Riksföreningen Grundens dag

I fredags var jag inbjuden till Riksföreningen Grundens årliga politiker-paneldebatt och i år var temat arbetsmarknadspolitik. Grunden är en organisation av och för personer med intellektuella funktionsvariationer.

I artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Verkligheten ser dock inte ut så. Det finns en del forskning och undersökningar som visar på en skrämmande situation för många av dessa människor:

  • Bara en av fem elever som gått i gymnasiesärskolan ett lönearbete
  • 47 procent har daglig verksamhet, en obetald sysselsättning
  • 24 procent återfinns varken i lönearbete, studier eller daglig verksamhet
  • Män med bakgrund i särskolan återfinns i arbete i betydligt högre utsträckning än kvinnor med särskolebakgrund
  • Personer  som  föds  med  eller  tidigt  förvärvar  en funktionsnedsättning  som  innebär  nedsatt  arbetsförmåga  har  låga  inkomster  och ofta  svårt  att  få  vardagsekonomin  att  gå  ihop. Man fastnar i livslång fattigdom.

grundens-dag

En av frågorna som vi politiker fick svara på var hur det ska bli möjligt att gå från daglig verksamhet till ett ”riktigt” lönearbete. Mitt svar handlade om tre punkter:

  1. Särskolesystemet måste ändras. Idag ger betyg från särskolan inte behörighet till högskoleutbildning och kan även vara ett hinder när man söker arbete.
  2. Generell arbetstidsförkortning. Alltför många stressar sig sjuka i arbetet medan många inte ens kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste dela på arbetstillfällena och göra dem mer långsiktigt hållbara.
  3. Förändring i arbetsmiljöarbetet så att kraven på tillgänglighet blir generell istället för att bara gälla individuell anpassning för arbetsplatser som redan har en anställd med funktionsnedsättning. Dvs. generellt tillgänglighetsarbete.
    => detta skulle också påverka attityder hos arbetsgivare, som idag många gånger utgör en bromskloss; man vågar inte anställa någon med en funktionsnedsättning. Det handlar både om fördomar och om att man inte vill lägga resurser på anpassning.

På min facebook-sida finns ett filmklipp med hela mitt svar (tyvärr ej textat).

Ett annat ämne som vi diskuterade handlade om det dåliga villkoren som många har inom daglig verksamhet. Många utför arbetsuppgifter som är lika ”riktigt” arbete men får ändå ingen lön eller arbetsrättigheter som semester, skydd vid olycksfall och så vidare. Detta är något som måste förändras!

KF 13/10: Funktionshinder och våldsutsatthet

Syntolkning: Louise Thörnqvist, jag och Stina Svensson i vår rosa bänkrad i fullmäktigesalen. 

Nya riktlinjer mot våld i nära relationer i Göteborgs stad

På kvällen kommunfullmäktige tog vi beslut om nya riktlinjer för arbetet mot våld i nära relationer. Jag gjorde ett uttalande med fokus på den särskilda utsatthet som personer med funktionshinder kan ha i dessa sammanhang, och som jag inte tyckte var tillräckligt belyst i riktlinjerna.

I riktlinjen konstateras att personer med funktionshinder utgör en osynlig grupp när det gäller våldsutsatthet. Men det är inte bara gruppen som är osynlig utan också den typen av våld som man utsätts för och som är kopplad till just funktionshindret. Det kan handla om att brottsliga handlingar som man utsätts för bortdefinieras och i stället kallas för ”missförhållanden” eller ”brister” i olika verksamheter, t.ex. På i gruppbostäder eller färdtjänst. 

Detta hänger i sin tur samman med att många är helt beroende av stöd och service, ibland för sin överlevnad, men också för att kunna leva självständigt och vara delaktiga i samhällslivet. Är det då en anhörig eller personal som utför våldet så kan det vara svårt att upptäcka, särskilt om våldet går ut på att isolera personen och hindra den att från kommunicera eller ta del av information om sina rättigheter. Det kan också handla om att man hindras att använda sina hjälpmedel, som är en förutsättningar för att kunna ta sig hemifrån eller fly från förövaren. T.ex. Att gömma ett hörselhjälpmedel eller flytta undan en rullstol utom räckhåll.

En annan aspekt som är lättare att åtgärda och som vi också har påbörjat är att förbättra den fysiska tillgängligheten på särskilda boenden för våldsutsatta. Vi måste också se över tillgängligheten ur ett djurperspektiv, t.ex. Möjligheten att ta med En ledarhund, som kan vara själva förutsättningen för att kunna lämna en våldssituation. 

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det är viktigt att bredda synen på vad våld är för något för att bättre kunna förebygga, upptäcka, och åtgärda våldsutsatthet.

Ett tips på metodmaterial att använda i arbetet mot våldsutsatthet bland personer med funktionshinder är Socialstyrelsens Sällan sedda.

KF 12/5 Vilka är egentligen skattebetalarna?

På kvällens kommunfullmäktige fick jag två anledningar att diskutera den av högern så ofta använda retoriken om ”skattebetalare”, som går ut på att deras politik minsann inte slösar med skattebetalarnas pengar såsom våran.

Det började i debatten om pilotprojektet på Svartedalens äldrecentrum där arbetstidsförkortning testas och utvärderas av en följeforskare. Syftet är att se om det gör någon skillnad för personalens välmående och arbetsförhållanden, brukarnas upplevelse av sin tillvaro och organisationens rutiner. Projektet ska pågå under två år för att kunna mäta effekterna ordentligt, men borgarna fick genom stöd av sd igenom en motion i kommunstyrelsen om att avsluta det omedelbart. I kommunfullmäktige fick vi rödgrönrosa dock stöd av Vägvalet och kunde därigenom rösta emot motionen så att projektet kan fortsätta som planerat. Vår gruppledare Stina Svensson intervjuas här i radio P4 (finns även som text). Det är lätt att misstänka att den första utvärderingen, som visar på positiva resultat, är anledningen till att borgarna vill avsluta i förtid. Mitt inlägg i debatten var följande:

Jag stör mig oerhört på hur ni här på den högra sidan hänvisar till ”skattebetalarna” som argument emot arbetstidsförkortning. För vad betyder egentligen ordet skattebetalare? Jo, det är ju dels alla vi i den här salen, även vi på den vänstra sidan som tycker att det är en bra idé att lägga skattepengar på det här, och dels personalen på Svartedalen, som vill att projektet ska fortsätta som planerat. Så när ni i högern hänvisar till skattebetalarna misstänker jag att det egentligen är era egna partimedlemmar och väljare ni menar. För alla som arbetar, ja t.o.m. de som har ekonomiskt bistånd, betalar skatt – och alla röstar som bekant inte på er. Så sluta använda ”skattebetalarna” som ett argument, för det saknar all grundläggande logik sett till ordets betydelse!

Efter det här inlägget fick jag en replik av en kvinna från Liberalerna, som hänvisade till att de menar ”effektiv” användning av skattemedel. Då svarade jag att det ju är just det som politik handlar om och som jag försökte förklara i mitt inlägg, att vi är olika partier och därmed har olika syn på vad som är ändamålsenlig användning av skattemedel. Det är en ideologisk fråga och inte en allenarådande sanning!

I en annan debatt fick jag återigen anledning att återkomma till hur, den här gången Sd, använder begreppet skattebetalare. Men deras ärende var problematiskt även av andra anledningar. De hade lämnat in en interpellation (fråga) om bristen på bostäder för personer med funktionsnedsättningar, men jag menade att det underliggande handlade om andra saker och dessutom var dåligt underbyggd argumentation:

Jag är förvirrad! Lars Hansson inleder ännu en av sina interpellationer med att uttrycka sin oro (”Jag är orolig!”). Jag är inte på något sätt emot att vi inom politiken uttrycker våra känslor, men jag blir misstänksam när jag inte hittar någon förankring för känsloyttringarna.

För övrigt förleds läsaren att tro att interpellationen handlar om behoven av särskilt boende för personer med funktionsnedsättning, ett behov som tyvärr inte kan tillgodoses tillräckligt snabbt i den generella bostadsbristens Göteborg. Och detta är naturligtvis något vi kan vara oroliga över: att människor, ofta unga, redo att flytta hemifrån, inte kan det.

Men nej, vad Lars Hansson är orolig över är att skattebetalarnas pengar går till böter. Böter som staden måste betala för att vi inte lever upp till lagens krav på att ordna bostäder. Knappast något som någon kommun har som mål, så vad Hansson förväntade sig för svar på frågan undrar jag över, men det är inte min poäng här. Min poäng är istället en känsla av icke-förvåning, för interpellationen går i linje med SD:s vanliga retorik där grupper ställs mot varandra. I detta fall personer med funktionsnedsättning mot skattebetalare – som om de inte kunde vara samma personer?

Men sedan kan jag också känna en viss tillförsikt. Kanske är det så att SD i Göteborg ska ta tag i sin funktionshinderpolitik och satsa på tillgänglighet, fler särskilda bostäder och så vidare. Men nej. I sitt bostadspolitiska program nämns överhuvudtaget inte att de vill satsa på fler bostäder för personer med funktionsnedsättning.

Jag tittade igenom siffrorna i er budget också. Ni föreslår att Fastighetsnämnden får en något mindre summa pengar än i vår beslutade budget och samma summa i investeringsplanen. Samma summa även för Lokalnämndens investeringar i bostäder med särskild service. Samma summa även på enkelt avhjälpta hinder. Den enda skillnaden är en utökning av det kommunala bostadstillägget för tillgänglighetsanpassning av befintliga bostäder, vilket knappast åstadkommer den förändring som Lars Hansson oroar sig så för inte kommer att komma till stånd.

Så nej, jag är inte emot att du uttrycker oro Lars Hansson, men ta inte upp vår tid i onödan. Du har alla möjligheter att stilla din oro genom att lägga ett budgetförslag som åtgärdar de problem du ser.

Även efter det här dök det upp en liberal som motsatte sig det jag sa, nämligen att det var ”skamligt” att jag hävdade att det var onödigt av Sd att ta upp vår tid med detta. Jag gick då upp igen för att förklara att det ju inte var sakfrågan i sig jag motsatte mig, utan sättet det gjordes på. Det är oseriöst att ställa frågor och klaga på politiken när en själv inte har någon politik eller konkreta förslag på området!

KF 25/2: Om sociala krav i upphandling

Ett av ärendena som avhandlades på dagens kommunfullmäktige var en ny Policy för upphandling och inköp. I mitt yttrande siktade jag in mig på borgarnas tilläggsförslag på Statsledningskontorets förslag på policy, där de kritiserar sociala krav som numera kan ställas i upphandling:

I en tid när de sociala skillnaderna ökar mellan olika grupper och vi har stora problem med utvecklingen på miljön och klimatet, är det en viktig möjlighet att kunna ställa sociala krav i upphandling av varor och tjänster. Det är därför förvånande att läsa yrkandet från KD, L och M angående att de sociala kraven kan leda fel. Det är kommunens ansvar – vårt ansvar – att göra allt vi kan för att påverka samhällsutvecklingen i en hållbar riktning. Kommunen är en stor inköpare och det vi gör påverkar många människor och på sikt även marknaden. 

Att som borgarna hävda att sociala krav inte är relevanta eller motverkar konkurrens är en missuppfattning om tanken bakom möjligheten att ställa sociala krav. Vi har genom upphandling ett effektivt verktyg att påverka marknaden så att det blir en konkurrensfördel att ha exempelvis en jämlikt sammansatt arbetsgrupp, socialt hållbara arbetsvillkor, eller stötta marginaliserade gruppers ökade delaktighet.

Vi rödgrönrosa blundar inte för de maktstrukturer som hindrar ett jämlikt deltagande i samhället utan använder de verktyg som finns till vårt förfogande i arbetet för en socialt hållbar samhällsutveckling: för både människor och miljö. 

IMG_2198

Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Mycket idioti på KF 8/10

12068791_10153603596066963_9082922103017968105_o

Syntolkning: Jag i talarpodiet, två personer i sekretariatet bakom mig. Bild tagen av Maria Svensson från web-streamingen på Göteborgs stads hemsida.

Jag hade inte förberett något yttrande till förra kommunfullmäktige men det fick ändå bli ett antal spontaninhopp när jag provocerades alltför mycket av Sd:s dumheter…

Det första tillfället var under ärendet om den nya planen ”för kommunala insatser som rör EU-medborgare i socialt och ekonomiskt utsatta situationer”. Icke förvånande var detta något som Sd tyckte var fel och de störde sig särskilt på att Fi ofta pratar om (mänskliga) rättigheter. Då sa jag följande:

Jag ska hålla mig kort. Jag vill bara besvara några frågor som riktades till Fi om att vi pratar så mycket om rättigheter – då blir min fråga till er: Menar ni att ni inte står bakom de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen? Vi har ju misstänkt det men det blir ganska tydligt när ni ställer den frågan, för de rättigheterna är vad vi har att förhålla oss till i politiken och i våra verksamheter.

Ni undrar också varför vi inte pratar om skyldigheter. Men det är precis det vi pratar om. Enligt dessa rättigheter är det vår skyldighet som kommun att erbjuda alla som vistas här stöd för sina grundläggande behov. När det gäller lösningar är det inte vi politiker som kan föreskriva alla lösningar utan det är experter och förvaltningar som genom utredningar och så vidare – jag tror ni kan detta egentligen – ger förslag på hur saker och ting ska göras.

Sedan tycker ni att vi inte tänker på ekonomin men det handlar egentligen om prioriteringar. Medan ni vill lägga pengar på att återupprätta Gustav Adolfs-firande eller smyckande av någon rondell i Torslanda, vill vi hellre prioritera att ge stöd till människor för deras grundläggande behov – oavsett härkomst. Och det är väl där vi också skiljer oss åt.

Det andra tillfället var under en motionsdebatt, dvs. där ett parti lämnar in ett förslag som tjänstepersonerna sedan utreder. Sd lämnar in mycket motion om stort och smått och denna handlade om arbetet mot könsstympning (med många väldigt skumma formuleringar). Representanten från partiet anklagade bl.a. Fi för att vara FÖR könsstympning! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Det kom en konstig anklagelse om att vi är för könsstympning, men jag tror inte någon i den här salen är det och vi har också en lag som förbjuder det. Som Mariya Viyvodova (s) har sagt finns det ett pågående arbete på flera nivåer i staden. Men när vi läser SD:s motion så ser vi att den inte verkar vara så intresserad av att förbättra för de utsatta flickorna och kvinnorna, utan fokus är att komma åt ”män med en sådan stereotyp syn på kvinnor”. Jag undrar vad det egentligen betyder. SD vill ju till exempel begränsa aborträtten och införa frivillig sambeskattning, som avskaffades 1971 – en viktig jämställdhetsreform. Vem är det som har en stereotyp syn på kvinnor, kan vi ställa oss frågan.

Det mest anmärkningsvärda är dock det som ständigt återkommer, som också var uppe i den förra motionsdebatten, nämligen att ni inte verkar läsa svaren på era motioner, de remisser som kommit in, utredningar och information om vad som pågår i de här frågorna. Ni bara upprepar era förslag och era frågor utan att ta in ny information. Ni pratar om vad vi lägger pengar på som ni tycker är slöseri – men det som ni håller på med är ju ett enormt resursslöseri!

Den tredje och sista gången jag yttrade mig var i en motionsdebatt om ännu en motion från Sd, denna gång om att staden ska återuppta högtidlighållandet av Gustav Adolfdagen:

Vi pratade om ekonomiska prioriteringar tidigare, och det handlade ju delvis om det också här – men jag tänker också på prioriteringar av vad vi väljer att lyfta fram, vad vi väljer att representera. Gustav Adolf var, som kulturnämnden lyfte fram i sitt remissyttrande, den som involverade Sverige i trettioåriga kriget, som medförde svårt lidande för civilbefolkningen – precis som i alla militära konflikter. Men ni kanske tycker om krig? Jag tror att ni har uttryckt er emot det tidigare, för ni tycker ju inte om att det kommer folk hit som flyr från krig. Så hur ska ni ha det egentligen? Om vi ska samlas kring någonting så har till exempel Refugees Welcome blivit en jättestor grej här i staden, som människor har samlats kring och där vi ser väldigt mycket insatser från ideella organisationer och civilsamhället. Det är i så fall mer passande, tänker jag.

Dessutom är det ett jämställdhetsperspektiv som kan vara relevant att tänka på här. Gustav II Adolf har redan en väldigt stor staty, han har ett helt torg i Göteborg. Jag tror snarare vi behöver lyfta fram andra typer av representanter, kvinnor till exempel, i stadsrummet. Ja, det finns lite olika aspekter att tänka på här. Jag yrkar avslag på motionen.

För den som vill fördjupa sig i allt dumt som Sd uttalar så finns yttrandeprotokollet nu uppe. Det verkar ju inte vara unikt för oss i Göteborg utan även våra kollegor har liknande erfarenheter, något som Aftonbladet uppmärksammade efter måndagens KF i Stockholm under rubriken Debatt om tiggeriförbud spårade ur – SD:are pratade om ”tjusiga tiggarkvinnor”. Göteborgs Fria Tidning har i en pågående reportageserie och granskat SD:s agerande i KF och visat att de yttrar sig näst mest och lägger flest motioner jämfört med alla andra partier.

I morgon är det dags för KF igen och vi får se om vi får några seriösa politiska diskussioner då eller om tiden upptas mycket av Sd:s idioti som vanligt…!

Inför kvällens KF: även barn till föräldrar som tigger har rätt till skolgång!

Syntolkning: Bild på ”Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon” av Lawen Mohtadi. Vit bakgrund och svartvit bild på en ung och leende Katarina Taikon i randig tröja. 

Jag har nyss läst biografin om Katarina Taikon och förutom att det är ett fint porträtt av en av Sveriges största medborgarrättskämpar är det skrämmande att vi fortfarande inte kommit längre, det vill säga att romers mänskliga rättigheter inte är självklart i alla avseenden! På GP:s insändarsida (finns ej online) har det den senaste veckan pågått en debatt om rätten till skolgång för de barn till utsatta EU-medborgare som tigger här – något som Katarina Taikon kämpade för på sin tid. Jag misstänker att denna debatt även kan komma upp på kvällens kommunfullmäktige när vi ska diskutera en ny plan för hanteringen av ”socialt och ekonomiskt utsatta EU-medborgare som tillfälligt vistas i staden”. Det är intressant också att det är en fråga som splittrar blocken (samt S i regeringen kontra här i staden), som GP tidigare skrivit om efter regeringens utspel. Då GP inte tagit in mitt svar på insändarsidan postar jag det här:

Replik Jurist 30/9, Jonas Ransgård 2/10

Signaturen Jurist och oppositionsrådet Jonas Ransgård (M) tycker det är fel att erbjuda skolgång till de barn, ofta romska, som vistas i staden medan deras föräldrar tigger. Jurist hävdar att det enligt kommunallagen inte är staden som ansvarar för dem som vistas här tillfälligt. Unicefs nya rapport Vilka rättigheter har barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet i Sverige? visar i motsats till vad Jurist hävdar att rättsläget är högst oklart. Detta bl.a. då EU:s principer om likabehandling och fri rörlighet inte är anpassade efter samhället idag, där ett växande antal fattiga unionsmedborgare kommer till Sverige för att söka försörjning. I detta osäkra läge väljer vi att ta ansvar för allas lika värde och rättigheter, särskilt i fallet med ett så grundläggande behov som utbildning, för en grupp barn som är oerhört utsatta. Ransgård menar att barnen och deras mänskliga rättigheter är hemländernas ansvar – som om han vore ovetande om att romer är utsatta för omfattande diskriminering, vilket bl.a. hindrar barnen från skolgång. Vi rödgrönrosa utgår istället ifrån FN:s barnkonvention som slår fast att alla barn som vistas i ett land har samma rätt till skola, sjukvård och skydd.