Centrum mot rasism skrev häromdagen en viktig debattartikel om den dåliga representativitet som svenska politiker står för i jämförelse med befolkningens sammansättning. De fokuserar utifrån sitt uppdrag på faktorer som har med ras/etnicitet att göra, men jag skulle vilja utvidga perspektivet till att även omfatta andra diskrimineringsgrunder.
I helgen hade Fi sin valkonferens där listor til EU- och riksdagsval fastslogs. På dessa listor står alltså de personer som ska representera Fi, och därmed också Sveriges befolkning. Jag tror att Fi är det parti som bäst representerar en mångfald, men inte bara det, utan även de röster som ofta är marginaliserade i den politiska debatten. Det handlar om könsidentitet, ras/etnicitet, medborgarskap, funktionalitet, ålder och sexuell läggning (läs om alla kandidater här). Detsamma när det gäller vår politik. Vi anser att detta är enda sättet att på allvar driva en politik som tar utgångspunkt i mänskliga rättigheter och antidiskriminering. För vi är de 99 procenten.
Det som jag tror har bidragit till att vi har kunnat skriva den politik vi har är de nästan gräsrots-demokratiska processer som präglar beslutsgångarna i Fi. Ett ytterligare exempel från helgens valkonferens belyser detta, nämligen att det utkast till EU-valplattform som styrelsen lagt fram av flera medlemmar på plats upplevdes sakna ett trans-perspektiv. Genom diskussioner i plenum av berörda och sympatiserande personer har vi nu en mer inkluderande sexualpolitik (läs mer om processen här).
Själv fick jag igår en fråga om att besvara en fråga av en icke-medlem om vår funktionalitetspolitik, eftersom jag varit med och skrivit den. Personen tyckte att den hade ett större djup i både ansats och kravpunkter än andra partier hen jämfört med. Jag tror att det beror på att politiken är skriven i samarbete med funktionshinderorganisationer, dvs. människor som själv berörs av politiken.
Självklart kan även Fi bli bättre på många områden, ingen kan någonsin uppnå perfektion, vilket väl inte heller är eftersträvansvärt. En ständig utveckling är nödvändig för att ta in nya, aktuella frågor som uppstår i en föränderlig värld. Jag hade exempelvis gärna sett fler personer med synliga funktionsnedsättningar på våra listor och i partiet överlag. Det är människor som är oerhört osynliga i samhället, både i media, kultur, politik, akademi, och så vidare. Ansvaret kan inte läggas på marginaliserade grupper utan det är vi, som på många sätt är (åtminstone synligt) ”normativa”, som måste ta ansvar för att sammanhang där beslut tas är tillgängliga och välkomnande på alla sätt. Och komma ihåg att vi aldrig kommer att kunna uppnå konsensus om allt, för vår mångfald kan samtidigt ge olika behov. Det är den respektfulla antagonismen som vi får arbeta för att upprätthålla på ett bra sätt.
#fempol 