I Göteborg blir mänskliga rättigheter ett särintresse

Idag skriver Stina Svensson och jag i Göteborgsposten om våra förslag på förbättringar i stadens strategiska arbete med mänskliga rättigheter:

Jag ”toppar” listan till kommunvalet!

Nu har valberedningen i Fi Göteborg släppt sitt förslag till kommunvalslista och jag tackar ödmjukt för förtroendet att bli placerad på andra plats! Det är för övrigt en mycket imponerande lista med en stor bredd av erfarenheter i alltifrån ålder, bakgrund, arbete, utbildning, funktionalitet, sexualitet och självklart också intressen och fokusfrågor. Så jag ser verkligen fram emot att komma hem från USA i juni och sätta igång valrörelsearbetet i Göteborg med alla dessa kompetenta människor!

Så här står det om mig:

Julia är socionom och arbetar som doktorand i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hon brinner för frågor som rör sexualitet, socialpolitik och tillgänglighet – både i sin forskning och i sin politik. Tidigare har hon varit fackligt och studentpolitiskt aktiv. I kommunfullmäktige vill Julia fokusera på:

1. Gratis och tillgänglig kollektivtrafik för alla. Kollektivtrafiken är en viktig del i att bryta segregationen, men det krävs då att den kan användas av alla – oavsett ekonomi, ålder eller funktionalitet. Det krävs därför ökade resurser till förbättringar i dagens system, både vad gäller fordon, hållplatser och biljettsystem

2. Stärk socialtjänsten – höj välfärden. Utan en fungerande socialtjänst kan välfärden inte upprätthållas. Socialarbetare måste få högre lön, minskad arbetsbörda och bättre professionellt stöd. Budgeten ska inte få styra vilka eller hur mycket insatser som kan erbjudas – lagens intentioner ska upprätthållas.

3. Kompetensutveckling i bemötande. All personal måste få grundläggande utbildning i mänskliga rättigheter och antidiskriminering. Medborgare som använder olika typer av särskilt stöd och service ska få detta utifrån ett helhetsperspektiv på sina liv. Personal måste få verktyg att kunna bemöta även svåra frågor såsom sexualitet ­– en viktig del av livet för många men som ofta osynliggörs, särskilt bland äldre personer och personer med funktionsnedsättning.

Läs mer om de andra kandidaterna här.

Vägvalet: ideologilöst enfrågeparti eller smygborgerligt missnöjesparti?

Vägvalet kom in i Göteborgs kommunfullmäktige som ett enfrågeparti med målet att avskaffa trängselskatten. Men eftersom det beslutas om fler frågor i kommunen än om det, har de fått ta ställning även i de frågorna. Göteborgsposten bad statsvetaren Anders Sundell undersöka hur Vägvalet röstat i övriga frågor och Sundell drar slutsatsen att de ofta röstar med Alliansen och att deras politik därför är borgerlig. T.ex. nämns att partiet vill ha sänkt kommunalskatt och införa obligatorisk LOV (Lag om valfrihetssysten) i äldreomsorgen – typiska borgerliga frågor.

Vägvalet håller dock inte med om denna analys och bemöter det på sin hemsida i inlägget ”Pressen blandar sina groggar” (?). Skribenterna menar att Vägvalet snarare är ett oppositionsparti och därmed per automatik är emot de förändringar som den rödgröna majoriteten (”etablissemanget”) vill genomföra i Göteborg. Men innebär inte det per automatik att de därmed också är emot den politik och ideologi som de rödgröna står för? Varför skulle de annars vara emot deras förslag? Det tycks mig ologiskt att partiet vid ett eventuellt borgerligt maktövertagande i kommunen på samma sätt skulle rösta emot alla förslag som alliansen (det då nya etablissemanget?) då skulle lägga.

Nästa fråga som bemöts är Vägvalets positiva inställning till införandet av LOV. De skriver att deras ståndpunkt i denna fråga inte har med politisk färg (blå) att göra utan med att deras politik har ”stort fokus på medborgarperspektivet” och därmed värnar om individers ”naturliga rätt att få välja själva”. Men det är ju just det som karaktäriserar den borgerliga ideologin, nämligen individens valfrihet. Detta är inte något ”medborgarperspektiv” – det tror jag att alla partiers politik präglas av. Det handlar snarare om att synen på medborgarna, dvs. ideologin, skiljer sig åt – och därmed också de politiska förslagen för hur medborgarnas plats i samhället kan förbättras.

På samma sätt går det att resonera kring partiets förslag att sänka kommunalskatten. De själva menar att detta ”symboliska” (?) förslag handlar om att det i den rödgröna budgeten ”finns en stor pott pengar som kommunstyrelsen fritt kan använda till olika ändamål när behov plötsligt uppstår. Vad är det som säger att dessa pengar inte handhas bättre av medborgarna själva?”. Ja, vad är det som säger att de styrande politikerna i kommunen, som väljarna röstat fram, är bättre lämpade att fördela budgeten än enskilda medborgare? Kanske det faktum att den ideologi, som dessa väljare ställt sig bakom, står för en högre andel skatter som kan gå till gemensam välfärd (en relaterad fråga handlar om de skandaler som skakat göteborgspolitiken de senare åren, med grund i dåligt handhavande av kommunala medel, men det är en annan diskussion).

Slutligen, så beskriver Vägvalet frågan om Västlänken och trängselskatten som varken höger- eller vänsterfrågor – men självklart är de det, i allra högsta grad. Det västsvenska paketet handlar ju om till stor del om miljöpolitik, där trängselskatten är ett viktigt verktyg i kampen för ett samhälle där den omiljövänliga bilismen ska lämna plats åt kollektivtrafik samt gång- och cykelstråk. Denna typ av politik har länge först främst av rödgröna partier. I Göteborgs kommun var dock Alliansen med på denna reform, vilket kan ses som ett lyckosamt tvärpolitisk överenskommelse som ser till viktiga frågor kring hållbarhet. Vägvalet skriver att det var därför partiet bildades, dvs. för att ”inga partier förutom Sverigedemokraterna var emot trängselskatten”. Så visst är de ett missnöjesparti med grund i en borgerlig ideologi.

Jag kan däremot hålla med dem om att blockpolitiken många gånger kan hindra nödvändiga politiska reformer, och att det tycks finnas flera exempel på när blocken röstar emot varandras förslag på pin kiv snarare än på ideologisk grund. Frågan är dock om Vägvalet gynnar det politiska arbetet genom att inte ta ideologisk ställning och vara i ständig opposition mot vad de kallar etablissemanget? Särskilt svårt kan det bli för väljarna att veta vad de röstar för mer än bara ett bilpositivt missnöjes parti. Då tror jag att Öppna Göteborg är lyckosammare då de har en tydlig agenda med avgränsade frågor, om än också utan uttalad ideologisk grund.

När det gäller Fi uttrycker statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson det tydligt i GP för några veckor sedan:

– FI-väljarna är väldigt ideologiskt drivna feminister som vill häva könsmaktsordningen i samhället. Partiet har en annan karaktär än Vägvalet och Öppna Göteborg. De reagerar på väldigt konkreta politiska frågor som trängselskatt och korruption. FI vill ändra en samhällsordning, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Jag, och Fi, tror helt enkelt inte på verklig politisk förändring genom enstaka frågor. Det måste ske genomgripande förändringar på strukturell nivå, inom alla samhällssektorer. Jag tror att det ger väljare såväl som politiker en ideologiskt trygghet och därmed större potentiell genomslagskraft.

 

Läs mer om Anders Sundells undersökning här.