Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Mitt första majtal: för en arbetsmarknad som inkluderar normbrytande kroppar

Anledningen till att jag står här och talar idag, på arbetarrörelsens dag, är att jag är missnöjd med hur många andra politiker talar om arbete. När det talas om att alla har rätt till ett arbete – vilka avses – egentligen? Och framförallt, vad menas med ett arbete? När det talas om att alla har rätt till goda arbetsvillkor – avses verkligen alla? Med mina rosa glasögon på ser jag behovet av ett feministiskt, normkritiskt perspektiv som inkluderar fler än dem som har en normfungerande funktionalitet.

För var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsvariation som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder, uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsvariationen och bara drygt varannan har jobb. Ändå har inga avgörande politiska reformer genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Jag kan bara konstatera att det är en bortglömd och osynliggjord grupp på arbetsmarknaden trots att den utgör en tredjedel av alla inskrivna på arbetsförmedlingen.

Ett problem är synen på arbete som ett individuellt ansvar. Talet om en arbetslinje osynliggör dem som av olika anledningar inte har full arbetsförmåga, men också de brister i tillgänglighet som präglar många arbetsplatser och som hindrar arbetsföra personer med funktionsvariationer från att få en anställning. Tillgänglighet handlar om flera delar. En är den fysiska tillgängligheten. Det finns arbetsgivare som vägrar tillgänglighetsanpassa arbetsplatsen, ofta med ekonomiska skäl som anledning. Istället för att se tillgänglighetsanpassning som en investering och en långsiktigt hållbar lösning ses det som en extra kostnad. En person med funktionsvariation som har de bästa kvalifikationerna kan alltså prioriteras bort enbart på grund av sin funktionsvariation.

Det handlar också om social tillgänglighet, exempelvis chefers och medarbetares attityder, kunskaper och förväntningar på personer som bryter funktionsnormerna. Fördomar om vad en funktionsvariation kräver, istället för att se vad det bidrar med. Vi behöver en ny syn på arbete som möjliggör för den mångfald som befolkningen faktiskt består av. Alla kan bidra men på olika sätt, oavsett om det gäller arbetsintensitet, arbetstid, rumsliga behov eller sociala behov. Att fika med sina kollegor ska inte behöva vara ett krav. Dagens arbetsliv passar inte alla! Om vi vill att fler ska kunna arbeta måste arbetslivet anpassa sig efter mångfalden och inte tvärtom.

Tillgänglighet kan också handla om att en person måste ha sin personliga assistent med för att kunna arbeta. Därmed finns det ju faktiskt två personer som arbetar och betalar skatt. Ändå ses personlig assistans som en alltför dyr kostnad och det kommer fler och fler exempel på personer som förlorar sin assistans och därmed också förlorar möjligheten att kunna arbeta. Var är logiken i den ekonomiska besparingen?

En annan viktig fråga handlar om arbetsvillkor. Personer med intellektuella funktionsvariationer som arbetar i daglig verksamhet gör det ofta med sämre arbetsvillkor än vad som hade accepterats i ”vanliga” arbeten. De gör samma arbetsuppgifter men har ändå inte samma rätt till semester, anställningstrygghet och lika lön som sina kollegor. Basala rättigheter som borde vara självklarheter även om du har en funktionsvariation. Därtill kommer negativa attityder om att det arbete de utför inte är ”riktigt” arbete.

En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad. För mig som rosa kommunpolitiker är det en självklarhet att ifrågasätta de normer som styr vilka grupper det satsas på i arbetsmarknadspolitiken och vilket ansvar kommunen som arbetsgivare tar i att vara en förebild i skapandet av en inkluderande arbetsmarknad. Det är ingen lätt kamp, för det är många som ännu inte har rosa glasögon – men med alla er här idag vet jag att jag inte är ensam – vi sprider de rosa glasögonen tillsammans!

Till normkritikens försvar!

I gårdagens GP skrev GP-journalisten Lars Åberg en debattartikeln där han uttrycker oförståelse över det normkritiska perspektivet. Ärligt talat hade jag svårt att förstå exakt vad han menade för det var så mycket konstigheter och logiska luckor – men framförallt åsikter som faktiskt går i linje med ett normkritiskt perspektiv! Idag fick jag tillsammans med rödgröna kollegor in en replik om varför det normkritiska perspektivet är nödvändigt för att göra alla delaktiga i samhället (klicka på bilden för att komma vidare till artikeln):Syntolkning: Foto på del av artikeln från papperstidningen: En regnbågsflagga som vajar i vinden med blå himmel i bakgrunden och trädgrenar med gröna löv i förgrunden. Bildtext: ”Steg ett. Det handlar om att få syn på det som reproducerar exkludering för att sedan kunna utforma mer inkluderande miljöer, skriver debattörerna.”

Om vi hade haft mer plats än vad som är tillåtet i en replik hade jag gärna utvecklat resonemanget och tagit fler exempel på människor som på grund av snäva normer osynliggörs eller t.o.m. diskrimineras, såsom personer med funktionsvariationer. En vit, manlig VD är inte bara det utan även också ofta normfungerande.

På samma tema skulle jag vilja tipsa om kampanjen Vem får synas i svensk reklam?:

Varje dag berättar annonser och reklamfilmer för dig vad som är normalt. Hur en normal kropp ser ut, vad en normal sexualitet är och vilka personer en normal familj består av.

Så vad betyder det att nästan alla kroppar vi ser i reklamen är unga, smala och utan funktionsnedsättningar? Vad får det för konsekvenser att majoriteten av alla kärlekspar i reklamens värld är heterosexuella? Spelar det någon roll att i stort sett alla människor som visas i reklamen är vita? Och vems är egentligen ansvaret?

Reklam kan skapa normer. Reklam kan krossa normer.

Det är mycket glädjande att Sveriges kommunikationsbyråer tar tag i denna viktiga fråga men offentliga institutioner måste ta ett större ansvar – vårt demokratiska ansvar – att bryta normer och vara goda förebilder. Därför är det på tiden att Regeringen tillsatt ett uppdrag att arbeta för just detta, något som dessutom krävs i enlighet med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:

Regeringen ger Myndigheten för delaktighet (MFD) i uppdrag att i samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO) genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten, anställda inom den offentliga sektorn, privata aktörer samt hos kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning om innehållet i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (konventionen). Kommunikationssatsningen ska genomföras under åren 2015-2017.

Kommentar till nytt lagförslag om att inkludera bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund

Integrationsminister Erik Ullenhag presenterade i måndags på SvD Brännpunkt regeringens nya lagförslag om att inkludera bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund i Diskrimineringslagen. Tyvärr ville Brännpunkt inte ha min kommentar på detta men nu är den i alla fall publicerad på Feministiskt Perspektiv:

Bild

Andra kommentarer i frågan:

DHRs ordförande Rasmus Isaksson tycker att regeringen kunde gått längre:

– Jag är glad att det här kommit ett lagförslag och håller med integrationsministern om att det är en viktigt markering att definiera bristande tillgänglighet som diskriminering. Men det finns många kryphål i förslaget. Sammantaget är det en tam men viktig markering, säger Rasmus Isaksson.

En halv seger, menar Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden:

– I lagen står det att det för företagen handlar om skälig anpassning. Man har alltså redan tagit hänsyn till företagets storlek genom att den eventuella kostnaden för anpassningsåtgärden ska ställas i förhållande till omsättning och annat.  Att man, trots detta utrymme, undantar en så stor del av samhällets service som privata företag utgör är anmärkningsvärt. Jag menar, människor med funktionsnedsättning kan ju faktiskt också behöva klippa håret ibland.

Torsdagsaktionen, ett nätverk av olika funktionalitetsorganisationer, byter nu fokus:

Torsdagsaktionen blir tisdagsaktionen! Från och med den tisdagen 18 mars kommer vi stå utanför riksdagen för att påtala att det fortfarande finns tid att förändra lagförslaget. Det är alldeles för många företag, vårdinrättningar, restauranger och så vidare som inte kommer behöva följa lagen som förslaget ser ut nu.

Maria Johansson har tittat på statistisk och kommer till en viktig slutsats:

Dessa siffror visar att inte ens fyra procent av företagen kommer riskera att kunna dömas för diskriminering. Om undantaget för företag med färre än tio anställda går igenom när riksdagen antar förslaget innebär det att all den dagliga utestängningen från caféer, restauranger, butiker, frisersalonger, tandläkarmottagningar, biografer, bagerier och så vidare inte heller i fortsättningen kommer kunna kallas vid sitt rätta namn – diskriminering.

Lars Lindberg gör en internationell utblick:

I jämförelse med motsvarande lagstiftning i andra länder så är detta [undantag] en stor svaghet. I alla länder där denna typ av lagstiftning har införts har det också varit debatt om konsekvenserna för småföretagarna. Men detta har generellt lösts genom att hänsyn har tagits till verksamhetens storlek och ekonomiska resurser, t ex i USA. (…) Inte heller i Storbritannien eller i Norge finns ett sådant undantag som föreslås i Sverige.

Mobilitetsstöd: ännu en särlösning för personer med funktionsnedsättning

En av de frågor jag vill driva i kommunvalet är gratis och tillgänglig kollektivtrafik för alla. Detta aktualiserades idag när Riksdagen tog beslut om ännu en särlösning, utöver färdtjänsten, som ska erbjudas personer med funktionsnedsättning, nämligen så kallat mobilitetsstöd. I praktiken innebär detta att kommunerna kan minska sina kostnader för färdtjänst, men ur ett samhällsperspektiv flyttas ju bara pengarna från ett ställe till ett annat. Det finns också en risk med att kommunerna får bestämma utformningen av stödet, nämligen att det inte blir likvärdigt över landet.

Istället skulle mer resurser kunna läggas på den gemensamma kollektivtrafiken, att göra den tillgänglig på olika sätt för alla människor. Särlösningar bidrar bara till att ytterligare förstärka ojämlikheter mellan personer med respektive utan funktionsnedsättning och är dessutom i strid med flera av artiklarna i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Att göra kollektivtrafiken tillgänglig har det talats om länge. 1979 kom lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, ”Från patient till medborgare”, kom år 2000 och då skulle arbetet med en anpassad kollektivtrafik skärpas. Målet var år 2010. En övergripande planering skulle genomföras och kollektivtrafik med stort utbud och resande prioriteras. (Funkaportalen)

Trots lagar, konventioner, rapporter och handlingsplaner väljer alltså nu riksdagen att ta ett steg fram och två steg bakåt. Det är tydligt att det saknas en helhetssyn inom funktionalitetspolitiken. Läs om Fi:s politik på området, som jag varit med och författat, här.