Riksföreningen Grundens dag

I fredags var jag inbjuden till Riksföreningen Grundens årliga politiker-paneldebatt och i år var temat arbetsmarknadspolitik. Grunden är en organisation av och för personer med intellektuella funktionsvariationer.

I artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Verkligheten ser dock inte ut så. Det finns en del forskning och undersökningar som visar på en skrämmande situation för många av dessa människor:

• Bara en av fem elever som gått i gymnasiesärskolan ett lönearbete
• 47 procent har daglig verksamhet, en obetald sysselsättning
• 24 procent återfinns varken i lönearbete, studier eller daglig verksamhet
• Män med bakgrund i särskolan återfinns i arbete i betydligt högre utsträckning än kvinnor med särskolebakgrund

• Personer  som  föds  med  eller  tidigt  förvärvar  en funktionsnedsättning  som  innebär  nedsatt  arbetsförmåga  har  låga  inkomster  och ofta  svårt  att  få  vardagsekonomin  att  gå  ihop. Man fastnar i livslång fattigdom.

En av frågorna som vi politiker fick svara på var hur det ska bli möjligt att gå från daglig verksamhet till ett ”riktigt” lönearbete. Mitt svar handlade om tre punkter:

1. Särskolesystemet måste ändras. Idag ger betyg från särskolan inte behörighet till högskoleutbildning och kan även vara ett hinder när man söker arbete.
2. Generell arbetstidsförkortning. Alltför många stressar sig sjuka i arbetet medan många inte ens kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste dela på arbetstillfällena och göra dem mer långsiktigt hållbara.
3. Förändring i arbetsmiljöarbetet så att kraven på tillgänglighet blir generell istället för att bara gälla individuell anpassning för arbetsplatser som redan har en anställd med funktionsnedsättning. Dvs. generellt tillgänglighetsarbete.
   => detta skulle också påverka attityder hos arbetsgivare, som idag många gånger utgör en bromskloss; man vågar inte anställa någon med en funktionsnedsättning. Det handlar både om fördomar och om att man inte vill lägga resurser på anpassning.

På min facebook-sida finns ett filmklipp med hela mitt svar (tyvärr ej textat).

Ett annat ämne som vi diskuterade handlade om det dåliga villkoren som många har inom daglig verksamhet. Många utför arbetsuppgifter som är lika ”riktigt” arbete men får ändå ingen lön eller arbetsrättigheter som semester, skydd vid olycksfall och så vidare. Detta är något som måste förändras!

KF 13/10: Funktionshinder och våldsutsatthet

Syntolkning: Louise Thörnqvist, jag och Stina Svensson i vår rosa bänkrad i fullmäktigesalen. 

Nya riktlinjer mot våld i nära relationer i Göteborgs stad

På kvällen kommunfullmäktige tog vi beslut om nya riktlinjer för arbetet mot våld i nära relationer. Jag gjorde ett uttalande med fokus på den särskilda utsatthet som personer med funktionshinder kan ha i dessa sammanhang, och som jag inte tyckte var tillräckligt belyst i riktlinjerna.

I riktlinjen konstateras att personer med funktionshinder utgör en osynlig grupp när det gäller våldsutsatthet. Men det är inte bara gruppen som är osynlig utan också den typen av våld som man utsätts för och som är kopplad till just funktionshindret. Det kan handla om att brottsliga handlingar som man utsätts för bortdefinieras och i stället kallas för ”missförhållanden” eller ”brister” i olika verksamheter, t.ex. På i gruppbostäder eller färdtjänst. 

Detta hänger i sin tur samman med att många är helt beroende av stöd och service, ibland för sin överlevnad, men också för att kunna leva självständigt och vara delaktiga i samhällslivet. Är det då en anhörig eller personal som utför våldet så kan det vara svårt att upptäcka, särskilt om våldet går ut på att isolera personen och hindra den att från kommunicera eller ta del av information om sina rättigheter. Det kan också handla om att man hindras att använda sina hjälpmedel, som är en förutsättningar för att kunna ta sig hemifrån eller fly från förövaren. T.ex. Att gömma ett hörselhjälpmedel eller flytta undan en rullstol utom räckhåll.

En annan aspekt som är lättare att åtgärda och som vi också har påbörjat är att förbättra den fysiska tillgängligheten på särskilda boenden för våldsutsatta. Vi måste också se över tillgängligheten ur ett djurperspektiv, t.ex. Möjligheten att ta med En ledarhund, som kan vara själva förutsättningen för att kunna lämna en våldssituation. 

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det är viktigt att bredda synen på vad våld är för något för att bättre kunna förebygga, upptäcka, och åtgärda våldsutsatthet.

Ett tips på metodmaterial att använda i arbetet mot våldsutsatthet bland personer med funktionshinder är Socialstyrelsens Sällan sedda.

Mobilitetsstöd: ännu en särlösning för personer med funktionsnedsättning

En av de frågor jag vill driva i kommunvalet är gratis och tillgänglig kollektivtrafik för alla. Detta aktualiserades idag när Riksdagen tog beslut om ännu en särlösning, utöver färdtjänsten, som ska erbjudas personer med funktionsnedsättning, nämligen så kallat mobilitetsstöd. I praktiken innebär detta att kommunerna kan minska sina kostnader för färdtjänst, men ur ett samhällsperspektiv flyttas ju bara pengarna från ett ställe till ett annat. Det finns också en risk med att kommunerna får bestämma utformningen av stödet, nämligen att det inte blir likvärdigt över landet.

Istället skulle mer resurser kunna läggas på den gemensamma kollektivtrafiken, att göra den tillgänglig på olika sätt för alla människor. Särlösningar bidrar bara till att ytterligare förstärka ojämlikheter mellan personer med respektive utan funktionsnedsättning och är dessutom i strid med flera av artiklarna i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Att göra kollektivtrafiken tillgänglig har det talats om länge. 1979 kom lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, ”Från patient till medborgare”, kom år 2000 och då skulle arbetet med en anpassad kollektivtrafik skärpas. Målet var år 2010. En övergripande planering skulle genomföras och kollektivtrafik med stort utbud och resande prioriteras. (Funkaportalen)

Trots lagar, konventioner, rapporter och handlingsplaner väljer alltså nu riksdagen att ta ett steg fram och två steg bakåt. Det är tydligt att det saknas en helhetssyn inom funktionalitetspolitiken. Läs om Fi:s politik på området, som jag varit med och författat, här.