Lång debatt om LOV på kvällens kommunfullmäktige

  
Syntolkning: Louise Thörnqvist, jag, Sanna Ghotbi och Gudrun Tiberg på plats i Kronhuset för kommunfullmäktige 

Det var flera intressanta ärenden på dagordningen till kvällens KF men det som tog mest tid i anspråk var ett ärende som egentligen handlade om reviderade riktlinjer för hemtjänsen, men där borgarna med hjälp av Vägvalet och Sd fick igenom ett tillägg om att LOV (Lagen om valfrihetssystem) ska införas (Sd är vågmästare). Därmed blev det en nästan två timmar lång debatt om LOV. På grund av det fick vi inte chans att yttra oss i alla de ärenden vi förberett, så det får vi vänta med tills nästa möte som blir efter sommaruppehållet i september. Nedan följer i all fall mitt yttrande i LOV-debatten:

Ni som förespråkar LOV säger att ”alla utförare ersätts på samma sätt och därför konkurrerar de på lika villkor och med en sak: ”kvalitet”, men det stämmer inte. 

Kommunala verksamheter får till exempel inte göra reklam för sig medan de privata företagen har fria händer. Varför kommunen inte ska lägga skattepengar på att göra reklam för sin kärnverksamhet behöver jag väl inte argumentera för, men att även de ideella aktörerna missgynnas jämfört med riskkapitalbolag är ett ofta outtalat faktum.
Ett annat ofta outtalat faktum: Under åren har vi sett att marknaden till största del består av ett fåtal stora bolag, som köpt upp de mindre. 
Och ytterligare ett: Privata utförare ges också möjlighet att erbjuda tilläggstjänster. Offentliga utförare ges inte någon sådan möjlighet.

Så jag undrar stillsamt: Är det verkligen valfrihet? Jag tror att vi i så fall har helt olika syn på ordets innebörd. 

Marknaden ser ingen skillnad och vi kan inte låta den styra för den har endast ekonomiska incitament – själva poängen med aktiebolag är att de ska drivas med vinst. Men Vi som politiker måste ta ansvar för människorna – inte för marknaden.
 Vi kan aldrig acceptera att fördelningen av våra gemensamma resurser bestäms av marknaden på det sättet. Det måste alltid vara ett samhälleligt ansvar att se till att såväl tillgänglighet som fördelning av gemensamma resurser sker utifrån aspekter som tillgodoser människors behov och likabehandling.

En annan sak är att talet om kvalitet är oerhört lömskt. För det som egentligen har skett är att ansvaret för kvalitetsgranskning har lagts över på vårdtagaren, vilket är mycket problematiskt. 

Det är ett ansvar som bör ligga på staten och kommunerna eftersom det är den offentliga sektorn som tillhandahåller tjänsterna. 
En sista viktig sak jag vill lyfta är Riksrevisionens uppgifter kring skillnader i lagstiftningen som styr kvalitet och insyn i äldreomsorgen beroende på om utföraren är offentlig eller privat:
· Privata utförare omfattas inte alltid av Socialstyrelsens föreskrifter.

· Vidare gäller inte meddelarfrihetens skydd mot efterforskning och repressalier från arbetsgivaren inom privat verksamhet.

· Det är otydligt om yttrandefriheten gäller på samma sätt för privatanställda som för offentliganställda.

. Det finns inte heller lika många statistikuppgifter över enskilda utförare av äldreomsorg som offentliga. En följd av detta är att man inte kan jämföra produktiviteten i offentliga och privata verksamheter.

Sammantaget innebär dessa aspekter risker för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks. 

En rapport från Kommunalarbetaren om läget i Stockholm visar på hur detta ter sig i praktiken. 
Alla hemtjänstverksamheter, även privata företag, är skyldiga enligt lag att informera ansvariga politiker i sin kommun när det begås misstag som drabbar de gamla. Lagen är skriven så för att kommunpolitikerna, som är ytterst ansvariga för att de gamla får en bra vård, ska kunna gripa in om det behövs. Rapporten visar att över hälften av de privata hemtjänstutförarna aldrig lämnar in Lex Sarah-rapporter eller anmälningar. Ingen kan väl på allvar tro att det inte sker missförhållanden?

 Ytterligare en rapport visar att:

· Privatiseringarna i praktiken inneburit nedskärningar av personalen, ökad stress och mer pressat arbetstempo.

· Dessutom kan det vara otryggt för de anställda. De äldre ska till exempel kunna välja hemtjänst. Men om inte arbetsgivaren lyckas locka till sig tillräckligt många kunder riskerar de anställda att mista jobbet.

· Ökad otrygghet i jobbet gör att man är mindre benägen att kritisera arbetsgivaren. 

. Möjligheten för kompetensutveckling är ganska liten hos privata entreprenörer. 

. Fortfarande finns företag inom hemtjänsten som inte tecknat kollektivavtal. 

. Inte heller tar de nya arbetsgivarna alltid ansvar för långtidssjukskrivna.

Detta är vinstens pris. Det drabbar dem som bär välfärden på sina redan tunga axlar: kvinnor och rasifierade personer. 

Som politiker utgår jag ifrån kunskapsunderlag för att fatta välgrundade beslut. Jag känner mig oerhört trygg i den kunskap jag har om att LOV inte är rätt väg att gå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s