter helt enkelt. 

Idag nåddes jag av nyheten att ännu ett nytt parti har startats i Göteborg och kommer att ställa upp i kommunvalet, nämligen Normaldemokraterna:

Normaldemokraterna vill tvinga upp frågorna om funktionsvariationer på den politiska dagordningen. Högt upp.

Som en av de ansvariga i Fi för funktionalitetsfrågor, och som forskare inom området, tycker jag naturligtvis det är spännande, häftigt och glädjande att det har tagits ett demokratiskt initiativ som detta! Funktionalitetsfrågor behöver onekligen lyftas högre upp på den politiska agendan och generellt i samhället. Särskild glädjande är också att det verkar finnas ett intersektionellt perspektiv i grunden. Samtidigt blir jag tagen av att partiet inte tycker sig se en annan utväg än att starta ett parti med fokus på funktionalitetsfrågor som reaktion mot riksdagspartiernas bristande förmåga i frågorna. Deras mål är tydligt:

Den dag våra etablerade partier har en tydlig och prioriterad politik för att normalisera funktionsvariationer är Normaldemokraterna klara. Då kan vi med gott samvete avveckla partiet. För vem vill egentligen behöva ett parti som påminner politiker om något som är helt normalt?

Med andra ord kommer partiet fungera lite som Öppna Göteborg (ÖG), som under en mandatperiod vill driva en fråga, nämligen den om att arbeta mot korruptionen och göra kommunpolitiken i Göteborg öppen och transparent. Normaldemokraterna (ND) har dock ingen begränsning på en mandatperiod, och inte heller på geografisk spridning. ND är alltså efter Vägvalet (VV) och ÖG det tredje nystartade partiet på kort tid som fokuserar på en fråga, med lite olika stor tonvikt på att vara ett missnöjes- eller enfrågeparti (ND är de som mest utmanar denna bild, läs vad jag tycker om VV här).

Vad ska ett parti vara och ha för syfte?

Något som är intressant att diskutera i sammanhanget är vad ett politiskt parti egentligen ska vara och inte minst syfta till. ND skriver att:

VI ÄR FÖRVISSO missnöjda med mycket, men Normaldemokraterna är inget missnöjesparti. Vi är ett väckelseparti. Ett nu-jävlar-gör-vi-något-åt-det- här—parti. Normaldemokraterna handlar om att väcka allmänheten och våra politiker. Vi vill göra något åt vår situation genom att mobilisera en tillräckligt stor opinion.

Detta påminner mig om lobbying, särskilt eftersom partiet ska lägga ner när de uppnått sitt mål. Eller intresseorganisationer. Men antagligen är upplevelsen i Göteborgscooperativet för independent living (GIL), som startat partiet, att deras lobbying inte varit tillräckligt framgångsrik och att de därför måste ta nästa steg. Politiska partier, när de väl får mandat, är trots allt de med störst möjligheter att påverka. Vägvalet är ett bra exempel, och kanske är det också de som inspirerat både VV och ND.

Men det är samtidigt problematiskt om länken mellan det civila samhället och våra folkvalda politiker inte fungerar, utan upplever att de måste bli politiker. Skulle fler grupper uppleva sin situation på det sättet har vi till slut en myllrande flora av småpartier som driver sina intressen. Då ser jag hellre ideologiskt drivna partier som arbetar bredare för samhällets bästa. Men jag är ju partisk…

Hur förhåller sig då ND:s politik till Fi:s funktionalitetspolitik?

För det första använder de andra begrepp. ND talar om funktionsvariationer istället för funktionshinder, funtionsnedsättning eller funktionalitet. Det är ett spännande grepp och helt klart nödvändigt att titta närmre på.

Partiet har än så länge tre fokusfrågor:

1. TILLGÄNGLIGHET – RÄTTEN TILL DET OFFENTLIGA RUMMET.

2. SJÄLVSTÄNDIGHET – RÄTTEN TILL ASSISTANS.

3. DELAKTIGHET – RÄTTEN TILL ETT FÖRDOMSFRITT BEMÖTANDE.

Och den mer övergripande frågan: ”Ingen skall kunna vinna ett val eller ens en votering utan att inkludera funktionsvariationer i sin politik.”

Läser en Fi:s Funktionalitetspolitik är ND:s tre fokusfrågorna inkluderade. Läser en Fi:s hela politikdokument är funktionalitetsfrågor inkluderade i alla politikområden. Vi håller just nu på med en uppdatering av Göteborgs lokalpolitiska dokument och jag vet att funktionalitetsfrågorna har utökats och fokuserats ytterligare. Jag skulle därför säga att vi skulle komma ganska väl ut i en granskning av ND, men jag kommer ändå att kontakta dem för att få igång en dialog där vi förhoppningsvis kan lära av varandra. Vi kan aldrig bli tillräckligt många som lyfter jämlikhets- och antidiskrimineringsfrågor som självklara att bygga politik utifrån!

Kommentar till nytt lagförslag om att inkludera bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund

Integrationsminister Erik Ullenhag presenterade i måndags på SvD Brännpunkt regeringens nya lagförslag om att inkludera bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund i Diskrimineringslagen. Tyvärr ville Brännpunkt inte ha min kommentar på detta men nu är den i alla fall publicerad på Feministiskt Perspektiv:

Bild

Andra kommentarer i frågan:

DHRs ordförande Rasmus Isaksson tycker att regeringen kunde gått längre:

– Jag är glad att det här kommit ett lagförslag och håller med integrationsministern om att det är en viktigt markering att definiera bristande tillgänglighet som diskriminering. Men det finns många kryphål i förslaget. Sammantaget är det en tam men viktig markering, säger Rasmus Isaksson.

En halv seger, menar Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden:

– I lagen står det att det för företagen handlar om skälig anpassning. Man har alltså redan tagit hänsyn till företagets storlek genom att den eventuella kostnaden för anpassningsåtgärden ska ställas i förhållande till omsättning och annat.  Att man, trots detta utrymme, undantar en så stor del av samhällets service som privata företag utgör är anmärkningsvärt. Jag menar, människor med funktionsnedsättning kan ju faktiskt också behöva klippa håret ibland.

Torsdagsaktionen, ett nätverk av olika funktionalitetsorganisationer, byter nu fokus:

Torsdagsaktionen blir tisdagsaktionen! Från och med den tisdagen 18 mars kommer vi stå utanför riksdagen för att påtala att det fortfarande finns tid att förändra lagförslaget. Det är alldeles för många företag, vårdinrättningar, restauranger och så vidare som inte kommer behöva följa lagen som förslaget ser ut nu.

Maria Johansson har tittat på statistisk och kommer till en viktig slutsats:

Dessa siffror visar att inte ens fyra procent av företagen kommer riskera att kunna dömas för diskriminering. Om undantaget för företag med färre än tio anställda går igenom när riksdagen antar förslaget innebär det att all den dagliga utestängningen från caféer, restauranger, butiker, frisersalonger, tandläkarmottagningar, biografer, bagerier och så vidare inte heller i fortsättningen kommer kunna kallas vid sitt rätta namn – diskriminering.

Lars Lindberg gör en internationell utblick:

I jämförelse med motsvarande lagstiftning i andra länder så är detta [undantag] en stor svaghet. I alla länder där denna typ av lagstiftning har införts har det också varit debatt om konsekvenserna för småföretagarna. Men detta har generellt lösts genom att hänsyn har tagits till verksamhetens storlek och ekonomiska resurser, t ex i USA. (…) Inte heller i Storbritannien eller i Norge finns ett sådant undantag som föreslås i Sverige.