”Frihet under ansvar” och den socialliberala paradoxen

I senaste avsnittet av SVT:s Nyfiken på partiledaren var det Folkpartiledaren Jan Björklunds tur att bli intervjuad. Förutom att det var den hittills tråkigaste samtalet i mitt tycke gav det dessutom en ganska diffus beskrivning av den ideologi som partiets politik bygger på, dvs. socialliberalismen. Några intressanta aspekter finns det dock att titta närmare på.

Jag är ju, som ni som läst bloggen tidigare kanske börjat ana, ganska så upptagen av det faktum att folkpartiet säger sig värna individens frihet och jämlikhet, men ändå inte exempelvis vill ha en individualiserad föräldraförsäkring (skrivit om detta t.ex. här och här). Skönt då att även Björklund kunde ge mig ytterligare vatten på min kvarn!

Det första jag reagerar på är de förmodligen snart bevingade orden ”klassresan börjar i klassrummet” innan det blir ett litet avbrott inför nästa tema. Så vi fick inte riktigt reda på vad han egentligen menar. Jag tänker nämligen direkt på Alliansens införande av Läx-RUT, dvs. skatteavdrag för läxhjälpstjänster. Det ser jag nämligen snarare som ett sätt att befästa klassklyftorna genom att de mer väl bemedlade barnens föräldrar har råd att köpa läxhjälp, medan de andra barnen, som kanske från början då också kommer från en lägre klass, inte får samma stöd. Björklund trycker ju under hela samtalet på skolans roll i bildning och utveckling, men för mig blir detta paradoxalt med en sådan tjänst. 

Det andra jag reagerar på är naturligtvis när han pratar om Fp:s syn på marknadsekonomin, nämligen att de värnar om en välfärdsstat som kan fånga upp de människor som inte klarar sig i marknadsekonomin. Han pratar om att det är det enda realistiska sättet att se på marknaden, helt enkelt att alla människor inte passar på den, vilket jag tycker är en sympatisk inställning. Men senare kommer en utläggning om att detta välfärdsnät bara ska finnas för tillfälliga behov – i övrigt har individen ett stort ansvar att försöka hitta ny försörjning om det t.ex. handlar om arbetslöshet. Över huvud taget präglas resten av samtalet mycket av devisen frihet under ansvar.

Men här börjar Björklund tappa mig. Om nu Fp ser ”realistiskt” på marknadsekonomin och därmed inser att det alltid kommer finnas ett visst mått av utslagning, exkludering eller konkurrens som gör att alla inte får plats – hur kan dessa individer då samtidigt åläggas ett ansvar att göra något åt detta? Rimligen borde de flesta ha insett vid det här laget att det inte existerar jobb till alla arbetsföra i befolkningen, eller att vissa kommer att bli sjuka, kanske resten av livet, och därmed inte kunna arbeta.

Det klingar därför i mina öron falskt när han säger att välfärden ska finnas där ”vid behov” – vilka behov, till vilken grad, och vem definierar dessa behov? Vari ligger där friheten? Alliansens politik de senaste två mandatperioderna har ju gjort smärtsamt tydligt att nedmonteringen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inte har lett till att dessa människor blivit friskare eller fått jobb fortare. Snarare tvärtom. Det verkar istället handla om frihet för de människor som fått en stabil plats i marknadsekonomin, som lärt sig spelets regler (konkurrens) och som därmed också fått legitimitet att diktera villkoren för dem som inte klarar sig lika bra.

Den ”social”liberala chimären kanske jag skulle kalla detta istället.

(Jag kan inte heller låta bli att fundera över vilket annorlunda fokus det blivit om Barbro Westerholm varit partiledare. Såg nyligen intervjun med henne i SVT:s Min sanning och även om jag inte håller med henne i alla sakfrågor så är hennes långa och enträgna kamp mot diskriminering och repressiva åtgärder mot minoriteter och utsatta grupper i samhället.)

Feministiskt initiativ ser inte välfärden som ett skyddsnät utan som ett verktyg för att skapa ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle. Vi är också emot alla typer av skatteavdrag i välfärdssektorn då vi tycker att skatter ska fördelas jämlikt. Därför behöver också skolan återförstatligas (utöver ett flertal andra nödvändiga åtgärder), vilket Björklund mfl fr.o.m. igår dock också tycker!

Annonser

Den liberala feminismen och demokratiproblemet

Efter söndagens jämställdhetsdebatt i Agenda mellan Gudrun Schyman och Maria Arnholm blev det smärtsamt tydligt varför liberala och strukturella feminister inte kan komma överens om hur jämställdhetsproblemen i samhället ska lösas. Visst är de (vi) överens om orsakerna till problemen – men när det gäller lösningarna är det vitt skilda världsbilder som råder. Maria Arnholm kan inte acceptera att staten ska ”lägga sig i” lönebildningen, med argumenten att det är ”statssocialism” och för att marknaden minsann kan lösa problemen. Medan vi i Fi menar att det krävs strukturella, politiska åtgärder – kraftiga sådana dessutom. Och därmed har vi också olika syn på demokrati.

För medan liberala feminister menar att det är marknadens och inte politikens uppgift att lösa en av vår tids största demokratiproblem, dvs. ojämställdheten, menar vi i Fi att det visst är politikens uppgift, därför att politiken är demokratins verktyg. Vi röstar inte på marknaden, vi röstar på politiker. Marknaden är ingen demokratisk verksamhet, den styrs av vinstintressen, dvs. kapitalism. Att lägga ansvaret för jämställdhetsarbetet där är ju inte annat än absurt. Då handlar det snarare om att en inte anser att ojämställdhet är ett tillräckligt viktigt demokratisk samhällsproblem för åtgärdas politiskt.

Varför skulle staten inte kunna ge Medlingsinstitutet direktiv om att utreda och föreslå åtgärder för att minska ojämställdheten mellan kvinno- respektive mansdominerade yrken? Precis som politiker genom lagstiftning som förbjuder köp av sexuella tjänster (ett ingrepp i en ”marknad”) har påverkat människors attityder och beteenden skulle det gå att på liknande sätt påverka attityder och beteenden gällande könsdiskriminerande lönesättning. Det handlar inte om statssocialism utan om att forskning och statistik svart på vitt visar att utvecklingen går alldeles för långsamt och att vi därför måste agera om vi vill få ett mer demokratiskt samhälle. Liberaler tycker ju att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma fri- och rättigheter – så varför inte även på detta område?