Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Mitt första majtal: för en arbetsmarknad som inkluderar normbrytande kroppar

Anledningen till att jag står här och talar idag, på arbetarrörelsens dag, är att jag är missnöjd med hur många andra politiker talar om arbete. När det talas om att alla har rätt till ett arbete – vilka avses – egentligen? Och framförallt, vad menas med ett arbete? När det talas om att alla har rätt till goda arbetsvillkor – avses verkligen alla? Med mina rosa glasögon på ser jag behovet av ett feministiskt, normkritiskt perspektiv som inkluderar fler än dem som har en normfungerande funktionalitet.

För var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsvariation som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder, uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsvariationen och bara drygt varannan har jobb. Ändå har inga avgörande politiska reformer genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Jag kan bara konstatera att det är en bortglömd och osynliggjord grupp på arbetsmarknaden trots att den utgör en tredjedel av alla inskrivna på arbetsförmedlingen.

Ett problem är synen på arbete som ett individuellt ansvar. Talet om en arbetslinje osynliggör dem som av olika anledningar inte har full arbetsförmåga, men också de brister i tillgänglighet som präglar många arbetsplatser och som hindrar arbetsföra personer med funktionsvariationer från att få en anställning. Tillgänglighet handlar om flera delar. En är den fysiska tillgängligheten. Det finns arbetsgivare som vägrar tillgänglighetsanpassa arbetsplatsen, ofta med ekonomiska skäl som anledning. Istället för att se tillgänglighetsanpassning som en investering och en långsiktigt hållbar lösning ses det som en extra kostnad. En person med funktionsvariation som har de bästa kvalifikationerna kan alltså prioriteras bort enbart på grund av sin funktionsvariation.

Det handlar också om social tillgänglighet, exempelvis chefers och medarbetares attityder, kunskaper och förväntningar på personer som bryter funktionsnormerna. Fördomar om vad en funktionsvariation kräver, istället för att se vad det bidrar med. Vi behöver en ny syn på arbete som möjliggör för den mångfald som befolkningen faktiskt består av. Alla kan bidra men på olika sätt, oavsett om det gäller arbetsintensitet, arbetstid, rumsliga behov eller sociala behov. Att fika med sina kollegor ska inte behöva vara ett krav. Dagens arbetsliv passar inte alla! Om vi vill att fler ska kunna arbeta måste arbetslivet anpassa sig efter mångfalden och inte tvärtom.

Tillgänglighet kan också handla om att en person måste ha sin personliga assistent med för att kunna arbeta. Därmed finns det ju faktiskt två personer som arbetar och betalar skatt. Ändå ses personlig assistans som en alltför dyr kostnad och det kommer fler och fler exempel på personer som förlorar sin assistans och därmed också förlorar möjligheten att kunna arbeta. Var är logiken i den ekonomiska besparingen?

En annan viktig fråga handlar om arbetsvillkor. Personer med intellektuella funktionsvariationer som arbetar i daglig verksamhet gör det ofta med sämre arbetsvillkor än vad som hade accepterats i ”vanliga” arbeten. De gör samma arbetsuppgifter men har ändå inte samma rätt till semester, anställningstrygghet och lika lön som sina kollegor. Basala rättigheter som borde vara självklarheter även om du har en funktionsvariation. Därtill kommer negativa attityder om att det arbete de utför inte är ”riktigt” arbete.

En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad. För mig som rosa kommunpolitiker är det en självklarhet att ifrågasätta de normer som styr vilka grupper det satsas på i arbetsmarknadspolitiken och vilket ansvar kommunen som arbetsgivare tar i att vara en förebild i skapandet av en inkluderande arbetsmarknad. Det är ingen lätt kamp, för det är många som ännu inte har rosa glasögon – men med alla er här idag vet jag att jag inte är ensam – vi sprider de rosa glasögonen tillsammans!

Till normkritikens försvar!

I gårdagens GP skrev GP-journalisten Lars Åberg en debattartikeln där han uttrycker oförståelse över det normkritiska perspektivet. Ärligt talat hade jag svårt att förstå exakt vad han menade för det var så mycket konstigheter och logiska luckor – men framförallt åsikter som faktiskt går i linje med ett normkritiskt perspektiv! Idag fick jag tillsammans med rödgröna kollegor in en replik om varför det normkritiska perspektivet är nödvändigt för att göra alla delaktiga i samhället (klicka på bilden för att komma vidare till artikeln):Syntolkning: Foto på del av artikeln från papperstidningen: En regnbågsflagga som vajar i vinden med blå himmel i bakgrunden och trädgrenar med gröna löv i förgrunden. Bildtext: ”Steg ett. Det handlar om att få syn på det som reproducerar exkludering för att sedan kunna utforma mer inkluderande miljöer, skriver debattörerna.”

Om vi hade haft mer plats än vad som är tillåtet i en replik hade jag gärna utvecklat resonemanget och tagit fler exempel på människor som på grund av snäva normer osynliggörs eller t.o.m. diskrimineras, såsom personer med funktionsvariationer. En vit, manlig VD är inte bara det utan även också ofta normfungerande.

På samma tema skulle jag vilja tipsa om kampanjen Vem får synas i svensk reklam?:

Varje dag berättar annonser och reklamfilmer för dig vad som är normalt. Hur en normal kropp ser ut, vad en normal sexualitet är och vilka personer en normal familj består av.

Så vad betyder det att nästan alla kroppar vi ser i reklamen är unga, smala och utan funktionsnedsättningar? Vad får det för konsekvenser att majoriteten av alla kärlekspar i reklamens värld är heterosexuella? Spelar det någon roll att i stort sett alla människor som visas i reklamen är vita? Och vems är egentligen ansvaret?

Reklam kan skapa normer. Reklam kan krossa normer.

Det är mycket glädjande att Sveriges kommunikationsbyråer tar tag i denna viktiga fråga men offentliga institutioner måste ta ett större ansvar – vårt demokratiska ansvar – att bryta normer och vara goda förebilder. Därför är det på tiden att Regeringen tillsatt ett uppdrag att arbeta för just detta, något som dessutom krävs i enlighet med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:

Regeringen ger Myndigheten för delaktighet (MFD) i uppdrag att i samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO) genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten, anställda inom den offentliga sektorn, privata aktörer samt hos kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning om innehållet i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (konventionen). Kommunikationssatsningen ska genomföras under åren 2015-2017.

Fi 10 år – jag 5-årig Fiare

Idag fyller Fi tio år och jag läser fantastiska texter av olika feminister som varit delaktiga i grundandet av och utvecklingen av partiet från starten (t.ex. Sofia Karlsson, Veronica Svärd, Tina Rosenberg och Sissela & Gudrun). Jag själv gick med först i början av 2010, efter några år av engagemang i studentkår och fackförbund.  Jag är till skillnad från många inte en sån där som ”alltid har varit feminist”, något jag fortfarande kan känna mindervärdeskomplex i relation till. Men när jag se tillbaka på mina fem år i partiet, först som styrelseledamot i Fi Göteborg och sedan i nationella partistyrelsen, kan jag ändå drista mig till att känna stolthet över vad jag åstadkommit, både som enskild individ för min egen utveckling och som del i en fantastisk gemenskap med mycket kompetens och engagemang.

Efter några tuffa år i Göteborg när vi bara var ett fåtal engagerade personer som försökte hålla föreningen vid liv har vi nu tagit plats i kommunfullmäktige där vi bidragit till att färga både budgeten och debatten rosa, vi ska få vårt första partistöd och har fler medlemmar än någonsin, både passiva och aktiva. Jag är inte längre det minsta rädd för att föreningen ska tyna bort och det bästa är att jag inte ens behöver lägga all min fritid på att hålla den vid liv utan att det går alldeles utmärkt också utan mig!

Efter två år i partistyrelsen kan jag också se hur jag bidragit till att bredda Fi:s intersektionella perspektiv, i både analys och praktisk politik, med funktionalitets- och tillgänglighetsfrågor. Min första personliga framgång var på kongressen i Göteborg 2013 då min motion om en ny funkispolitik blev antagen. Därefter har jag i varje dokument, uttalande och artikel som författats i Fi:s namn arbetat för att det ska synas. Min andra personliga framgång var i valrörelsen inför riksdagsvalet 2014 när jag agerade ”funktionshinderpolitisk talesperson” i Almedalen, på Nordiskt forum och i debatter och arbetade för att bredda Fi:s nätverk i funkisrörelserna och skapa förtroende för vår politik.

På kongressen tidigare i år när jag avgick från styrelsen för att koncentrera mig på kommunpolitiken hann jag ändå med att starta upp en ny tematisk medlemsgrupp Fi Funktionalitet, för fortsatt utveckling av politiken och av organisationen ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Det finns fortfarande mycket att göra inom Fi för ökad tillgänglighet men det känns som att en god grund är lagd för fortsatt utvecklingsarbete. Jag ska försöka vara med så mycket jag kan i detta genom Fi Funktionalitet (planerar ny motion inför kongressen 2017!) men kommer framförallt att lägga min tid och energi på att göra Göteborg till en mer tillgänglig stad för alla oavsett funktionalitet!

IMG_0399

Syntolkning (också något jag lärt mig under dessa år!): Bild från Marschen för tillgänglighet i ett soligt Göteborg 2012 där jag ses till höger i bilden hållandes ena delen av en vit banderoll med den rosa texten F! för ett tillgängligt samhälle (för övrigt den första banderollen jag gjort!).

Fosterdiagnostik och aktiv dödshjälp ur ett funkis- och MR-perspektiv

Idag skriver jag i Dagens Samhälle tillsammans med Tobias Holmberg, fd. ordförande för Unga rörelsehindrade, om vår syn på den pågående debatten om fosterdiagnostik och aktiv dödshjälp, som ofta saknar ett funktionalitets- och mänskliga rättigheterperspektiv. Klicka på bilden för att komma vidare:

Namnlös

Syntolkning: Skärmdump från vår artikel på Dagens Samhälles debattsida. Rubrik ”En snabb död är inte det mest humana” och bild på ett barn med Downs syndrom.

För en inkluderande skola

IMG_0506.JPG

Syntolkning: Bild på mig när jag håller tal, ståendes på en parkbänk med en rosa Fi-ballong på.

Idag var jag med på en manifestation för en inkluderande skola. Nedan mitt tal:

För en inkluderande skola

År 2008 antog Sverige ‘FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning’. Den har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsvariationer att åtnjuta sina mänskliga rättigheter till att vara delaktiga samhällsmedborgare på lika villkor som andra.

Skolan är ett utmärkt, men sorgligt, exempel på att utvecklingen åt det hållet går alldeles för långsamt. Rapporter från Skolinspektionen visar att anmälningar om kränkningar respektive brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt.

Detta trots att vi har en skollag som beskriver barns rättigheter och säger att stöd skall ges efter behov, så att alla kan utvecklas så långt som möjligt. Men i dag går budget före barns behov, trots att det därmed är emot lagen, och detta drabbar de elever hårdast som redan har det svårt i en skola som inte passar alla.

Vi bryter också mot konventionen, som säger att Rätten till utbildning ska förverkligas utan diskriminering och på lika villkor och att människor med funktionvariationer inte
får utestängas från det allmänna utbildningssystemet.
Skolinspektionen och Riksförbundet Attention har visat att svårigheten att få rätt undervisningshjälp i dagens stora klasser med beskuren resurspedagogisk styrka har lett till ökade depressioner och kunskapsfall bland elever med funktionsvariationer. Det drabbar också föräldrarna, särskilt ensamstående, vilka oftast är kvinnor, som måste stanna hemma från jobb för att vara med skolvägrande barn.

Skolan är inte bara en demokratisk rättighet utan också den viktigaste plattformen för vidare delaktighet i samhället. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande i att spara in på specialpedagogik kommer leda till kostnader på lång sikt, både för individen och för samhället. Det här är grupper som har väldigt dålig förankring på arbetsmarknaden t.ex.

Därför måste vi börja med inkluderande pedagogik redan i förskola och skola. Normkritisk pedagogik i kombination med fler möten mellan elever med särskilda behov och elever utan, bidrar till att skapa kunskap och sociala relationer som bygger på mångfald och respekt istället för som idag bygger på kategorisering i vi och dom som i sin tur leder till trakasserier och utestängning från arbetsmarknaden och samhällsdelaktighet i övrigt.

Därför är det viktigt att vi redan i barndomen grundar en förståelse hos alla barn att den som har särskilda behov är lika mycket värd som andra barn och därmed grundar den respekt och kunskap för mänskliga rättigheter och anti-diskriminering som är själva förutsättningen för ett fungerande demokratiskt samhälle.

Utbildning om funktionalitet för all skolpersonal, inklusive rektorer, är en absolut nödvändighet för att stärka jämlik undervisning och kompetens för att kunna upptäcka och tillgodose alla barns behov i tid. Vi måste utmana normerna kring vad som är så kallat normala behov jämfört med särskilda behov, för det är väldigt få elever som kan nå upp till det idag. Fler elever än de som idag kategoriseras som att de har särskilda behov skulle gynnas av en mer flexibel och inkluderande pedagogik.

En likvärdig skola är en mänsklig rättighet och absolut nödvändigt i en demokrati där alla unga ska få lika möjligheter att växa upp och bli delaktiga samhällsmedborgare.

Mer information om Fi:s utbildningspolitik respektive funktionalitetspolitik.

Min Almedalsvecka: #funkpol deluxe

I år var första gången som jag besökte politikerveckan Almedalen i Visby och det var minst sagt intensiva dagar. Jag hade lagt upp ett fullspäckat schema men det blev om möjligt ännu mer späckat när det dök upp saker under veckan också. Mitt fokus var på funktionshinderpolitik (#funkpol) men det blev även lite inslag av sexualpolitik, friluftsliv, alkohol- och drogpolitik, statsvetenskap och generellt om feminism.

figotland mingel

Bildtext: Jag hittade vid ett tillfälle en rosa Fi-stol som användes i EU-valkampanjen #taplats. Kändes bra att ta plats i Almedalen – ett av maktens alla rum!

 

Måndag

Gruppen LSS20 arrangerade en eftermiddag med föreläsningar och politikerdebatt på temat LSS fyller 20 år  – hur ser framtiden för lagen ut? (går att se inspelat här). Som jag skulle få erfara från resten av veckans politikerpaneler så var det ofta stor överensstämmelse partier emellan om att lagen behöver förbättras, men generellt brister det i konkreta förslag. Oroväckande statistik: Aldrig har så många som idag mist sin assistans:1/3. Paradoxalt att Alliansen-företrädare då pratar om att stärka rätten till assistans.

Det föreslogs kompetenshöjning av LSS-handläggare, men det räcker inte enligt mig och är dessutom för sent. måste bli mer synligt i hela samhället, för alla!

Panelen fick förutom att diskutera olika frågor också snabbfrågor, bl.a. en om att nämna minst tre kända personer med omfattande funktionsvariationer. De flesta hade väldigt svårt med detta vilket är talande för hur osynlig denna grupp är i samhället.

Juristen Therese Bäckman höll en intressant föreläsning om sin avhandling som handlar om att personer med funktionvariationer som fått beviljat insatser, och därmed enligt lagen också borde kunna känna sig trygga i att de ska få ha kvar denna/dessa, i praktiken inte kan det på grund av att kommunen ibland återkallar beslutet. Detta skapar naturligtvis en stor osäkerhet hos de som är beroende av olika typer av stöd och service.

JAG Jamie BJamie Bolling från European Network on Independent Living, berättade om sitt internationella arbete med #funkpol. Bolling lyfte att handikapprörelsen måste bli bättre på att jobba för att FN-konventionen ska implementeras.

Under eftermiddagen hade jag också möte med ungdomens nykterhetsförbund, IOGT-NTO. De frågade ut mig om Fi:s politik på området och eftersom vi inte har så mycket, men har liknande värdegrund så kom vi överens om att de ska hjälpa oss att utveckla vår politik på området. Under veckan skrevs en bra artikel i ämnet av Ung Cancer här.

På kvällen var det dags att gå på mitt första mingel, detta mytomspunna Almedalsfenomen! Jag hade blivit tipsad om att gå på Socialdemokraternas mingel, och tog därför en sväng dit. Upptäckte ganska snabbt att det inte var något för mig, kände mig ganska uttittad i min Fi-pin på kavajslaget och det var ganska tråkigt överlag. Så jag gick vidare till fackförbundet Kommunals mingel, där det skulle vara ”ett personligt samtal med Birgitta Dahl, Solveig Ternström och Barbro Westerholm. De funderar över sina egna liv och delar med sig av sina visioner om politikens kraft och vårt gemensamma ansvar för att forma en värdig omsorg och välfärd för alla”. Mycket trevligare tillställning! Där träffade jag direkt Stina Svensson (en av våra tre talespersoner i Fi) som stod och pratade med Eva Olofsson (V), som jag träffat i flera paneldebatter tidigare. Tyvärr kandiderar hon inte till riksdagen igen. På detta mingel lärde jag mig också att en inte alltid behöver köpa middag, för här bjöds det på rikligt med mingelmat!

Kommunals mingel

 

 

 

 

 

 

 

 

Bildtext: Kommunals mingel: samtal om jämställdhetspolitik. Från vänster: Solveig Ternström, Birgitta Dahl, Barbro Westerholm, Karin Alfredsson, Annelie Nordström.

Kvällen avslutades på Fi Gotlands mingel som gick från mysigt häng till dansfest!

 

Tisdag

Dagen började med seminariet Inkludering i skolan – på vems villkor? som arrangerades av Autism- och Aspergerförbundet. Vi fick först se ett filmklipp om en skola med särskild undervisning för elever med denna typ av diagnoser och det blev därefter en väldigt bra diskussion mellan forskaren Elisabeth Persson, Peter Ekborg från Skolinspektionen och ordförande för förbundet Eva Nordin-Olson. Eva inledde med att prata om grunden i anpassad undervisning: ”Individuella lösningar utan att det blir avvikande eller konstigt”. Forskningen otydlig kring om det är inkludering eller exkludering som gynnar dessa elever. Ibland är exkludering från ordinarie skolverksamhet det mest effektiva, samtidigt som det är viktigt att få social tillhörighet i den ordinarie skolundervisningen. Alla elever tjänar på tydliga strukturer i undervisning och skolmiljö, inte bara dem med särskilda behov. Nyckeln till framgångsrik inkludering är att det finns en fördjupad kunskap om det i skolan.

autismasperger

 

Bildtext: Panelen från vänster: Eva Nordin-Olson (ordf. Autism- och Aspergerförbundet), Per-Arne Andersson (SKL), Peter Ekborg (Skolinspektionen), Elisabeth Persson (Högskolan Borås)

Sedan var det dags för Föreningen JAG:s seminarium Daglig verksamhet – en förstelnad institutionsform. LSS skrivningar om valfrihet har inte slagit igenom i daglig verksamhet. Idag är det knappast någon meningsfull sysselsättning trots att det idag är 25000 personer som är beviljade insatsen. Ett problem är att det krävs mycket särskilda skäl för att få ha sin personliga assistans i daglig verksamhet. Seminariet går att se här.

Därefter höll Handikappförbunden en panel om rätten till försörjning för de grupper som inte har någon arbetsförmåga alls – även de måste få värdiga liv. Tyvärr är dessa grupper ganska osynliga i debatten idag, som ofta utgår ifrån ekonomiska perspektiv där dessa personer bara ses som kostnader. Men alla människor kan bidra till samhället på något sätt! Per Torell, Schizofreniförbundet, lyfte att psykisk ohälsa inte ger rätt till LSS-insatser, vilket ytterligare försvårar för en redan utsatt grupp, trots att lagen omfattar dem.

Efter seminariet stannade jag kvar i tältet då jag skulle bli utfrågad om Fi:s politik i dessa och andra arbetsmarknadsrelaterade frågor. Resultatet blev denna löpsedel:

HSO

 

 

 

 

Bildtext: Löpsedel med bild på mig och Handikappförbundens ordförande Ingrid Burman och löptexten ”FI lovar mer kunskap omfunktionsnedsättningar i lärarutbildningen” för tidningen Dagens Samhälle #88

Sedan var jag en kortare stund på Dyslexiförbundets seminarium om att deras målgrupp sällan syns i statistiken över levnadsvanor hos personer med funktionsvariationer. Var tvungen att hasta vidare till Föräldrakrafts årliga politikerdebatt om arbetsmarknadsfrågor för personer med funktionsvariationer. Blev mycket prat om FunkA-utredningen, som föreslår många bra åtgärder men som inte genomförs.

På vägen mellan seminarierna gick jag förbi Samhalls monter och deltog i deras kampanj 23000 sätt som människor gör Sverige bättre:

samhall

 

 

 

 

 

 

 

Bildtext: Jag står med en skylt där jag skrivit ”Jag arbetar mot diskriminering och otillgänglighet”

Kvällens mingel arrangerades av Föräldrakraft, där alla med intresse för #funkpol var med. Kul att nätverka! De släppte bl.a. sin nya tidning Dagens Omsorg. Jag presenterade mig bl.a. för David Lega (kd) med anledning av att vi nog blir kollegor i kommunfullmäktige i höst, och han kände igen mig från Twitter så det var kul.

Men sedan var det dags för veckans höjdpunkt för oss Fiare, då det var Fi-mingel och fest!

 

Onsdag

Onsdagen blev en lite lugnare dag då vi hade partistyrelsemöte på förmiddagen och jag deltog i Vetenskap och allmänhets forskarpicknick på eftermiddagen. Var kul att få berätta om min forskning för intresserade besökare och knöt goda kontakter inför framtiden.

forskarpicnicBildtext: I förgrunden en skylt med texten Julia Bahner – Sexualitetsfrågor inom personlig assistans för rörelsehindrade. Göteborgs universitet. En orange filt, lila picnic-korg och havet i bakgrunden.

 

Torsdag

Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, ordande morgonens första seminarium Mitt privata liv i offentlighetens sköte. Temat var, som i flera andra seminarier, hur rätten till självbestämmande enligt LSS ska upprätthållas med den ökande kontrollen och jakten på oegentligheter. Vem definierar god kvalitet och kompetens i assistans? Ska vara den assistansberättigades perspektiv för att undvika objektifiering.

Efter seminariet hade jag ett möte med projektet En stärkt röst, som snart avslutas men som fortsätter i den nya organisationen Delaktighet för Unga, DU!, som består av sex ungdomsorganisationer för unga med olika funktionsförutsättningar.

En stärkt röst möte

Bildtext: Jag träffade Frida Gustafsson och Liinu Diaz Rämö

Sedan var det dags för seminariet 20 år med personlig assistans – blev det som vi tänkte oss? som Försäkringskassan arrangerade. Forskaren Barbro Lewin var kritisk mot FK:s handläggning. Hon menade att det är tveksamt om myndighetsutövningen verkligen är rättssäker och att lagens intentioner glömts bort. Hon la dock inte all skuld på FK utan sa också att det var dåligt politisk förarbete, vilket lett till att FK inte haft bra underlag om hur behov ska tolkas. Assistansanvändaren Anna Hallgren beskrev sig som ett gott exempel, men att hon också har fördel av att ha arbetat som handläggare tidigare – något som inte ska behövas! Thomas Hammarberg, expert på mänskliga rättigheter, betonar FN:s kritik mot inskränkningarna i insatserna och menar att det ej ska gå att skära ner egentligen.

LSS 20 årBildtext: Panelen från vänster: Anna Hallberg, Barbro Lewin, Thomas Hammarberg, Therese Karlberg och Lars Lööw.

På eftermiddagen deltog jag i en livesänd debatt i Radio Sweden, SR:s engelskspråkiga kanal. Frågeställningen var om det behövs ett feministiskt parti. Det blev minst sagt en het debatt, mycket pga. Anna Maria Corazza Bildt (m).

Namnlös

Bildtext: Bild på oss i debatten, från vänster Klara Lidman (MPU), Linda Nordlund (LUF), Anna-Maria Corazza Bildt (M) och jag.

Tack och lov stötte jag ihop med Ulrika Centerwall (FiGbg) och Kajsa Markström (FiUmeå) innan mitt planerade möte med Svenskt friluftsliv, eftersom jag kände mig väldigt osäker på vad jag skulle säga. Men det blev ett överraskande trevligt och produktivt möte. Vi hade nog lite fördomar om vad det var, men det visade sig att de jobbar mycket med olika jämlikhetsfrågor och vill utveckla arbetet också. Ännu en chans att utveckla vår politik!

friluftsliv

 

Bildtext: Från vänster, Ulf Silvander (Generalsekreterare), Kajsa, jag, Ulrika och Stefan Nyström (Ordförande)

Kvällen inleddes med feministiskt mingel hos Sveriges Kvinnolobby och avslutades med festligheter hos CP-city, där bl.a. Bianca Kronlöf förhandsvisade sin nya Snubben-film med fokus på funkis-frågor och Tiffany Kronlöf sjöng några låtar från Full Patte. Grym kväll!

 

Fredag

Morgonens seminarium hos RFSU om äldre och sexualitet fick hoppas över pga gårdagskvällens festligheter, vilket var väldigt synd. Men desto piggare var jag på seminariet Den assistansberättigade statsministern som IfA ordnade. Det blev en spännande diskussion om LSS och assistans och om det verkligen skulle fungera att vara statsminister om en var assistansanvändare med dagens system. Inte särskilt troligt. Men annars blev det ganska lika diskussioner som i andra seminarier om de olika problemen i LSS och FK:s bedömningar och kontroller.

Ifa statsminister

Jag kunde inte stanna på hela seminariet då jag skulle gå på ett annat hos En stärkt röst om hur ungas plats i funktionshinderpolitiken säkerställs via samarbete. Varannan person med funktionsvariation har inte gymnasiekompetens – bl.a. därför valdes skolpolitiska frågor som fokus i år.

Därefter var det dags för sexualpolitik. Först debatt på temat Har män någon plats i jämställdhetsarbetet? Svend Dahl, som lett utredningen Män och jämställdhet berättade om resultaten och förslagen och Ylva Johansson (s) och Maria Arnholm (fp) debatterade hur de vill konkretisera dessa politiskt. Svend Dahl menade att individualiserad föräldraförsäkring är på systemnivå den allra viktigaste åtgärden. RFSU:s ordförande Kristina Ljungros lyfte tidigt förebyggande arbete. Vi måste betona hur mycket män vinner på jämställdhet och att de faktiskt inte är jämställda idag, sa Dahl också.

RFSU jämpolBildtext: Panelen från vänster Kristina Lindquist (tidskriften Ottar), Kristina Ljungros (RFSU), Svend Dahl, Ylva Johansson och Maria Abrahamsson

En snabb visit i Handikappförbundens tält för att lyssna till debatt om Hur kan skolan bli bättre på att ge rätt stöd till elever med funktionsnedsättning? Krävs breda politiska uppgörelser för att på allvar kunna utveckla verksamheten, sa Greger Bååth från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Helena Linge från Lärarnas riksförbund lyfte att staten måste ta över ansvaret för skolan för att stärka likvärdigheten.

Jag gjorde också ett litet besök på Statsvetardagen och seminariet Fem nya teorier om väljarna. Annika Fredén berättade om sin forskning om taktikröstning hos Kd- respektive Fi-väljare: Etablerade partier kan gynnas av låga opinionssiffror (kd) medan nya partier gynnas av höga siffror (Fi). Därefter berättade Stefan Dahlberg om sin forskning om könsskillnaderna hos väljare till högerextrema partier. Ingen könsskillnad i åsikter om högerextrema partiernas politik men däremot är kvinnor mindre benägna att rösta på dem.

Därefter tidningen Ottars sexualpolitiska mingel, som inleddes med debatt om samtyckeslagstiftning för att motverka våldtäktskulturen mellan RFSU:s Kristina Ljungros och FATTA!:s Ida Östensson. Blev lite förvånad över att de tyckte olika om våldtäktskultur, Ljungros sa nej, Östensson ja. Publiken verkade hålla med den senare.

 

Lördag

Varje dag höll Fi torgtal med olika teman på Donners plats, samt analyserade gårdagskvällens partiledartal. Idag var första gången jag var med och jag skulle analysera Jonas Sjöstedts (v) tal och tillsammans med de andra riksdagskandidaterna som var på plats brandtala om våra fokusfrågor. I min analys av Sjöstedts tal lyfte jag bl.a. behovet av Feministiskt initiativ som självständigt parti, eftersom många kritiserar vår existens då Vänsterpartiet ju finns, och speciellt på senare år när de profilerat sig som feministiskt parti. Några utdrag:

Jag undrar: Varför ska vi tävla om vem av oss som har bäst feministisk politiken? Varför kan vi inte finnas båda två, i lugn och ro? Min analys är: Därför att feminismen inte har kommit längre. Fortfarande finns det så mycket motstånd mot ett parti med en majoritet kvinnor och med en självständig feministisk ideologi som grund, att inte ens de partier som vi ser som våra allierade, är helt bekväma med vår existens – eller rättare sagt med våra framgångar. För det är ett faktum att så länge som Feministiskt initiativ inte syntes i medierna så var det tyst om feministisk politik. (…) I Feministiskt initiativ har vi har förmånen att inte behöva förhålla oss till en ideologi som begränsar vårt synfält. För vi har inga betungande lojaliteter, det finns inga gamla hierarkier eller traditioner i partiet som vi måste ta hänsyn till. Vi tillför inte bara en ny politisk dimension i sakfrågor – vi är en ny demokratisk rörelse.

Mitt tal om feministiskt funktionalitetspolitik går att se här.

DHRBildtext: Blå tygpåse från DHR med texten Jag bär på rättigheter.

Utöver dessa aktiviteter har jag träffat massor med organisationers företrädare, aktivister, forskare och andra som på olika sätt arbetar med funktionalitetspolitiska frågor. Och det är just det som har varit det bästa med den här veckan, att få träffa människor som jag hittills bara läst om eller twittrat med, eller helt nya bekantskaper som jag ser fram emot att utveckla samarbete med framöver. Så trots att funktionalitetspolitiken inte får så stort genomslag i Almedalen eller i politik generellt, så har mitt Almedalen varit en fantastisk neddykning i detta mångfacetterade område. Jag ser verkligen fram emot att driva min riksdagskampanj med dessa frågor i fokus!