Mitt första majtal: för en arbetsmarknad som inkluderar normbrytande kroppar

Anledningen till att jag står här och talar idag, på arbetarrörelsens dag, är att jag är missnöjd med hur många andra politiker talar om arbete. När det talas om att alla har rätt till ett arbete – vilka avses – egentligen? Och framförallt, vad menas med ett arbete? När det talas om att alla har rätt till goda arbetsvillkor – avses verkligen alla? Med mina rosa glasögon på ser jag behovet av ett feministiskt, normkritiskt perspektiv som inkluderar fler än dem som har en normfungerande funktionalitet.

För var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsvariation som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder, uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsvariationen och bara drygt varannan har jobb. Ändå har inga avgörande politiska reformer genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Jag kan bara konstatera att det är en bortglömd och osynliggjord grupp på arbetsmarknaden trots att den utgör en tredjedel av alla inskrivna på arbetsförmedlingen.

Ett problem är synen på arbete som ett individuellt ansvar. Talet om en arbetslinje osynliggör dem som av olika anledningar inte har full arbetsförmåga, men också de brister i tillgänglighet som präglar många arbetsplatser och som hindrar arbetsföra personer med funktionsvariationer från att få en anställning. Tillgänglighet handlar om flera delar. En är den fysiska tillgängligheten. Det finns arbetsgivare som vägrar tillgänglighetsanpassa arbetsplatsen, ofta med ekonomiska skäl som anledning. Istället för att se tillgänglighetsanpassning som en investering och en långsiktigt hållbar lösning ses det som en extra kostnad. En person med funktionsvariation som har de bästa kvalifikationerna kan alltså prioriteras bort enbart på grund av sin funktionsvariation.

Det handlar också om social tillgänglighet, exempelvis chefers och medarbetares attityder, kunskaper och förväntningar på personer som bryter funktionsnormerna. Fördomar om vad en funktionsvariation kräver, istället för att se vad det bidrar med. Vi behöver en ny syn på arbete som möjliggör för den mångfald som befolkningen faktiskt består av. Alla kan bidra men på olika sätt, oavsett om det gäller arbetsintensitet, arbetstid, rumsliga behov eller sociala behov. Att fika med sina kollegor ska inte behöva vara ett krav. Dagens arbetsliv passar inte alla! Om vi vill att fler ska kunna arbeta måste arbetslivet anpassa sig efter mångfalden och inte tvärtom.

Tillgänglighet kan också handla om att en person måste ha sin personliga assistent med för att kunna arbeta. Därmed finns det ju faktiskt två personer som arbetar och betalar skatt. Ändå ses personlig assistans som en alltför dyr kostnad och det kommer fler och fler exempel på personer som förlorar sin assistans och därmed också förlorar möjligheten att kunna arbeta. Var är logiken i den ekonomiska besparingen?

En annan viktig fråga handlar om arbetsvillkor. Personer med intellektuella funktionsvariationer som arbetar i daglig verksamhet gör det ofta med sämre arbetsvillkor än vad som hade accepterats i ”vanliga” arbeten. De gör samma arbetsuppgifter men har ändå inte samma rätt till semester, anställningstrygghet och lika lön som sina kollegor. Basala rättigheter som borde vara självklarheter även om du har en funktionsvariation. Därtill kommer negativa attityder om att det arbete de utför inte är ”riktigt” arbete.

En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad. För mig som rosa kommunpolitiker är det en självklarhet att ifrågasätta de normer som styr vilka grupper det satsas på i arbetsmarknadspolitiken och vilket ansvar kommunen som arbetsgivare tar i att vara en förebild i skapandet av en inkluderande arbetsmarknad. Det är ingen lätt kamp, för det är många som ännu inte har rosa glasögon – men med alla er här idag vet jag att jag inte är ensam – vi sprider de rosa glasögonen tillsammans!

Till normkritikens försvar!

I gårdagens GP skrev GP-journalisten Lars Åberg en debattartikeln där han uttrycker oförståelse över det normkritiska perspektivet. Ärligt talat hade jag svårt att förstå exakt vad han menade för det var så mycket konstigheter och logiska luckor – men framförallt åsikter som faktiskt går i linje med ett normkritiskt perspektiv! Idag fick jag tillsammans med rödgröna kollegor in en replik om varför det normkritiska perspektivet är nödvändigt för att göra alla delaktiga i samhället (klicka på bilden för att komma vidare till artikeln):Syntolkning: Foto på del av artikeln från papperstidningen: En regnbågsflagga som vajar i vinden med blå himmel i bakgrunden och trädgrenar med gröna löv i förgrunden. Bildtext: ”Steg ett. Det handlar om att få syn på det som reproducerar exkludering för att sedan kunna utforma mer inkluderande miljöer, skriver debattörerna.”

Om vi hade haft mer plats än vad som är tillåtet i en replik hade jag gärna utvecklat resonemanget och tagit fler exempel på människor som på grund av snäva normer osynliggörs eller t.o.m. diskrimineras, såsom personer med funktionsvariationer. En vit, manlig VD är inte bara det utan även också ofta normfungerande.

På samma tema skulle jag vilja tipsa om kampanjen Vem får synas i svensk reklam?:

Varje dag berättar annonser och reklamfilmer för dig vad som är normalt. Hur en normal kropp ser ut, vad en normal sexualitet är och vilka personer en normal familj består av.

Så vad betyder det att nästan alla kroppar vi ser i reklamen är unga, smala och utan funktionsnedsättningar? Vad får det för konsekvenser att majoriteten av alla kärlekspar i reklamens värld är heterosexuella? Spelar det någon roll att i stort sett alla människor som visas i reklamen är vita? Och vems är egentligen ansvaret?

Reklam kan skapa normer. Reklam kan krossa normer.

Det är mycket glädjande att Sveriges kommunikationsbyråer tar tag i denna viktiga fråga men offentliga institutioner måste ta ett större ansvar – vårt demokratiska ansvar – att bryta normer och vara goda förebilder. Därför är det på tiden att Regeringen tillsatt ett uppdrag att arbeta för just detta, något som dessutom krävs i enlighet med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:

Regeringen ger Myndigheten för delaktighet (MFD) i uppdrag att i samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO) genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten, anställda inom den offentliga sektorn, privata aktörer samt hos kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning om innehållet i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (konventionen). Kommunikationssatsningen ska genomföras under åren 2015-2017.

För en inkluderande skola

IMG_0506.JPG

Syntolkning: Bild på mig när jag håller tal, ståendes på en parkbänk med en rosa Fi-ballong på.

Idag var jag med på en manifestation för en inkluderande skola. Nedan mitt tal:

För en inkluderande skola

År 2008 antog Sverige ‘FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning’. Den har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsvariationer att åtnjuta sina mänskliga rättigheter till att vara delaktiga samhällsmedborgare på lika villkor som andra.

Skolan är ett utmärkt, men sorgligt, exempel på att utvecklingen åt det hållet går alldeles för långsamt. Rapporter från Skolinspektionen visar att anmälningar om kränkningar respektive brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt.

Detta trots att vi har en skollag som beskriver barns rättigheter och säger att stöd skall ges efter behov, så att alla kan utvecklas så långt som möjligt. Men i dag går budget före barns behov, trots att det därmed är emot lagen, och detta drabbar de elever hårdast som redan har det svårt i en skola som inte passar alla.

Vi bryter också mot konventionen, som säger att Rätten till utbildning ska förverkligas utan diskriminering och på lika villkor och att människor med funktionvariationer inte
får utestängas från det allmänna utbildningssystemet.
Skolinspektionen och Riksförbundet Attention har visat att svårigheten att få rätt undervisningshjälp i dagens stora klasser med beskuren resurspedagogisk styrka har lett till ökade depressioner och kunskapsfall bland elever med funktionsvariationer. Det drabbar också föräldrarna, särskilt ensamstående, vilka oftast är kvinnor, som måste stanna hemma från jobb för att vara med skolvägrande barn.

Skolan är inte bara en demokratisk rättighet utan också den viktigaste plattformen för vidare delaktighet i samhället. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande i att spara in på specialpedagogik kommer leda till kostnader på lång sikt, både för individen och för samhället. Det här är grupper som har väldigt dålig förankring på arbetsmarknaden t.ex.

Därför måste vi börja med inkluderande pedagogik redan i förskola och skola. Normkritisk pedagogik i kombination med fler möten mellan elever med särskilda behov och elever utan, bidrar till att skapa kunskap och sociala relationer som bygger på mångfald och respekt istället för som idag bygger på kategorisering i vi och dom som i sin tur leder till trakasserier och utestängning från arbetsmarknaden och samhällsdelaktighet i övrigt.

Därför är det viktigt att vi redan i barndomen grundar en förståelse hos alla barn att den som har särskilda behov är lika mycket värd som andra barn och därmed grundar den respekt och kunskap för mänskliga rättigheter och anti-diskriminering som är själva förutsättningen för ett fungerande demokratiskt samhälle.

Utbildning om funktionalitet för all skolpersonal, inklusive rektorer, är en absolut nödvändighet för att stärka jämlik undervisning och kompetens för att kunna upptäcka och tillgodose alla barns behov i tid. Vi måste utmana normerna kring vad som är så kallat normala behov jämfört med särskilda behov, för det är väldigt få elever som kan nå upp till det idag. Fler elever än de som idag kategoriseras som att de har särskilda behov skulle gynnas av en mer flexibel och inkluderande pedagogik.

En likvärdig skola är en mänsklig rättighet och absolut nödvändigt i en demokrati där alla unga ska få lika möjligheter att växa upp och bli delaktiga samhällsmedborgare.

Mer information om Fi:s utbildningspolitik respektive funktionalitetspolitik.

Vilket ansvar har köttätaren?

Den senaste tiden har kött uppmärksammats en hel del på olika sätt. Hur dåligt, ja rent av farligt, det är att äta kött och hur dåligt det är för miljön och djuren som lider. Oftast är det ”larmrapporter” som blåses upp av medierna med anledning av ny forskning, och det är ofta ur ett individperspektiv: vad vi som individer bör göra för att få ett stopp den negativa utvecklingen. De senaste exemplen är en forskning som visar att ”Vegetarianer lever längre och har bättre hälsa än människor som äter kött regelbundet” medan en annan visar att ”vegetarianer oftare är sjuka och har en lägre livskvalitet än köttätare”.

Förutom det faktum att all forskning är vinklad på något sätt, är den mediavinklade rapportering av forskningen mycket bristfällig. T.ex. dras alltför enkla slutsatser av faktorer som inte nödvändigtvis är kausala, såsom kött = dålig hälsa, när det i själva verket är mycket komplicerade, kontextuella och individuella processer det handlar om. Genetik, andra ohälsosamma beteenden såsom rökning och alkoholintag, motionerande, hur övriga kosten ser ut, stress och annan psykisk (o)hälsa, osv, osv. Faktum är att det är stor skillnad i hälsa på personer som lagar sin egen mat (oftare fattigare människor) jämfört med personer som äter ute mycket (oftare rikare människor), eller äter mycket halvfabrikat enligt en ny bok.

Detta stör mig – på ett personlig plan men lika mycket på ett politiskt. Jag blev därför glatt överraskad när jag läste min Fi-kollega Lisa Zetterströms artikel Kött är en klassfråga i Temper magazine:

För nu är det så att privilegiet att kunna äta en hälsosam [vegetarisk eller] vegansk kost i mångt och mycket är en klassfråga: det handlar om tid och det handlar om pengar.

Ekonomi är en av många faktorer som har stor betydelse för vilken kost en person kan ”unna sig”. Därför skulle t.ex. en platt köttskatt slå hårt mot vissa redan ekonomiskt utsatta grupper och inte göra särskilt stor skillnad för andra, ekonomiskt välsituerade grupper, som skulle ha råd ändå.

Funktionalitet är en annan ofta bortglömd faktor, dvs. en persons eventuella sjukdom, allergi eller annan funktionell förutsättning som gör att hen inte kan äta eller dricka vad som helst. Jag blev därför särskilt provocerad av en notis om ett fall av färdigsallad som skulle vara kyckling men som visade sig vara en vegetarisk produkt. Hur de gick till väga vet jag inte, men de kontaktade i alla fall kunderna som råkat ut för detta fel och upptäckte då att ”ingen av kunderna märkte uppenbarligen någon skillnad”. Ha, dumma köttätare, ni kan inte ens känna skillnad på kött och fejk-kött! – är väl meningen att vi som läsare ska tänka. Men jag som själv har IBS och en hel del matallergier, inklusive mot soja som den vegetariska produkten i fallet var gjort av, hade antagligen märkt av – kanske inte i smaken – men i hur jag mådde efter att ha ätit. Jättekul va? Eller inte. För vissa är matallergin till och med livshotande.

Så jag är urbota trött på detta individualiserande, moraliserande och fördömande av köttätare. Vi har alla våra anledningar att äta som vi gör – vissa för djurens skull, andra för miljöns och den tredje för sin egen hälsa. Någon annan kanske alltid köper fair trade för att de bryr sig mest om arbetarna som odlar maten. För skadlighet sitter inte bara i kött, utan även i annan mat. Ris är t.ex. också en stor miljöbov enligt Svensk mat- och miljöinformation. Och kläderna vi köper är sydda av textilarbetare i Syd- och Sydostasien för svältlöner. Och alkoholen vi dricker kanske är gjord på socker från Nicaragua, där arbetarna dör pga. bekämpningsmedlen. Så det finns väldigt många anledningar att må dåligt över vad en konsumerar. Men är det verkligen individens ansvar?

Inte enligt Nette Ernström på Fria tidningen, som menar att den livsstil vi väljer inte räddar klimatet:

Jag vet – det är provocerande. Men utan en gigantisk kollektiv omställning som innebär strukturella förändringar i de politiska och ekonomiska systemen, global rättvisa och tvångsåtgärder för att upprätthålla denna, kommer undergången hinna ifatt oss alla. Det är också det enda som på sikt är rättvist: just nu är de som redan lider nöd de som också drabbas värst av vår epoks accelererande klimatförändringar.

Detta kommer naturligtvis inte hindra mig från att köpa ekologiskt/fairtrade/närodlat och att vara nästan-nykterist – jag anser att vi som har råd måste ta detta ansvar – men många bäckar små kommer dessvärre inte bli mer än just en å – när det är ett hav vi behöver:

Småskaliga alternativ och en förändrad livsstil kan vara en sund grogrund för ett samhälle i omställning. Men det är politiska beslut och inget annat som kan stoppa den globala civilisationens störtdykning mot avgrunden. Politiska beslut är också det enda som – i tillräcklig skala – skulle kunna garantera solidariskt stöd till de mest utsatta i en värld av så omfattande klimatkris som FN förutspår, och allt som följer av det i termer av vatten- och livsmedelsbrist, våld och krig.

Därför driver Fi en politik som strävar efter precis det helhetsgrepp om klimatpolitiken som Ernström pekar på är det enda som kommer att hjälpa. Läs mer om Fi:s EU-politik på området såväl som vår nationella – och båda delar har naturligtvis ett globalt perspektiv.

Vad skulle Normaldemokraterna tycka om Fi?

normaldemokraterna_poster

ENLIGT ORDBOKEN ÄR normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. (…) OAVSETT VEM DU är, vad du har för kön, hudfärg, sexuell läggning, ekonomiska förutsättningar, geografisk hemvist, religiös eller politisk åskådning, så gjorde du din entré till denna värld skrikande och som funktionshindrad. (…) FÅR DU LEVA och bli gammal är chansen stor att du så småningom återgår till detta tillstånd. (…) FÖR CA 20% av oss är funktionsvariationerna större och mer permanenta. Det kan bero på en olycka eller en sjukdom. Eller så får vi aldrig uppleva annat än mycket små förändringar i den ursprungliga fysiska kapacitet vi föds med. Det kanske kan upplevas som skrämmande och jobbigt för dig som inte upplevt det själv, men det är varken konstigt eller ovanligt. Olika falla ödets lotter helt enkelt. 

Idag nåddes jag av nyheten att ännu ett nytt parti har startats i Göteborg och kommer att ställa upp i kommunvalet, nämligen Normaldemokraterna:

Normaldemokraterna vill tvinga upp frågorna om funktionsvariationer på den politiska dagordningen. Högt upp.

Som en av de ansvariga i Fi för funktionalitetsfrågor, och som forskare inom området, tycker jag naturligtvis det är spännande, häftigt och glädjande att det har tagits ett demokratiskt initiativ som detta! Funktionalitetsfrågor behöver onekligen lyftas högre upp på den politiska agendan och generellt i samhället. Särskild glädjande är också att det verkar finnas ett intersektionellt perspektiv i grunden. Samtidigt blir jag tagen av att partiet inte tycker sig se en annan utväg än att starta ett parti med fokus på funktionalitetsfrågor som reaktion mot riksdagspartiernas bristande förmåga i frågorna. Deras mål är tydligt:

Den dag våra etablerade partier har en tydlig och prioriterad politik för att normalisera funktionsvariationer är Normaldemokraterna klara. Då kan vi med gott samvete avveckla partiet. För vem vill egentligen behöva ett parti som påminner politiker om något som är helt normalt?

Med andra ord kommer partiet fungera lite som Öppna Göteborg (ÖG), som under en mandatperiod vill driva en fråga, nämligen den om att arbeta mot korruptionen och göra kommunpolitiken i Göteborg öppen och transparent. Normaldemokraterna (ND) har dock ingen begränsning på en mandatperiod, och inte heller på geografisk spridning. ND är alltså efter Vägvalet (VV) och ÖG det tredje nystartade partiet på kort tid som fokuserar på en fråga, med lite olika stor tonvikt på att vara ett missnöjes- eller enfrågeparti (ND är de som mest utmanar denna bild, läs vad jag tycker om VV här).

Vad ska ett parti vara och ha för syfte?

Något som är intressant att diskutera i sammanhanget är vad ett politiskt parti egentligen ska vara och inte minst syfta till. ND skriver att:

VI ÄR FÖRVISSO missnöjda med mycket, men Normaldemokraterna är inget missnöjesparti. Vi är ett väckelseparti. Ett nu-jävlar-gör-vi-något-åt-det- här—parti. Normaldemokraterna handlar om att väcka allmänheten och våra politiker. Vi vill göra något åt vår situation genom att mobilisera en tillräckligt stor opinion.

Detta påminner mig om lobbying, särskilt eftersom partiet ska lägga ner när de uppnått sitt mål. Eller intresseorganisationer. Men antagligen är upplevelsen i Göteborgscooperativet för independent living (GIL), som startat partiet, att deras lobbying inte varit tillräckligt framgångsrik och att de därför måste ta nästa steg. Politiska partier, när de väl får mandat, är trots allt de med störst möjligheter att påverka. Vägvalet är ett bra exempel, och kanske är det också de som inspirerat både VV och ND.

Men det är samtidigt problematiskt om länken mellan det civila samhället och våra folkvalda politiker inte fungerar, utan upplever att de måste bli politiker. Skulle fler grupper uppleva sin situation på det sättet har vi till slut en myllrande flora av småpartier som driver sina intressen. Då ser jag hellre ideologiskt drivna partier som arbetar bredare för samhällets bästa. Men jag är ju partisk…

Hur förhåller sig då ND:s politik till Fi:s funktionalitetspolitik?

För det första använder de andra begrepp. ND talar om funktionsvariationer istället för funktionshinder, funtionsnedsättning eller funktionalitet. Det är ett spännande grepp och helt klart nödvändigt att titta närmre på.

Partiet har än så länge tre fokusfrågor:

1. TILLGÄNGLIGHET – RÄTTEN TILL DET OFFENTLIGA RUMMET.

2. SJÄLVSTÄNDIGHET – RÄTTEN TILL ASSISTANS.

3. DELAKTIGHET – RÄTTEN TILL ETT FÖRDOMSFRITT BEMÖTANDE.

Och den mer övergripande frågan: ”Ingen skall kunna vinna ett val eller ens en votering utan att inkludera funktionsvariationer i sin politik.”

Läser en Fi:s Funktionalitetspolitik är ND:s tre fokusfrågorna inkluderade. Läser en Fi:s hela politikdokument är funktionalitetsfrågor inkluderade i alla politikområden. Vi håller just nu på med en uppdatering av Göteborgs lokalpolitiska dokument och jag vet att funktionalitetsfrågorna har utökats och fokuserats ytterligare. Jag skulle därför säga att vi skulle komma ganska väl ut i en granskning av ND, men jag kommer ändå att kontakta dem för att få igång en dialog där vi förhoppningsvis kan lära av varandra. Vi kan aldrig bli tillräckligt många som lyfter jämlikhets- och antidiskrimineringsfrågor som självklara att bygga politik utifrån!

Barmhärtighetsmord, eugenik och aktiv dödshjälp: den nya kampen för rätten till liv för personer med funktionsnedsättning

Bild

I går var jag på en vaka för att minnas de personer med funktionsnedsättningar som blivit mördade av familjemedlemmar, släktingar eller professionella, dvs. personer som de litar på och oftast är beroende av för att överleva. Under de senaste fem åren har över 40 personer dött på detta sätt. Liknande vakor hölls över hela USA. Problemet handlar inte bara om enskilda fall utan om hur dessa fall beskrivs i medier och därmed vad allmänheten får för uppfattning och värderingar om personer med funktionsnedsättningar och deras rätt till ett värdigt liv. Det handlar om att mord av detta slag inte beskrivs som andra mord utan i mer förstående anda pga. att barnet hade en funktionsnedsättning och därmed var en börda för familjen och inte kunde tänkas ha levt ett fullgott liv. Jag fick ta del av alltför många berättelser från deltagarna på vakan om dessa hemska processer, t.ex. en kvinna som förlorat sin dotter för att läkarna inte gett henne en nödvändig hjärttransplantation, för hon var ju intellektuellt funktionshindrad. Flickan gick i skolan och levde ett ”normalt” liv i övrigt och hade med ett nytt hjärta kunnat leva tills hon blev gammal. Eller pappan som mördat sin dotter för att han inte orkade ta hand om henne längre men inte fick något nämnvärt straff, för det var ju honom det var synd om. Fler hemska exempel och en i övrigt bra text i ämnet finns att läsa här:

The media tells us that having a disabled child is hard and there are extenuating circumstances in these cases which must be considered before “judging” parents who murder their children. Disabled people, in this narrative, are burdens to be handled rather than human beings who deserve dignity and respect — the assumption is that disabled people have no quality of life, and that it’s better to be dead than disabled.

En av talarna sa något väldigt viktigt, nämligen att det är en skrämmande utveckling som visar att det inte längre räcker att kämpa för rätten till tillgänglighet, till arbete, till utbildning – nu är det dags att återigen börja kämpa för rätten till liv, att få leva! För utanför dessa enskilda fall finns en värld där det både i livets början och i livets slut börjar finnas nya tekniker för att sortera ut personer med funktionsnedsättningar.

I Belgien har det länge varit lagligt med aktiv dödshjälp för vuxna, men nyligen så röstade parlamentet igenom ett förslag om att tillåta det även för barn. Samtidigt utvecklas fosterdiagnostik som gör det lättare att upptäcka om fostret har någon typ av funktionsnedsättning, vilket i så fall är ett legitimt skäl till abort, trots att vi idag vet att ett liv med funktionsnedsättning är fullt möjligt och kan innebära lika hög livskvalitet som ett liv utan. I ett historiskt perspektiv där personer med funktionsnedsättningar var en av de grupperna som blev mördade under Förintelsen, är det naturligtvis en skrämmande utveckling. Särskilt i ljuset av att det i dagens samhällsdebatt där de ekonomiska kriserna avlöser varandra och leder till nedskärningar i offentliga insatser för samhällets behövande grupper, ses personer med funktionsnedsättningar som en stor kostnadspost.

Till exempel har det nyligen kommit en utredning om ersättningen till personlig assistans (Förändrad assistansersättning – en översyn av ersättningssystemet) som föreslår en minskning av ersättningen. Men dagens ersättning är redan svår att klara sig på för många (läs kritik från funktionshinderrörelsen). Som jag skrivit om tidigare skrev Jonas Franksson väldigt bra om detta i ett tidigare nummer av Bang, där han beskriver hur hans neddragningar i assistansen lett till att han inte längre kan upprätthålla sitt arbetsliv, sitt familjeliv eller sin fritid på ett fullgott och självständigt sätt (intervju med Jonas på Assistanskoll).

Hur kan politikerna inte se att det sker en tillbakagång från vunna rättigheter och möjligheter till självständiga liv till isolering och exkludering från samhällslivet? Och hur kan de inte se att utökade rättigheter, insatser och stöd kan att leda till att många fler människor kommer att kunna utbilda sig, arbeta och på olika sätt ta del av samhället – om en nu ska tala kostnader? Regeringen har ratificerat Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och säger sig arbeta aktivt för att stärka gruppens mänskliga rättigheter på olika sätt, men de politiska förslagen visar på motsatsen. 4 juni 2010 kom utredningen Bortom fagert tal som föreslog att lagstifta om bristande tillgänglighet som diskriminering, men än har inget hänt. I morgon, 3 mars, håll en presskonferens där integrationsminister Erik Ullenhag ska presentera ett förslag, och vi kan bara hoppas att det lever upp till våra förväntningar. Frågan som kommer att uppstå om den gör det blir dock hur regeringen ska kunna rättfärdiga exempelvis neddragningar i assistansersättningen om ett sådant tillägg i diskrimineringslagen blir verklighet? Det återstår att se och jag inväntar med spänning morgondagen.