Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Annonser

Är Fi ojämställt?

Jag har skrivit min första insändare! Kunde inte låta bli när jag såg nedanstående inlägg i GP i lördags (syntolkning: foto på insändaren, texten finns längst ner i inlägget):

20140805-114834-42514778.jpg
Detta är en återkommande (och tröttsam) diskussion oftast initierad av liberaler och/eller jämställdister. Mitt svar i bilderna nedan (syntolkning: foto på insändaren, texten finns längst ner i inlägget:

20140805-133948-49188522.jpg

20140805-133950-49190423.jpg

 

Insändaren hade begränsat med antal tecken och utöver det jag skriver skulle jag också velat påpeka att det på vår EU-valslista inte alls var endast kvinnor utan också en transperson (Jazz Munteanu).

——

Insändaren ”Upp till bevis” av Jämställdhetsivrare i GP 2/8:

GP hade tisdagen den 29 juli en sammanställning av kvoterna kvinnor/män på vallistorna till kommunfullmäktige i Göteborg. Feministiskt initiativ var ej med, då det ännu ej är representerat i kommunfullmäktige. Det kan dock anses vara ett etablerat parti genom sin representation i EU-parlamentet. Sedan decennier har feminister krävt att partiernas valsedlar skall vara jämlika, med lika många kandidater av båda könen, varvade med omväxlande kvinnor och män. Och detta har nästan alla partier (utom SD) numera genomfört. Nu är det intressant att studera hur Feministiskt initiativ följer dessa feministiska regler. Listan till kommunfullmäktige i Göteborg innehåller 24 namn, varav endast sju är män, det vill säga 29 procent. Då alla de fem första namnen är kvinnor uppfyller man inte heller kravet på varannan kvinna, varannan man. Riksdagslistan för F! innehåller 47 namn, varav sju män, det vill säga endast 15 procent. EU-valslistan innehöll nio namn, samtliga kvinnor. Nog är det märkligt att ett parti som säger sig kämpa för jämställdhet kan misslyckas så kapitalt med sina kandidatlistor!

Min replik i GP 5/8:

För mindre än hundra år sedan var kvinnor helt utestängda från politiken. Fortfarande präglas etablerad partipolitik av en manlig norm och inte minst syns detta i att många partier har kvinnoförbund för att driva de frågor som uppfattas som kvinnliga särintressen och inte riktig politik. Detta är del av den samhällsstruktur som gör att män idag t.ex. informellt inkvoteras till bolagsstyrelser. Varvade listor eller kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser är således åtgärder mot jämställdhetsproblem på samhällsnivå. En enig riksdag har antagit jämställdhetspolitiska mål och ett av dem handlar om att kvinnor och män ska ha lika möjligheter i livet, något som idag alltså på en strukturell nivå är svårare för kvinnor än för män (det finns alltid individuella undantag). I SCB:s Lathund för jämställdhet (finns gratis online) går det att ta del av den statistik som ligger till grund för denna kunskap. Det är således inget samhällsproblem för män att ta plats inom politiken och att kvotera in män på Fi:s listor är därför ogrundat. Däremot är alla, oavsett kön, och som delar vår ideologi välkomna att engagera sig i Fi:s arbete mot diskriminering och för ett jämställt och jämlikt samhälle.

Julia Bahner, Fi, kandidat till Göteborgs kommun och riksdagen

Vilka är våra politiska representanter?

riksdags-kandidaterCentrum mot rasism skrev häromdagen en viktig debattartikel om den dåliga representativitet som svenska politiker står för i jämförelse med befolkningens sammansättning. De fokuserar utifrån sitt uppdrag på faktorer som har med ras/etnicitet att göra, men jag skulle vilja utvidga perspektivet till att även omfatta andra diskrimineringsgrunder.

I helgen hade Fi sin valkonferens där listor til EU- och riksdagsval fastslogs. På dessa listor står alltså de personer som ska representera Fi, och därmed också Sveriges befolkning. Jag tror att Fi är det parti som bäst representerar en mångfald, men inte bara det, utan även de röster som ofta är marginaliserade i den politiska debatten. Det handlar om könsidentitet, ras/etnicitet, medborgarskap, funktionalitet, ålder och sexuell läggning (läs om alla kandidater här). Detsamma när det gäller vår politik. Vi anser att detta är enda sättet att på allvar driva en politik som tar utgångspunkt i mänskliga rättigheter och antidiskriminering. För vi är de 99 procenten.

Det som jag tror har bidragit till att vi har kunnat skriva den politik vi har är de nästan gräsrots-demokratiska processer som präglar beslutsgångarna i Fi. Ett ytterligare exempel från helgens valkonferens belyser detta, nämligen att det utkast till EU-valplattform som styrelsen lagt fram av flera medlemmar på plats upplevdes sakna ett trans-perspektiv. Genom diskussioner i plenum av berörda och sympatiserande personer har vi nu en mer inkluderande sexualpolitik (läs mer om processen här).

Själv fick jag igår en fråga om att besvara en fråga av en icke-medlem om vår funktionalitetspolitik, eftersom jag varit med och skrivit den. Personen tyckte att den hade ett större djup i både ansats och kravpunkter än andra partier hen jämfört med. Jag tror att det beror på att politiken är skriven i samarbete med funktionshinderorganisationer, dvs. människor som själv berörs av politiken.

Självklart kan även Fi bli bättre på många områden, ingen kan någonsin uppnå perfektion, vilket väl inte heller är eftersträvansvärt. En ständig utveckling är nödvändig för att ta in nya, aktuella frågor som uppstår i en föränderlig värld. Jag hade exempelvis gärna sett fler personer med synliga funktionsnedsättningar på våra listor och i partiet överlag. Det är människor som är oerhört osynliga i samhället, både i media, kultur, politik, akademi, och så vidare. Ansvaret kan inte läggas på marginaliserade grupper utan det är vi, som på många sätt är (åtminstone synligt) ”normativa”, som måste ta ansvar för att sammanhang där beslut tas är tillgängliga och välkomnande på alla sätt. Och komma ihåg att vi aldrig kommer att kunna uppnå konsensus om allt, för vår mångfald kan samtidigt ge olika behov. Det är den respektfulla antagonismen som vi får arbeta för att upprätthålla på ett bra sätt.

eu-kandidater

Den liberala feminismen och demokratiproblemet

Efter söndagens jämställdhetsdebatt i Agenda mellan Gudrun Schyman och Maria Arnholm blev det smärtsamt tydligt varför liberala och strukturella feminister inte kan komma överens om hur jämställdhetsproblemen i samhället ska lösas. Visst är de (vi) överens om orsakerna till problemen – men när det gäller lösningarna är det vitt skilda världsbilder som råder. Maria Arnholm kan inte acceptera att staten ska ”lägga sig i” lönebildningen, med argumenten att det är ”statssocialism” och för att marknaden minsann kan lösa problemen. Medan vi i Fi menar att det krävs strukturella, politiska åtgärder – kraftiga sådana dessutom. Och därmed har vi också olika syn på demokrati.

För medan liberala feminister menar att det är marknadens och inte politikens uppgift att lösa en av vår tids största demokratiproblem, dvs. ojämställdheten, menar vi i Fi att det visst är politikens uppgift, därför att politiken är demokratins verktyg. Vi röstar inte på marknaden, vi röstar på politiker. Marknaden är ingen demokratisk verksamhet, den styrs av vinstintressen, dvs. kapitalism. Att lägga ansvaret för jämställdhetsarbetet där är ju inte annat än absurt. Då handlar det snarare om att en inte anser att ojämställdhet är ett tillräckligt viktigt demokratisk samhällsproblem för åtgärdas politiskt.

Varför skulle staten inte kunna ge Medlingsinstitutet direktiv om att utreda och föreslå åtgärder för att minska ojämställdheten mellan kvinno- respektive mansdominerade yrken? Precis som politiker genom lagstiftning som förbjuder köp av sexuella tjänster (ett ingrepp i en ”marknad”) har påverkat människors attityder och beteenden skulle det gå att på liknande sätt påverka attityder och beteenden gällande könsdiskriminerande lönesättning. Det handlar inte om statssocialism utan om att forskning och statistik svart på vitt visar att utvecklingen går alldeles för långsamt och att vi därför måste agera om vi vill få ett mer demokratiskt samhälle. Liberaler tycker ju att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma fri- och rättigheter – så varför inte även på detta område?

Feminism, demokrati och Max hamburgare

Idag var det särskilt två nyheter som fångade mitt intresse. Den första var den om att hamburgerkedjan Max gått ut med ett internt brev till sina anställda där de uppmanas att inte rösta på S och V i riksdagsvalet, då de vill ta bort restaurangmomsen och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, vilket direkt skulle skada företaget. Den andra var en debattartikel skriven av statsvetarna Henrik Ekengren Oscarsson och Stefan Dahlberg om att de extra 30 miljoner som riksdagspartierna får för särskilda informationsinsatser inför riksdagsvalet istället ska gå till att skicka alla partiers valmanifest till alla röstberättigade.

Vad har då dessa två nyheter med varandra att göra, och vad har de med feminism att göra? Jo, för det första handlar båda om demokrati i meningen: rätten att få göra välgrundade beslut om vilket parti en vill rösta på. För det andra handlar de om patriarkala påtryckningsmekanismer som vill förhindra demokratiska processer (något som Fi ständigt blir utsatta för, inte minst i samband med valkampanjer, men mer om det senare). Frågan om ideologi blir också viktig i sammanhanget.

Max utgångspunkt för hur de anställda ska rösta handlar inte om vad en vill se för samhällsförändringar i bred mening, utan om enskilda frågor som berör särskilda grupper i samhället (de själva bland annat). Sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga har visat sig skapa inte särskilt många (men mycket dyra) arbeten, men desto mer vinst för ägarna. Effekterna av den sänkta restaurangmomsen är ännu osäkra, men det är i min (och Fi:s) mening inte rimligt att gynna en särskild bransch på detta sätt, jämfört med exempelvis att satsa på vård, skola eller omsorg. Detsamma gäller RUT- och ROT-avdragen, t.ex. hade det kunnat satsat på att rusta upp miljonprogrammens hyresrätter istället för att privatpersoner ska få skatteavdrag för att renovera sina bostadsrätter.

Men för att återgå till ämnet, nämligen demokrati, så tycker jag att statsvetarnas förslag är utmärkt. De tar avstamp statsvetenskaplig forskning som visar att ”partiernas valmanifest är en underskattad och underutnyttjad form av direktkommunikation mellan partier och väljare” som dessutom är ”konkretiseringar av partiideologierna i form av vallöften”. Ett av Fi:s största problem handlar just om att synliggöra vår politik, då vi inte har särskilt mycket resurser, varken ekonomiska (medlemsavgifter och donationer) eller personella (alla arbetar ideellt). Då vi är ett litet parti får vi också svårare tillgång till medieutrymme och därmed bred synlighet (tack Fittstim för 1575 nya medlemmar!).

Att därför få möjligheten att sprida vårt valmanifest till alla röstberättigade skulle vara en stor hjälp, både vad gäller innehåll men också för att slå hål på alla myter som finns kring feminism och Fi, t.ex. att vi är ett enfrågeparti. Många skulle då, antagligen för första gången, upptäcka att vi har politik på alla områden, om än baserad på en feministisk ideologi. För i media är det oftast just jämställdhetspolitiken som är i fokus (och kanske helst också väldigt specifika och kittlande vinklar), som självklart också är viktig, men det bygger på bilden av att vår politik endast handlar om det.

För precis som statsvetarna skriver handlar dessa demokratiska processer också om kunskap, att känna till vad det är en faktiskt röstar på – och i vårt fall dessutom att det överhuvudtaget går att rösta på Fi. I dagsläget måste vi själva lägga ut valsedlar i alla vallokaler (förutom i EU-valet), vilket naturligtvis också är ett möjligt hinder om vi inte lyckas lägga i alla (ganska troligt).

Men det som kanske är ännu viktigare ur demokratisk synvinkel är att människor känner att de kan rösta på det parti de faktiskt vill rösta på, utan att utsättas för påtryckningar från andra håll, t.ex. med anspelning på valstrategi. I föregående val har framförallt V nära nog kampanjat mot att människor ska rösta på Fi, då det hotar deras egen ställning. Det har också varit mycket tal om att det är viktigt att rösta på det rödgröna blocket för att få bort Alliansen från makten. Men hur har det gått? Inte så bra och vi har dessutom fått Sd på köpet. Visst kan det finnas poänger med att rösta valtaktiskt, men som annan statsvetenskaplig forskning visar så handlar det lika mycket om opinionsbildning, vilket ju är starten till förändring.

Miljöpartiet kom inte heller in i riksdagen förrän efter ett antal försök, och under tiden blev de hånade för att företräda ett särintresse (dvs. miljöfrågor). Nu händer samma sak med Fi, och jag tyckte därför det var särskilt bra med Jonas Sjöstedts ideologiska utläggning i SVT:s Nyfiken på partiledaren, nämligen att han där tydliggjorde att V:s politik baseras på socialism, med tillägget feminism. För det är just det som är skillnaden jämfört med Fi, för oss är feminismen grunden, en självständig ideologi.

Demokratiska processer har alltid präglats av patriarkalt förtryck, nämligen att ”kvinnofrågor” kommer sen, först måste vi göra än det ena och än det andra. Detsamma har gällt för minoriteters rättigheter, t.ex. Hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning. Men sanningen är att det blir aldrig rätt läge för frågor som rör antidiskriminering. De som har makten, de som är priviligierade, kommer alltid tycka andra andra saker är viktigare. Så om det nu finns människor som vill rösta på Fi så visst fan ska de få göra sina röster hörda – det är deras demokratiska rättighet, på samma sätt som det är en demokratisk rättighet att rösta blankt. Det handlar om att ta ställning för det en tror på – och just nu bevittnar vi ett genombrott för oss som tror på en politik som baseras på feministisk ideologi!