Hur kan kommunen arbeta med normkritik?

Idag var vi några politiker på studiebesök för att få reda på hur det arbetas med normkritik i Göteborgs stad. Det gäller både normkritisk pedagogik i skolan och normkritisk kompetensutveckling för kommunens anställda i andra verksamheter. Det är bland annat enheten Social utveckling inom Social resursförvaltning som ansvarar för det.

På bilden ses från vänster Åsa Nilsen (ersättare i nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning), jag, Sanna Ghotbi (ledamot kommunfullmäktige) och bredvid oss tjänstepersonerna Hanna Rahm och Eva Lindstrand, båda utvecklingsledare sexuell hälsa/hiv-prevention. 

Det var ett mycket givande möte som gav idéer för vad vi kan arbeta för att få med i budgeten som vi jobbar med nu. Bland annat saknas tydliga uppdrag och därmed resurser att utbilda kommunens anställda i olika verksamheter, t.ex. socialtjänsten. Inte heller Centrum för skolutveckling har något uppdrag att samordna arbetet med utvecklingen av normkritisk pedagogik. Detta trots att det gjorts flera satsningar på att utbilda så kallade genuspedagoger (som i själva verket har normkritisk kompetens numera) och hbt-kompetent personal. Men det saknas samordning och strategi för hur kompetensen ska spridas i hela staden. Uppföljningar visar att det ser väldigt olika ut mellan olika stadsdelar och förvaltningar idag, oftast handlar det om enskilda eldsjälar som driver frågan på sin arbetsplats eller om tillfälliga projekt.

Samtidigt berättade Hanna och Eva att efterfrågan på kompetensutveckling är väldigt stor, vilket är glädjande då det visar att många av stadens anställda faktiskt är intresserade av frågorna och vill utveckla sin kompetens. På grund av avsaknaden av ett specifikt uppdrag att jobba med det har social utveckling dock inga möjligheter eller resurser att tillmötesgå efterfrågan. Förhoppningsvis kan FiGbg ändra på det!

För en inkluderande skola

Syntolkning: Bild på mig när jag håller tal, ståendes på en parkbänk med en rosa Fi-ballong på.

Idag var jag med på en manifestation för en inkluderande skola. Nedan mitt tal:

För en inkluderande skola

År 2008 antog Sverige ‘FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning’. Den har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsvariationer att åtnjuta sina mänskliga rättigheter till att vara delaktiga samhällsmedborgare på lika villkor som andra.

Skolan är ett utmärkt, men sorgligt, exempel på att utvecklingen åt det hållet går alldeles för långsamt. Rapporter från Skolinspektionen visar att anmälningar om kränkningar respektive brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt.

Detta trots att vi har en skollag som beskriver barns rättigheter och säger att stöd skall ges efter behov, så att alla kan utvecklas så långt som möjligt. Men i dag går budget före barns behov, trots att det därmed är emot lagen, och detta drabbar de elever hårdast som redan har det svårt i en skola som inte passar alla.

Vi bryter också mot konventionen, som säger att Rätten till utbildning ska förverkligas utan diskriminering och på lika villkor och att människor med funktionvariationer inte
får utestängas från det allmänna utbildningssystemet.
Skolinspektionen och Riksförbundet Attention har visat att svårigheten att få rätt undervisningshjälp i dagens stora klasser med beskuren resurspedagogisk styrka har lett till ökade depressioner och kunskapsfall bland elever med funktionsvariationer. Det drabbar också föräldrarna, särskilt ensamstående, vilka oftast är kvinnor, som måste stanna hemma från jobb för att vara med skolvägrande barn.

Skolan är inte bara en demokratisk rättighet utan också den viktigaste plattformen för vidare delaktighet i samhället. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande i att spara in på specialpedagogik kommer leda till kostnader på lång sikt, både för individen och för samhället. Det här är grupper som har väldigt dålig förankring på arbetsmarknaden t.ex.

Därför måste vi börja med inkluderande pedagogik redan i förskola och skola. Normkritisk pedagogik i kombination med fler möten mellan elever med särskilda behov och elever utan, bidrar till att skapa kunskap och sociala relationer som bygger på mångfald och respekt istället för som idag bygger på kategorisering i vi och dom som i sin tur leder till trakasserier och utestängning från arbetsmarknaden och samhällsdelaktighet i övrigt.

Därför är det viktigt att vi redan i barndomen grundar en förståelse hos alla barn att den som har särskilda behov är lika mycket värd som andra barn och därmed grundar den respekt och kunskap för mänskliga rättigheter och anti-diskriminering som är själva förutsättningen för ett fungerande demokratiskt samhälle.

Utbildning om funktionalitet för all skolpersonal, inklusive rektorer, är en absolut nödvändighet för att stärka jämlik undervisning och kompetens för att kunna upptäcka och tillgodose alla barns behov i tid. Vi måste utmana normerna kring vad som är så kallat normala behov jämfört med särskilda behov, för det är väldigt få elever som kan nå upp till det idag. Fler elever än de som idag kategoriseras som att de har särskilda behov skulle gynnas av en mer flexibel och inkluderande pedagogik.

En likvärdig skola är en mänsklig rättighet och absolut nödvändigt i en demokrati där alla unga ska få lika möjligheter att växa upp och bli delaktiga samhällsmedborgare.

Mer information om Fi:s utbildningspolitik respektive funktionalitetspolitik.