För en inkluderande skola

IMG_0506.JPG

Syntolkning: Bild på mig när jag håller tal, ståendes på en parkbänk med en rosa Fi-ballong på.

Idag var jag med på en manifestation för en inkluderande skola. Nedan mitt tal:

För en inkluderande skola

År 2008 antog Sverige ‘FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning’. Den har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsvariationer att åtnjuta sina mänskliga rättigheter till att vara delaktiga samhällsmedborgare på lika villkor som andra.

Skolan är ett utmärkt, men sorgligt, exempel på att utvecklingen åt det hållet går alldeles för långsamt. Rapporter från Skolinspektionen visar att anmälningar om kränkningar respektive brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt.

Detta trots att vi har en skollag som beskriver barns rättigheter och säger att stöd skall ges efter behov, så att alla kan utvecklas så långt som möjligt. Men i dag går budget före barns behov, trots att det därmed är emot lagen, och detta drabbar de elever hårdast som redan har det svårt i en skola som inte passar alla.

Vi bryter också mot konventionen, som säger att Rätten till utbildning ska förverkligas utan diskriminering och på lika villkor och att människor med funktionvariationer inte
får utestängas från det allmänna utbildningssystemet.
Skolinspektionen och Riksförbundet Attention har visat att svårigheten att få rätt undervisningshjälp i dagens stora klasser med beskuren resurspedagogisk styrka har lett till ökade depressioner och kunskapsfall bland elever med funktionsvariationer. Det drabbar också föräldrarna, särskilt ensamstående, vilka oftast är kvinnor, som måste stanna hemma från jobb för att vara med skolvägrande barn.

Skolan är inte bara en demokratisk rättighet utan också den viktigaste plattformen för vidare delaktighet i samhället. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande i att spara in på specialpedagogik kommer leda till kostnader på lång sikt, både för individen och för samhället. Det här är grupper som har väldigt dålig förankring på arbetsmarknaden t.ex.

Därför måste vi börja med inkluderande pedagogik redan i förskola och skola. Normkritisk pedagogik i kombination med fler möten mellan elever med särskilda behov och elever utan, bidrar till att skapa kunskap och sociala relationer som bygger på mångfald och respekt istället för som idag bygger på kategorisering i vi och dom som i sin tur leder till trakasserier och utestängning från arbetsmarknaden och samhällsdelaktighet i övrigt.

Därför är det viktigt att vi redan i barndomen grundar en förståelse hos alla barn att den som har särskilda behov är lika mycket värd som andra barn och därmed grundar den respekt och kunskap för mänskliga rättigheter och anti-diskriminering som är själva förutsättningen för ett fungerande demokratiskt samhälle.

Utbildning om funktionalitet för all skolpersonal, inklusive rektorer, är en absolut nödvändighet för att stärka jämlik undervisning och kompetens för att kunna upptäcka och tillgodose alla barns behov i tid. Vi måste utmana normerna kring vad som är så kallat normala behov jämfört med särskilda behov, för det är väldigt få elever som kan nå upp till det idag. Fler elever än de som idag kategoriseras som att de har särskilda behov skulle gynnas av en mer flexibel och inkluderande pedagogik.

En likvärdig skola är en mänsklig rättighet och absolut nödvändigt i en demokrati där alla unga ska få lika möjligheter att växa upp och bli delaktiga samhällsmedborgare.

Mer information om Fi:s utbildningspolitik respektive funktionalitetspolitik.

Min Almedalsvecka: #funkpol deluxe

I år var första gången som jag besökte politikerveckan Almedalen i Visby och det var minst sagt intensiva dagar. Jag hade lagt upp ett fullspäckat schema men det blev om möjligt ännu mer späckat när det dök upp saker under veckan också. Mitt fokus var på funktionshinderpolitik (#funkpol) men det blev även lite inslag av sexualpolitik, friluftsliv, alkohol- och drogpolitik, statsvetenskap och generellt om feminism.

figotland mingel

Bildtext: Jag hittade vid ett tillfälle en rosa Fi-stol som användes i EU-valkampanjen #taplats. Kändes bra att ta plats i Almedalen – ett av maktens alla rum!

 

Måndag

Gruppen LSS20 arrangerade en eftermiddag med föreläsningar och politikerdebatt på temat LSS fyller 20 år  – hur ser framtiden för lagen ut? (går att se inspelat här). Som jag skulle få erfara från resten av veckans politikerpaneler så var det ofta stor överensstämmelse partier emellan om att lagen behöver förbättras, men generellt brister det i konkreta förslag. Oroväckande statistik: Aldrig har så många som idag mist sin assistans:1/3. Paradoxalt att Alliansen-företrädare då pratar om att stärka rätten till assistans.

Det föreslogs kompetenshöjning av LSS-handläggare, men det räcker inte enligt mig och är dessutom för sent. måste bli mer synligt i hela samhället, för alla!

Panelen fick förutom att diskutera olika frågor också snabbfrågor, bl.a. en om att nämna minst tre kända personer med omfattande funktionsvariationer. De flesta hade väldigt svårt med detta vilket är talande för hur osynlig denna grupp är i samhället.

Juristen Therese Bäckman höll en intressant föreläsning om sin avhandling som handlar om att personer med funktionvariationer som fått beviljat insatser, och därmed enligt lagen också borde kunna känna sig trygga i att de ska få ha kvar denna/dessa, i praktiken inte kan det på grund av att kommunen ibland återkallar beslutet. Detta skapar naturligtvis en stor osäkerhet hos de som är beroende av olika typer av stöd och service.

JAG Jamie BJamie Bolling från European Network on Independent Living, berättade om sitt internationella arbete med #funkpol. Bolling lyfte att handikapprörelsen måste bli bättre på att jobba för att FN-konventionen ska implementeras.

Under eftermiddagen hade jag också möte med ungdomens nykterhetsförbund, IOGT-NTO. De frågade ut mig om Fi:s politik på området och eftersom vi inte har så mycket, men har liknande värdegrund så kom vi överens om att de ska hjälpa oss att utveckla vår politik på området. Under veckan skrevs en bra artikel i ämnet av Ung Cancer här.

På kvällen var det dags att gå på mitt första mingel, detta mytomspunna Almedalsfenomen! Jag hade blivit tipsad om att gå på Socialdemokraternas mingel, och tog därför en sväng dit. Upptäckte ganska snabbt att det inte var något för mig, kände mig ganska uttittad i min Fi-pin på kavajslaget och det var ganska tråkigt överlag. Så jag gick vidare till fackförbundet Kommunals mingel, där det skulle vara ”ett personligt samtal med Birgitta Dahl, Solveig Ternström och Barbro Westerholm. De funderar över sina egna liv och delar med sig av sina visioner om politikens kraft och vårt gemensamma ansvar för att forma en värdig omsorg och välfärd för alla”. Mycket trevligare tillställning! Där träffade jag direkt Stina Svensson (en av våra tre talespersoner i Fi) som stod och pratade med Eva Olofsson (V), som jag träffat i flera paneldebatter tidigare. Tyvärr kandiderar hon inte till riksdagen igen. På detta mingel lärde jag mig också att en inte alltid behöver köpa middag, för här bjöds det på rikligt med mingelmat!

Kommunals mingel

 

 

 

 

 

 

 

 

Bildtext: Kommunals mingel: samtal om jämställdhetspolitik. Från vänster: Solveig Ternström, Birgitta Dahl, Barbro Westerholm, Karin Alfredsson, Annelie Nordström.

Kvällen avslutades på Fi Gotlands mingel som gick från mysigt häng till dansfest!

 

Tisdag

Dagen började med seminariet Inkludering i skolan – på vems villkor? som arrangerades av Autism- och Aspergerförbundet. Vi fick först se ett filmklipp om en skola med särskild undervisning för elever med denna typ av diagnoser och det blev därefter en väldigt bra diskussion mellan forskaren Elisabeth Persson, Peter Ekborg från Skolinspektionen och ordförande för förbundet Eva Nordin-Olson. Eva inledde med att prata om grunden i anpassad undervisning: ”Individuella lösningar utan att det blir avvikande eller konstigt”. Forskningen otydlig kring om det är inkludering eller exkludering som gynnar dessa elever. Ibland är exkludering från ordinarie skolverksamhet det mest effektiva, samtidigt som det är viktigt att få social tillhörighet i den ordinarie skolundervisningen. Alla elever tjänar på tydliga strukturer i undervisning och skolmiljö, inte bara dem med särskilda behov. Nyckeln till framgångsrik inkludering är att det finns en fördjupad kunskap om det i skolan.

autismasperger

 

Bildtext: Panelen från vänster: Eva Nordin-Olson (ordf. Autism- och Aspergerförbundet), Per-Arne Andersson (SKL), Peter Ekborg (Skolinspektionen), Elisabeth Persson (Högskolan Borås)

Sedan var det dags för Föreningen JAG:s seminarium Daglig verksamhet – en förstelnad institutionsform. LSS skrivningar om valfrihet har inte slagit igenom i daglig verksamhet. Idag är det knappast någon meningsfull sysselsättning trots att det idag är 25000 personer som är beviljade insatsen. Ett problem är att det krävs mycket särskilda skäl för att få ha sin personliga assistans i daglig verksamhet. Seminariet går att se här.

Därefter höll Handikappförbunden en panel om rätten till försörjning för de grupper som inte har någon arbetsförmåga alls – även de måste få värdiga liv. Tyvärr är dessa grupper ganska osynliga i debatten idag, som ofta utgår ifrån ekonomiska perspektiv där dessa personer bara ses som kostnader. Men alla människor kan bidra till samhället på något sätt! Per Torell, Schizofreniförbundet, lyfte att psykisk ohälsa inte ger rätt till LSS-insatser, vilket ytterligare försvårar för en redan utsatt grupp, trots att lagen omfattar dem.

Efter seminariet stannade jag kvar i tältet då jag skulle bli utfrågad om Fi:s politik i dessa och andra arbetsmarknadsrelaterade frågor. Resultatet blev denna löpsedel:

HSO

 

 

 

 

Bildtext: Löpsedel med bild på mig och Handikappförbundens ordförande Ingrid Burman och löptexten ”FI lovar mer kunskap omfunktionsnedsättningar i lärarutbildningen” för tidningen Dagens Samhälle #88

Sedan var jag en kortare stund på Dyslexiförbundets seminarium om att deras målgrupp sällan syns i statistiken över levnadsvanor hos personer med funktionsvariationer. Var tvungen att hasta vidare till Föräldrakrafts årliga politikerdebatt om arbetsmarknadsfrågor för personer med funktionsvariationer. Blev mycket prat om FunkA-utredningen, som föreslår många bra åtgärder men som inte genomförs.

På vägen mellan seminarierna gick jag förbi Samhalls monter och deltog i deras kampanj 23000 sätt som människor gör Sverige bättre:

samhall

 

 

 

 

 

 

 

Bildtext: Jag står med en skylt där jag skrivit ”Jag arbetar mot diskriminering och otillgänglighet”

Kvällens mingel arrangerades av Föräldrakraft, där alla med intresse för #funkpol var med. Kul att nätverka! De släppte bl.a. sin nya tidning Dagens Omsorg. Jag presenterade mig bl.a. för David Lega (kd) med anledning av att vi nog blir kollegor i kommunfullmäktige i höst, och han kände igen mig från Twitter så det var kul.

Men sedan var det dags för veckans höjdpunkt för oss Fiare, då det var Fi-mingel och fest!

 

Onsdag

Onsdagen blev en lite lugnare dag då vi hade partistyrelsemöte på förmiddagen och jag deltog i Vetenskap och allmänhets forskarpicknick på eftermiddagen. Var kul att få berätta om min forskning för intresserade besökare och knöt goda kontakter inför framtiden.

forskarpicnicBildtext: I förgrunden en skylt med texten Julia Bahner – Sexualitetsfrågor inom personlig assistans för rörelsehindrade. Göteborgs universitet. En orange filt, lila picnic-korg och havet i bakgrunden.

 

Torsdag

Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, ordande morgonens första seminarium Mitt privata liv i offentlighetens sköte. Temat var, som i flera andra seminarier, hur rätten till självbestämmande enligt LSS ska upprätthållas med den ökande kontrollen och jakten på oegentligheter. Vem definierar god kvalitet och kompetens i assistans? Ska vara den assistansberättigades perspektiv för att undvika objektifiering.

Efter seminariet hade jag ett möte med projektet En stärkt röst, som snart avslutas men som fortsätter i den nya organisationen Delaktighet för Unga, DU!, som består av sex ungdomsorganisationer för unga med olika funktionsförutsättningar.

En stärkt röst möte

Bildtext: Jag träffade Frida Gustafsson och Liinu Diaz Rämö

Sedan var det dags för seminariet 20 år med personlig assistans – blev det som vi tänkte oss? som Försäkringskassan arrangerade. Forskaren Barbro Lewin var kritisk mot FK:s handläggning. Hon menade att det är tveksamt om myndighetsutövningen verkligen är rättssäker och att lagens intentioner glömts bort. Hon la dock inte all skuld på FK utan sa också att det var dåligt politisk förarbete, vilket lett till att FK inte haft bra underlag om hur behov ska tolkas. Assistansanvändaren Anna Hallgren beskrev sig som ett gott exempel, men att hon också har fördel av att ha arbetat som handläggare tidigare – något som inte ska behövas! Thomas Hammarberg, expert på mänskliga rättigheter, betonar FN:s kritik mot inskränkningarna i insatserna och menar att det ej ska gå att skära ner egentligen.

LSS 20 årBildtext: Panelen från vänster: Anna Hallberg, Barbro Lewin, Thomas Hammarberg, Therese Karlberg och Lars Lööw.

På eftermiddagen deltog jag i en livesänd debatt i Radio Sweden, SR:s engelskspråkiga kanal. Frågeställningen var om det behövs ett feministiskt parti. Det blev minst sagt en het debatt, mycket pga. Anna Maria Corazza Bildt (m).

Namnlös

Bildtext: Bild på oss i debatten, från vänster Klara Lidman (MPU), Linda Nordlund (LUF), Anna-Maria Corazza Bildt (M) och jag.

Tack och lov stötte jag ihop med Ulrika Centerwall (FiGbg) och Kajsa Markström (FiUmeå) innan mitt planerade möte med Svenskt friluftsliv, eftersom jag kände mig väldigt osäker på vad jag skulle säga. Men det blev ett överraskande trevligt och produktivt möte. Vi hade nog lite fördomar om vad det var, men det visade sig att de jobbar mycket med olika jämlikhetsfrågor och vill utveckla arbetet också. Ännu en chans att utveckla vår politik!

friluftsliv

 

Bildtext: Från vänster, Ulf Silvander (Generalsekreterare), Kajsa, jag, Ulrika och Stefan Nyström (Ordförande)

Kvällen inleddes med feministiskt mingel hos Sveriges Kvinnolobby och avslutades med festligheter hos CP-city, där bl.a. Bianca Kronlöf förhandsvisade sin nya Snubben-film med fokus på funkis-frågor och Tiffany Kronlöf sjöng några låtar från Full Patte. Grym kväll!

 

Fredag

Morgonens seminarium hos RFSU om äldre och sexualitet fick hoppas över pga gårdagskvällens festligheter, vilket var väldigt synd. Men desto piggare var jag på seminariet Den assistansberättigade statsministern som IfA ordnade. Det blev en spännande diskussion om LSS och assistans och om det verkligen skulle fungera att vara statsminister om en var assistansanvändare med dagens system. Inte särskilt troligt. Men annars blev det ganska lika diskussioner som i andra seminarier om de olika problemen i LSS och FK:s bedömningar och kontroller.

Ifa statsminister

Jag kunde inte stanna på hela seminariet då jag skulle gå på ett annat hos En stärkt röst om hur ungas plats i funktionshinderpolitiken säkerställs via samarbete. Varannan person med funktionsvariation har inte gymnasiekompetens – bl.a. därför valdes skolpolitiska frågor som fokus i år.

Därefter var det dags för sexualpolitik. Först debatt på temat Har män någon plats i jämställdhetsarbetet? Svend Dahl, som lett utredningen Män och jämställdhet berättade om resultaten och förslagen och Ylva Johansson (s) och Maria Arnholm (fp) debatterade hur de vill konkretisera dessa politiskt. Svend Dahl menade att individualiserad föräldraförsäkring är på systemnivå den allra viktigaste åtgärden. RFSU:s ordförande Kristina Ljungros lyfte tidigt förebyggande arbete. Vi måste betona hur mycket män vinner på jämställdhet och att de faktiskt inte är jämställda idag, sa Dahl också.

RFSU jämpolBildtext: Panelen från vänster Kristina Lindquist (tidskriften Ottar), Kristina Ljungros (RFSU), Svend Dahl, Ylva Johansson och Maria Abrahamsson

En snabb visit i Handikappförbundens tält för att lyssna till debatt om Hur kan skolan bli bättre på att ge rätt stöd till elever med funktionsnedsättning? Krävs breda politiska uppgörelser för att på allvar kunna utveckla verksamheten, sa Greger Bååth från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Helena Linge från Lärarnas riksförbund lyfte att staten måste ta över ansvaret för skolan för att stärka likvärdigheten.

Jag gjorde också ett litet besök på Statsvetardagen och seminariet Fem nya teorier om väljarna. Annika Fredén berättade om sin forskning om taktikröstning hos Kd- respektive Fi-väljare: Etablerade partier kan gynnas av låga opinionssiffror (kd) medan nya partier gynnas av höga siffror (Fi). Därefter berättade Stefan Dahlberg om sin forskning om könsskillnaderna hos väljare till högerextrema partier. Ingen könsskillnad i åsikter om högerextrema partiernas politik men däremot är kvinnor mindre benägna att rösta på dem.

Därefter tidningen Ottars sexualpolitiska mingel, som inleddes med debatt om samtyckeslagstiftning för att motverka våldtäktskulturen mellan RFSU:s Kristina Ljungros och FATTA!:s Ida Östensson. Blev lite förvånad över att de tyckte olika om våldtäktskultur, Ljungros sa nej, Östensson ja. Publiken verkade hålla med den senare.

 

Lördag

Varje dag höll Fi torgtal med olika teman på Donners plats, samt analyserade gårdagskvällens partiledartal. Idag var första gången jag var med och jag skulle analysera Jonas Sjöstedts (v) tal och tillsammans med de andra riksdagskandidaterna som var på plats brandtala om våra fokusfrågor. I min analys av Sjöstedts tal lyfte jag bl.a. behovet av Feministiskt initiativ som självständigt parti, eftersom många kritiserar vår existens då Vänsterpartiet ju finns, och speciellt på senare år när de profilerat sig som feministiskt parti. Några utdrag:

Jag undrar: Varför ska vi tävla om vem av oss som har bäst feministisk politiken? Varför kan vi inte finnas båda två, i lugn och ro? Min analys är: Därför att feminismen inte har kommit längre. Fortfarande finns det så mycket motstånd mot ett parti med en majoritet kvinnor och med en självständig feministisk ideologi som grund, att inte ens de partier som vi ser som våra allierade, är helt bekväma med vår existens – eller rättare sagt med våra framgångar. För det är ett faktum att så länge som Feministiskt initiativ inte syntes i medierna så var det tyst om feministisk politik. (…) I Feministiskt initiativ har vi har förmånen att inte behöva förhålla oss till en ideologi som begränsar vårt synfält. För vi har inga betungande lojaliteter, det finns inga gamla hierarkier eller traditioner i partiet som vi måste ta hänsyn till. Vi tillför inte bara en ny politisk dimension i sakfrågor – vi är en ny demokratisk rörelse.

Mitt tal om feministiskt funktionalitetspolitik går att se här.

DHRBildtext: Blå tygpåse från DHR med texten Jag bär på rättigheter.

Utöver dessa aktiviteter har jag träffat massor med organisationers företrädare, aktivister, forskare och andra som på olika sätt arbetar med funktionalitetspolitiska frågor. Och det är just det som har varit det bästa med den här veckan, att få träffa människor som jag hittills bara läst om eller twittrat med, eller helt nya bekantskaper som jag ser fram emot att utveckla samarbete med framöver. Så trots att funktionalitetspolitiken inte får så stort genomslag i Almedalen eller i politik generellt, så har mitt Almedalen varit en fantastisk neddykning i detta mångfacetterade område. Jag ser verkligen fram emot att driva min riksdagskampanj med dessa frågor i fokus!

Fp:s förslag för en jämställd skola inte tillräckliga

”Under alltför lång tid har vi tappat bort pojkarna och männen i jämställdhetsarbetet” skriver Jan Björklund och Maria Arnholm och ger exempel på misslyckanden från skolans värld. Det är glädjande att Folkpartiet lyfter jämställdhetsfrågan, men också symptomatiskt att de väljer att göra det nu, när ”hotet” från Feministiskt initiativ är som störst – och inte minst med tanke på att de haft åtta år i regeringsställning på sig, med av riksdagen år 2006 antagna jämställdhetspolitiska mål som riktmärke.

Frågan är därför om det går att ta detta utspel på allvar? Förutom att det är ganska otydligt vilka konkreta reformer för jämställdhet som planeras, är det som nämns också otillräckligt som utgångspunkt. I Feministiskt initiativs skolpolitik är det inte bara ojämställdhet mellan flickor och pojkar som ska åtgärdas. Hbtq-ungdomar är enligt Ungdomsstyrelsen de mest utsatta för diskriminering, hot och våld och mår därför sämre än andra unga. Vidare är det är inte bara könsstereotyper som måste angripas utan också exempelvis den ökande rasismen och islamofobin.

Vår utgångspunkt är inte tagen ur luften. Flera rapporter från Skolinspektionen de gångna åren visar på ett antal ofta bortglömda faktorer som bidrar till problemen i skolan. En från i år visar att anmälningar om kränkningar och brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt. Redan 2011 varnade Skolinspektionen för att resurserna i skolans elevhälsa inte är tillräckliga för att varken förebygga eller ta hand om den ökande psykiska ohälsan.

Fi menar därför att det behövs en omprioritering i skolpolitiken med ett ökat fokus på elevernas psykiska välmående tillsammans med obligatoriska och genomgående perspektiv på jämlikhet och antidiskriminering i all skolverksamhet. När rasismen breder ut sig mer och mer är det än viktigare att utbildningen ska ha ett obligatoriskt och genomgående antirasistiskt perspektiv. Alla skolor ska ha heltidsanställd kurator, skolsköterska, psykolog, studievägledare, social- och specialpedagog samt diskrimineringskontaktperson. Det må låta resurskrävande men med ett grundligt preventivt arbete kan den psykiska ohälsan bättre tas om hand och i förlängningen leda till friskare elever som bättre klarar av sin skolgång.

Ett viktigt mål för den feministiska politiken är att bryta segregeringen på arbetsmarknaden. Elevernas val efter grundskolan är idag i hög grad könsbundna, men elever påverkas även av faktorer knutna till funktionalitet, sexualitet, klass, ras och religiös tillhörighet. Därför ska studievägledare utbildas i antidiskriminering och arbeta för att bryta segregerade utbildnings- och yrkesval.

Ett annat stort problem är den boendesegregation som finns i många städer och som förstärks av det fria skolvalet, enligt en annan rapport från Skolinspektionen. Segregeringen kan inte brytas med valfrihet och vinstintressen, snarare förstärkas. Därför vill vi att staten tar över ansvaret för grundskolan igen och införa stopp för vinstuttag och RUT-avdrag för läxhjälp. Trygghet, kontinuitet och resursförstärkning är vad som behövs än snarare ökad segregering genom stressande valfrihet och ojämlikhet.

Många tror att feminism bara handlar om jämställdhet mellan kvinnor och män, och så verkar vara fallet även för Folkpartiet. För Feministiskt initiativ handlar feminismen om omfattande och strukturella politiska omprioriteringar för att åstadkomma jämlikhet utifrån alla diskrimineringsgrunder.

Vem ansvarar för den våldsamme mannen?

Vad har friande våldtäktsmål och så kallat supportervåld gemensamt? Och vad är politikens roll i det hela?

Låt oss börja med det senaste på våldtäktsfriarfronten:

En pojke sköt en flicka med soft airgun och hotade henne till oralsex. Han frias. (länk)

Tingsrätten har inte ifrågasatt det faktum att flickan i sin situation kände sig tvingad till att utföra oralsex, men menar att det inte går att bevisa att den 16-åriga pojken som hotade henne förstod att det utfördes med tvång.

En ung man togs in på förhör misstänkt för våldtäkt. Han erkände då. Men frias nu. (länk)

Tingsrätten säger att kvinnan inte gjorde personerna utanför rummet uppmärksamma på att något pågick i sovrummet, vilket hon kunde ha gjort.

En 15-årig våldtogs medan hon låg däckad efter att ha rökt hasch med mannen och hans vänner. Han frias. (länk)

I domen skrev tingsrätten bland annat att 36-åringen ”utnyttjat situationen och ‘passat på’ att ha sex med målsäganden när hon låg i hans säng och halvsov”. Rätten ansåg alltså att det inte finns någon anledning att betvivla flickans uppgifter om att mannen haft sex med henne mot hennes vilja. Däremot ansåg man inte att flickan befann sig i en ”särskilt utsatt situation” och därför friades mannen.

Uppenbarligen fungerar inte det där med ”särskilt utsatt situation”. Om det inte ens räknas att bli skjuten i huvudet, att hotas, att vara drogpåverkad och ligga däckad – ja, då är det en väldigt bra fråga vad som kan anses vara särskilt utsatt. Att en samtyckeslag ska behövas är bedrövligt men uppenbarligen alldeles nödvändigt, när ett nej eller andra tecken inte räcker.

Det sätter fingret på vad det är vi måste rikta fokus på, nämligen de som våldtar. För visst är det något allvarligt fel på en pojke som inte förstår att flickan inte vill när han måste skjuta henne i huvudet för att få henne till att göra det? Och lika allvarligt fel är det på tingsrätten som anser att en 16-årig pojke inte kan förstå det. Eller att mannen i det tredje fallet upplever det som helt normalt att ha sex med en (halv)sovande person – och att tingsrätten också anser det.

Vad är det med dessa män? Ja, inte är det biologiskt, då är jag rädd för att det skulle vara ännu fler än 48 sexualbrott som anmäls varje dag (och då ska vi inte ens tala om mörkertalet) (för mer statistik se BRÅ). Nej, det handlar om normer, förväntningar och könsroller kring maskulinitet i sammanhang av vitt skilda slag. Min kollega Stig Grundvall har exempelvis i sin avhandling skrivit om detta inom biker-kulturen, och den nyligen avslutade statliga utredningen Män och jämställdhet tar i olika delrapporter upp olika aspekter av problemet.

Journalisten Andrev Walden skrev väldigt bra om detta på Politism idag: Tänk om vi inte ser skogen för alla män? Han ger exempel på skolmassakrer och massmord, som alla utom en är utförda av män (USA). Ändå är det aldrig någon diskussion om denna uppenbara genusaspekt. Det är vapenlagar som diskuteras, eventuell psykisk störning eller mobbning, men aldrig något om det faktum att det är män som är den gemensamma nämnaren.

Han knyter an till dödsfallet av en supporter häromdagen och att diskussionerna kring det på samma sätt lätt hamnar på andra frågor, t.ex. fotboll, supporterkultur och polisens insatser. Så blev det också i söndagens Agenda där justitiminister Beatrice Ask (M), regeringens förre samordnare mot idrottsrelaterat våld Björn Eriksson och Mats Enquist, vd för föreningen Svensk elitfotboll medverkade. Alltså inget verkligt preventivt fokus i t.ex. sociala frågor. Fokus blev fotboll, polisen och åtgärder kring matcher och arenor. Detta är något som ”vanliga” supportrar är otroligt trötta på, för det är trots allt en minoritet som beter sig illa (3 % enligt Björn Eriksson). Denna frustration beskrivs väldigt bra av supportrarna Elliot Baron och Gustav Gelin här och här.

Gelin sätter fingret på det som var min ryggmärgsreflex, nämligen våldet som samhällsproblem:

Men visst finns det problem, som sagt. Jag tänker dock påpeka in absurdum att det inte kan vara fotbollens enskilda ansvar att försöka lösa dem. Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg, men där ingen vettig människa skulle komma på tanken att bötfälla eller kräva ansvar av krögaren, än mindre övriga gäster, för att ett fåtal startar ett bråk.

Även Aftonbladets Oisín Cantwell säger det bra:

Det är en manlighetskultur som är problemet. Det är vissa män som är problemet. Det är det våld som vissa män älskar som är problemet.

För det handlar inte om fotboll. Våldet är ett problem som finns i hela samhället, ja, i hela världen. Det manifesteras på väldigt olika sätt, men alla lika fruktansvärda, vare sig det handlar om våld mot enskilda, som i ovan nämnda fall, eller våld mot folkgrupper, som i krig. Våld löser aldrig några problem men dessvärre är det ett verktyg som indirekt och direkt lärs ut till alla pojkar som växer upp i Sverige – och i världen. Det är det som måste förändras och det kan endast göras med genomgripande, strukturella åtgärder – inte enskilda punktinsatser, och särskilt inte om det bara blir på fotbollskulturen.

  • Det behövs läroplaner för för-, grund- och gymnasieskola som inkluderar kunskaper från genuspedagogiken, dvs. att pojkar inte måste bete sig på ett visst sätt (våldsam, stökig) och flickor på ett annat sätt (snäll, lugn). Kunskaper om antivåld, att när vi inte är överens så pratar vi om det. Om respekt, antidiskriminering och mänskliga rättigheter, dvs. allas lika värde. Att vi är olika betyder inte att vi inte kan komma överens eller vara vänner.
  • Men dessa kunskaper behövs också inom de yrken som möter människor i dessa utsatta situationer, ja både som offer och förövare. Rättsväsendet behöver kunskaper om hur det faktiskt kan upplevas att bli våldtagen, att det inte alltid är så enkelt som att skrika eller göra motstånd pga. känsla av paraplys. Att män som våldtar inte är för dumma i huvudet för att förstå att en tjej inte vill när hon gör något som ser ut så.
  • Det handlar om en sexualpolitik som måste utvecklas och integreras i fler samhällsområden. Bättre sexualundervisning i skolan, obligatorisk utbildning i sexualundervisning för lärare och kontinuerlig fortbildning för yrkesverksamma som arbetar med människor där sexualitet kan bli aktuellt (de flesta!). Vi måste förändra synen på vad som är okej sex, vilket med lite sunt förnuft inte är särskilt svårt egentligen – helt enkelt när och så länge som båda vill.
  • Det handlar om en ny syn på säkerhetspolitik, där det är befolkningens säkerhet som ska prioriteras framför nationens. Mäns våld mot kvinnor är en global pandemi och Sveriges verkliga säkerhetsproblem. Även mäns våld mot män i olika former bör prioriteras. Militär upprustning stjäl pengar från social upprustning, eftersom ökade militärbudgetar ger minskade välfärdssatsningar.

Så visst behöver vi en ny mansroll, med allt vad det innebär och kommer att kräva, men det får vi inte av att porta männen från fotbollsarenorna, som journalisten Marcus Alexandersson föreslår. Eller ens att bara porta bortafansen, som kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth föreslår bredvid ett maskeringsförbud. Problemet med dessa förslag är att de bara behandlar symptomen. För det är vad våldet är, symptom på en sjukdom som måste angripas i grunden och utrotas helt. Och den sjukdomen är inte mannen, utan den maskulinitetsroll som förmedlas genom skola, media och konfliktlösning genom våld och krig runtom i världen.

Vi har all kunskap som behövs; det finns forskning, statistik och vittnesmål om våldets konsekvenser likväl som konkreta förslag på hur vi ska komma tillrätta med det. Det behövs inte fler exempel på att politik kan handla om liv eller död. Det är inte bara en familj och vänner som sörjer. Ansvaret för varje brottsoffer är samhällets – och i förlängningen också politikens.

 

Läs mer om Fi:s politik kring maskulinitet och våld.