Vägvalet: ideologilöst enfrågeparti eller smygborgerligt missnöjesparti?

Vägvalet kom in i Göteborgs kommunfullmäktige som ett enfrågeparti med målet att avskaffa trängselskatten. Men eftersom det beslutas om fler frågor i kommunen än om det, har de fått ta ställning även i de frågorna. Göteborgsposten bad statsvetaren Anders Sundell undersöka hur Vägvalet röstat i övriga frågor och Sundell drar slutsatsen att de ofta röstar med Alliansen och att deras politik därför är borgerlig. T.ex. nämns att partiet vill ha sänkt kommunalskatt och införa obligatorisk LOV (Lag om valfrihetssysten) i äldreomsorgen – typiska borgerliga frågor.

Vägvalet håller dock inte med om denna analys och bemöter det på sin hemsida i inlägget ”Pressen blandar sina groggar” (?). Skribenterna menar att Vägvalet snarare är ett oppositionsparti och därmed per automatik är emot de förändringar som den rödgröna majoriteten (”etablissemanget”) vill genomföra i Göteborg. Men innebär inte det per automatik att de därmed också är emot den politik och ideologi som de rödgröna står för? Varför skulle de annars vara emot deras förslag? Det tycks mig ologiskt att partiet vid ett eventuellt borgerligt maktövertagande i kommunen på samma sätt skulle rösta emot alla förslag som alliansen (det då nya etablissemanget?) då skulle lägga.

Nästa fråga som bemöts är Vägvalets positiva inställning till införandet av LOV. De skriver att deras ståndpunkt i denna fråga inte har med politisk färg (blå) att göra utan med att deras politik har ”stort fokus på medborgarperspektivet” och därmed värnar om individers ”naturliga rätt att få välja själva”. Men det är ju just det som karaktäriserar den borgerliga ideologin, nämligen individens valfrihet. Detta är inte något ”medborgarperspektiv” – det tror jag att alla partiers politik präglas av. Det handlar snarare om att synen på medborgarna, dvs. ideologin, skiljer sig åt – och därmed också de politiska förslagen för hur medborgarnas plats i samhället kan förbättras.

På samma sätt går det att resonera kring partiets förslag att sänka kommunalskatten. De själva menar att detta ”symboliska” (?) förslag handlar om att det i den rödgröna budgeten ”finns en stor pott pengar som kommunstyrelsen fritt kan använda till olika ändamål när behov plötsligt uppstår. Vad är det som säger att dessa pengar inte handhas bättre av medborgarna själva?”. Ja, vad är det som säger att de styrande politikerna i kommunen, som väljarna röstat fram, är bättre lämpade att fördela budgeten än enskilda medborgare? Kanske det faktum att den ideologi, som dessa väljare ställt sig bakom, står för en högre andel skatter som kan gå till gemensam välfärd (en relaterad fråga handlar om de skandaler som skakat göteborgspolitiken de senare åren, med grund i dåligt handhavande av kommunala medel, men det är en annan diskussion).

Slutligen, så beskriver Vägvalet frågan om Västlänken och trängselskatten som varken höger- eller vänsterfrågor – men självklart är de det, i allra högsta grad. Det västsvenska paketet handlar ju om till stor del om miljöpolitik, där trängselskatten är ett viktigt verktyg i kampen för ett samhälle där den omiljövänliga bilismen ska lämna plats åt kollektivtrafik samt gång- och cykelstråk. Denna typ av politik har länge först främst av rödgröna partier. I Göteborgs kommun var dock Alliansen med på denna reform, vilket kan ses som ett lyckosamt tvärpolitisk överenskommelse som ser till viktiga frågor kring hållbarhet. Vägvalet skriver att det var därför partiet bildades, dvs. för att ”inga partier förutom Sverigedemokraterna var emot trängselskatten”. Så visst är de ett missnöjesparti med grund i en borgerlig ideologi.

Jag kan däremot hålla med dem om att blockpolitiken många gånger kan hindra nödvändiga politiska reformer, och att det tycks finnas flera exempel på när blocken röstar emot varandras förslag på pin kiv snarare än på ideologisk grund. Frågan är dock om Vägvalet gynnar det politiska arbetet genom att inte ta ideologisk ställning och vara i ständig opposition mot vad de kallar etablissemanget? Särskilt svårt kan det bli för väljarna att veta vad de röstar för mer än bara ett bilpositivt missnöjes parti. Då tror jag att Öppna Göteborg är lyckosammare då de har en tydlig agenda med avgränsade frågor, om än också utan uttalad ideologisk grund.

När det gäller Fi uttrycker statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson det tydligt i GP för några veckor sedan:

– FI-väljarna är väldigt ideologiskt drivna feminister som vill häva könsmaktsordningen i samhället. Partiet har en annan karaktär än Vägvalet och Öppna Göteborg. De reagerar på väldigt konkreta politiska frågor som trängselskatt och korruption. FI vill ändra en samhällsordning, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Jag, och Fi, tror helt enkelt inte på verklig politisk förändring genom enstaka frågor. Det måste ske genomgripande förändringar på strukturell nivå, inom alla samhällssektorer. Jag tror att det ger väljare såväl som politiker en ideologiskt trygghet och därmed större potentiell genomslagskraft.

 

Läs mer om Anders Sundells undersökning här

Feminism, demokrati och Max hamburgare

Idag var det särskilt två nyheter som fångade mitt intresse. Den första var den om att hamburgerkedjan Max gått ut med ett internt brev till sina anställda där de uppmanas att inte rösta på S och V i riksdagsvalet, då de vill ta bort restaurangmomsen och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, vilket direkt skulle skada företaget. Den andra var en debattartikel skriven av statsvetarna Henrik Ekengren Oscarsson och Stefan Dahlberg om att de extra 30 miljoner som riksdagspartierna får för särskilda informationsinsatser inför riksdagsvalet istället ska gå till att skicka alla partiers valmanifest till alla röstberättigade.

Vad har då dessa två nyheter med varandra att göra, och vad har de med feminism att göra? Jo, för det första handlar båda om demokrati i meningen: rätten att få göra välgrundade beslut om vilket parti en vill rösta på. För det andra handlar de om patriarkala påtryckningsmekanismer som vill förhindra demokratiska processer (något som Fi ständigt blir utsatta för, inte minst i samband med valkampanjer, men mer om det senare). Frågan om ideologi blir också viktig i sammanhanget.

Max utgångspunkt för hur de anställda ska rösta handlar inte om vad en vill se för samhällsförändringar i bred mening, utan om enskilda frågor som berör särskilda grupper i samhället (de själva bland annat). Sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga har visat sig skapa inte särskilt många (men mycket dyra) arbeten, men desto mer vinst för ägarna. Effekterna av den sänkta restaurangmomsen är ännu osäkra, men det är i min (och Fi:s) mening inte rimligt att gynna en särskild bransch på detta sätt, jämfört med exempelvis att satsa på vård, skola eller omsorg. Detsamma gäller RUT- och ROT-avdragen, t.ex. hade det kunnat satsat på att rusta upp miljonprogrammens hyresrätter istället för att privatpersoner ska få skatteavdrag för att renovera sina bostadsrätter.

Men för att återgå till ämnet, nämligen demokrati, så tycker jag att statsvetarnas förslag är utmärkt. De tar avstamp statsvetenskaplig forskning som visar att ”partiernas valmanifest är en underskattad och underutnyttjad form av direktkommunikation mellan partier och väljare” som dessutom är ”konkretiseringar av partiideologierna i form av vallöften”. Ett av Fi:s största problem handlar just om att synliggöra vår politik, då vi inte har särskilt mycket resurser, varken ekonomiska (medlemsavgifter och donationer) eller personella (alla arbetar ideellt). Då vi är ett litet parti får vi också svårare tillgång till medieutrymme och därmed bred synlighet (tack Fittstim för 1575 nya medlemmar!).

Att därför få möjligheten att sprida vårt valmanifest till alla röstberättigade skulle vara en stor hjälp, både vad gäller innehåll men också för att slå hål på alla myter som finns kring feminism och Fi, t.ex. att vi är ett enfrågeparti. Många skulle då, antagligen för första gången, upptäcka att vi har politik på alla områden, om än baserad på en feministisk ideologi. För i media är det oftast just jämställdhetspolitiken som är i fokus (och kanske helst också väldigt specifika och kittlande vinklar), som självklart också är viktig, men det bygger på bilden av att vår politik endast handlar om det.

För precis som statsvetarna skriver handlar dessa demokratiska processer också om kunskap, att känna till vad det är en faktiskt röstar på – och i vårt fall dessutom att det överhuvudtaget går att rösta på Fi. I dagsläget måste vi själva lägga ut valsedlar i alla vallokaler (förutom i EU-valet), vilket naturligtvis också är ett möjligt hinder om vi inte lyckas lägga i alla (ganska troligt).

Men det som kanske är ännu viktigare ur demokratisk synvinkel är att människor känner att de kan rösta på det parti de faktiskt vill rösta på, utan att utsättas för påtryckningar från andra håll, t.ex. med anspelning på valstrategi. I föregående val har framförallt V nära nog kampanjat mot att människor ska rösta på Fi, då det hotar deras egen ställning. Det har också varit mycket tal om att det är viktigt att rösta på det rödgröna blocket för att få bort Alliansen från makten. Men hur har det gått? Inte så bra och vi har dessutom fått Sd på köpet. Visst kan det finnas poänger med att rösta valtaktiskt, men som annan statsvetenskaplig forskning visar så handlar det lika mycket om opinionsbildning, vilket ju är starten till förändring.

Miljöpartiet kom inte heller in i riksdagen förrän efter ett antal försök, och under tiden blev de hånade för att företräda ett särintresse (dvs. miljöfrågor). Nu händer samma sak med Fi, och jag tyckte därför det var särskilt bra med Jonas Sjöstedts ideologiska utläggning i SVT:s Nyfiken på partiledaren, nämligen att han där tydliggjorde att V:s politik baseras på socialism, med tillägget feminism. För det är just det som är skillnaden jämfört med Fi, för oss är feminismen grunden, en självständig ideologi.

Demokratiska processer har alltid präglats av patriarkalt förtryck, nämligen att ”kvinnofrågor” kommer sen, först måste vi göra än det ena och än det andra. Detsamma har gällt för minoriteters rättigheter, t.ex. Hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning. Men sanningen är att det blir aldrig rätt läge för frågor som rör antidiskriminering. De som har makten, de som är priviligierade, kommer alltid tycka andra andra saker är viktigare. Så om det nu finns människor som vill rösta på Fi så visst fan ska de få göra sina röster hörda – det är deras demokratiska rättighet, på samma sätt som det är en demokratisk rättighet att rösta blankt. Det handlar om att ta ställning för det en tror på – och just nu bevittnar vi ett genombrott för oss som tror på en politik som baseras på feministisk ideologi!