”Frihet under ansvar” och den socialliberala paradoxen

I senaste avsnittet av SVT:s Nyfiken på partiledaren var det Folkpartiledaren Jan Björklunds tur att bli intervjuad. Förutom att det var den hittills tråkigaste samtalet i mitt tycke gav det dessutom en ganska diffus beskrivning av den ideologi som partiets politik bygger på, dvs. socialliberalismen. Några intressanta aspekter finns det dock att titta närmare på.

Jag är ju, som ni som läst bloggen tidigare kanske börjat ana, ganska så upptagen av det faktum att folkpartiet säger sig värna individens frihet och jämlikhet, men ändå inte exempelvis vill ha en individualiserad föräldraförsäkring (skrivit om detta t.ex. här och här). Skönt då att även Björklund kunde ge mig ytterligare vatten på min kvarn!

Det första jag reagerar på är de förmodligen snart bevingade orden ”klassresan börjar i klassrummet” innan det blir ett litet avbrott inför nästa tema. Så vi fick inte riktigt reda på vad han egentligen menar. Jag tänker nämligen direkt på Alliansens införande av Läx-RUT, dvs. skatteavdrag för läxhjälpstjänster. Det ser jag nämligen snarare som ett sätt att befästa klassklyftorna genom att de mer väl bemedlade barnens föräldrar har råd att köpa läxhjälp, medan de andra barnen, som kanske från början då också kommer från en lägre klass, inte får samma stöd. Björklund trycker ju under hela samtalet på skolans roll i bildning och utveckling, men för mig blir detta paradoxalt med en sådan tjänst. 

Det andra jag reagerar på är naturligtvis när han pratar om Fp:s syn på marknadsekonomin, nämligen att de värnar om en välfärdsstat som kan fånga upp de människor som inte klarar sig i marknadsekonomin. Han pratar om att det är det enda realistiska sättet att se på marknaden, helt enkelt att alla människor inte passar på den, vilket jag tycker är en sympatisk inställning. Men senare kommer en utläggning om att detta välfärdsnät bara ska finnas för tillfälliga behov – i övrigt har individen ett stort ansvar att försöka hitta ny försörjning om det t.ex. handlar om arbetslöshet. Över huvud taget präglas resten av samtalet mycket av devisen frihet under ansvar.

Men här börjar Björklund tappa mig. Om nu Fp ser ”realistiskt” på marknadsekonomin och därmed inser att det alltid kommer finnas ett visst mått av utslagning, exkludering eller konkurrens som gör att alla inte får plats – hur kan dessa individer då samtidigt åläggas ett ansvar att göra något åt detta? Rimligen borde de flesta ha insett vid det här laget att det inte existerar jobb till alla arbetsföra i befolkningen, eller att vissa kommer att bli sjuka, kanske resten av livet, och därmed inte kunna arbeta.

Det klingar därför i mina öron falskt när han säger att välfärden ska finnas där ”vid behov” – vilka behov, till vilken grad, och vem definierar dessa behov? Vari ligger där friheten? Alliansens politik de senaste två mandatperioderna har ju gjort smärtsamt tydligt att nedmonteringen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inte har lett till att dessa människor blivit friskare eller fått jobb fortare. Snarare tvärtom. Det verkar istället handla om frihet för de människor som fått en stabil plats i marknadsekonomin, som lärt sig spelets regler (konkurrens) och som därmed också fått legitimitet att diktera villkoren för dem som inte klarar sig lika bra.

Den ”social”liberala chimären kanske jag skulle kalla detta istället.

(Jag kan inte heller låta bli att fundera över vilket annorlunda fokus det blivit om Barbro Westerholm varit partiledare. Såg nyligen intervjun med henne i SVT:s Min sanning och även om jag inte håller med henne i alla sakfrågor så är hennes långa och enträgna kamp mot diskriminering och repressiva åtgärder mot minoriteter och utsatta grupper i samhället.)

Feministiskt initiativ ser inte välfärden som ett skyddsnät utan som ett verktyg för att skapa ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle. Vi är också emot alla typer av skatteavdrag i välfärdssektorn då vi tycker att skatter ska fördelas jämlikt. Därför behöver också skolan återförstatligas (utöver ett flertal andra nödvändiga åtgärder), vilket Björklund mfl fr.o.m. igår dock också tycker!

Välfärdslinje istället för arbetslinje

Förra året höll jag ett tal på första maj som jag avslutade med att vi istället för en arbetslinje behöver en välfärdslinje. Idag läser jag Bang och däri flera vittnesmål om varför vi behöver satsa på välfärden – för välfärdens skull. Susanna Alakoski benämner det social ingenjörskonst i sin text om socialtjänstens förfall. Hur dagens ekonomistyrning och krav på mätbarhet och resultat gjort att människors behov rationaliseras bort. Jonas Franksson beskriver sin förlorade kamp för att få behålla sina timmar för personlig assistans, det som gör att han kan delta i samhället på en medborgares villkor. Diana Mulinari berättar om hur SD-kvinnor resonerar kring sitt engagemang i partiet. Hennes analys visar att det handlar om en grupp kvinnor ”som har haft svårt att skapa sig fungerande liv inom ramen för (den neoliberala) omvandlingen av välfärdsstaten” och förklarar dessa svårigheter med ”invandringsproblemet”.

Det är tydligt att välfärdsstatens förändrade struktur, mål och mening också förändrat synen på vilka som ska få plats i samhället och de rättigheter och skyldigheter detta medborgarskap innebär. Eller frågan är väl vad som var hönan och ägget? Tobias Davidsson visar i sin pågående avhandling att synen på fattiga, och särskilt de arbetsföra understödstagarna, fortfarande (eller igen?) är rådande i dagens samhälle. Den senaste förändringen i socialtjänstlagen som ger kommuner rätt att kräva motprestation för försörjningsstöd är ett utmärkt exempel, förutom jobb- och utvecklingsgaratin (Fas 1-3).

När människors trygghet vittrar sönder och det kommer grupper som ger enkla förklaringar är det inte konstigt att människor blir lättade. Det är inte dem själva det är fel på utan ”de andra”. När vi inte längre upplever oss passa in, när vi inte längre får en plats och när vi inte längre kan förstå samhället ger enkla förklaringar, gamla traditioner och ideal en trygghet och en gemenskap. I denna gemenskap växer hatet, mot invandrare, mot kvinnor som uppträder ”okvinnligt”, mot hbtq-personer som inte upprätthåller den traditionella bilden av familj, mot personer med funktionsnedsättningar som fuskar och bara tär på samhället utan att ge tillbaka. Alla dessa fobier är ofta tätt sammanvävda i nätet av hat.

Feministiskt initiaitiv har en vision om ett samhälle där välfärden är demokratins verktyg. Där välfärdsbegreppet är utvidgat och handlar om alla de delar som krävs för att vi ska kunna färdas väl genom livet. Det krävs en helhetssyn på (social)politiken och ett led i detta är en samlad social försäkring. Målsättningen med reformen är att skapa ett rättssäkert system där ingen faller mellan stolarna, sjuka inte blir utförsäkrade och som stärker skyddet hos de som riskerar den svåraste utsattheten (läs mer om förslaget här). Det är dags för en välfärdslinje istället för en arbetslinje!