Dags för ny lag om samlevnad

DN har på senare tid gjort en del reportage kring normbrytande föräldraskap, eller icke-föräldraskap. Det började med serien om frivillig barnlöshet, eller barnfrihet som är det senaste begreppet, med anledning av den nyutkomna antologin Ingens mamma, där tolv kvinnor beskriver valet att inte skaffa barn och de attityder de möter. Lena Andersson, en av skribenterna, skrev dessutom en läsvärd text på kultursidan, baserad på hennes text i antologin. Förutom att hon skriver otroligt bra rent språkligt, är det mycket i innehållet som jag känner igen mig i, t.ex. ”Vikten av autonomi och suveränitet har varit för starkt inristade i mig för att de skulle gå att kombinera med det inkräktande på dessa värden som gravididet och föräldraskap är” och ”Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras”. Jag kan känna mig nästintill kränkt när någon uttalar sig om min framtid, där det ses som självklart att jag kommer vara förälder. Ofta kan jag inte ens säga emot, för argument som exempelvis ”du kan inte veta när du är så ung” och liknande, är ju verkligen något som jag inte kan säga emot. Hur skulle jag kunna säga vad jag kommer känna om tio år? Men inte desto mindre borde ju min åsikt och känsla idag vara mindre värd. Normerna kring barnalstring är så starka att det som bryter mot denna norm knappt får existensberättigande, åtminstone inte mer än i teorin. 

En annan stark norm, som dock börjar utvidgas mer och mer, är den kring kärnfamiljsidealet. I en artikel om en familj, där föräldrarna inte är gifta och där den ena parten inte heller är biologisk förälder till det ena barnet, beskrivs hur deras kamp att denna part ska få adoptera barnet nu resulterat i ett mål i Tingsrätten pga. lagkravet om giftermål vid adoption. Juristerna som driver ärendet hänvisar bl.a. till Barnkonventionen, enligt vilken barnet bästa ska vara utgångspunkten. Förutom denna typ av familj där föräldrarna inte nödvändigtvis också är sexuella och/eller kärlekspartners, finns många andra familjetyper vars tillvaro skulle underlättas avsevärt genom lagändringar på det familjepolitiska området. 

På Feministiskt initiativs kongress i våras antog vi en ny (omarbetad) Sexualpolitisk text, som jag tillsammans med sexualupplysaren Sandra Dahlén tagit fram. Utifrån hennes text Fem anspråkslösa sexualpolitiska förslag föreslås bland annat att äktenskapsbalken och sambolagen ersättas med en ny, gemensam samlevnadsbalk. Då förändras inte bara normerna kring vad som är ett ”riktigt” föräldraskap, utan den legala tryggheten för alla familjetyper säkras, genom att samtidigt också upphäva de hierarkier mellan olika samlevnadsformer som finns idag. Därtill vill vi i Fi att Barnkonventionen ska bli svensk lag, vilket skulle bli ännu en markering för barns rättigheter och att barns trygghet ska vara vägledande i beslut som rör dem. Det är ingen rättighet att bli förälder och det är heller ingen rättighet att vara förälder om det innebär skada för barnet, vilket dessvärre är fallet med dagens lagstiftning, exempelvis i fall som rör vårdnadstvister (läs mer om detta här).

I denna diskussion är det även viktigt att lyfta frågan om surrogatmödraskap. Jag är glad över att vi på förra kongressen äntligen tog ställning emot, efter kongressen innan där den långa diskussionen landade i att vi behövde utreda mer. För mig handlar surrogatmödraskap på samma sätt om barns rätt till ett gott liv snarare än föräldrars rätt till (biologiska) barn. Sett ur ett globalt perspektiv där prostitution, trafficking och människohandel är ett smärtsamt faktum i en värld styrd av patriarkala och kapitalistiska strukturer, kan surrogatmödraskap aldrig frikopplas från dessa med argumenten om att det finns altruistiska anledningar (t.ex. en vän eller släkting som ”vill” ge någon detta). Precis på samma sätt tänker jag kring att det i detta system inte kan finnas en fungerande ”marknad” för ”frivillig” prostitution (läs mer om detta i Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan). Detta bidrar naturligtvis till att starkt begränsa vissa gruppers, t.ex. homosexuella mäns möjligheter att skaffa biologiska barn, men jag anser likväl att denna rätt aldrig får gå ut över en annan människas rätt till sin kropp, dvs. kvinnan, ofta fattig, som bär barnet.

Kanske beror denna min syn på att jag själv inte önskar skaffa barn (eller prostituera mig), men jag tror främst att det handlar om att min syn på världen och de sociala problem som råder bygger på ett strukturellt perspektiv, där vi människor aldrig kan sägas vara fria individer med fria val att göra vad vi vill och leva hur vi vill. Det finns alltid under- och överordning, makt och motmakt och inkludering och exkludering baserat på kön, könsidentitet, sexuall läggning, etnicitet, funktionalitet, klass eller ålder. Och i detta system är det oftast kvinnor som drar det kortaste strået. Så länge det är så behövs politik som bygger på den kunskapen och då kan det inte vara acceptabelt med system som underhåller kvinnors underordning i form av kroppar som säljs som varor på en marknad, där köparna oftast av män.