Fp:s förslag för en jämställd skola inte tillräckliga

”Under alltför lång tid har vi tappat bort pojkarna och männen i jämställdhetsarbetet” skriver Jan Björklund och Maria Arnholm och ger exempel på misslyckanden från skolans värld. Det är glädjande att Folkpartiet lyfter jämställdhetsfrågan, men också symptomatiskt att de väljer att göra det nu, när ”hotet” från Feministiskt initiativ är som störst – och inte minst med tanke på att de haft åtta år i regeringsställning på sig, med av riksdagen år 2006 antagna jämställdhetspolitiska mål som riktmärke.

Frågan är därför om det går att ta detta utspel på allvar? Förutom att det är ganska otydligt vilka konkreta reformer för jämställdhet som planeras, är det som nämns också otillräckligt som utgångspunkt. I Feministiskt initiativs skolpolitik är det inte bara ojämställdhet mellan flickor och pojkar som ska åtgärdas. Hbtq-ungdomar är enligt Ungdomsstyrelsen de mest utsatta för diskriminering, hot och våld och mår därför sämre än andra unga. Vidare är det är inte bara könsstereotyper som måste angripas utan också exempelvis den ökande rasismen och islamofobin.

Vår utgångspunkt är inte tagen ur luften. Flera rapporter från Skolinspektionen de gångna åren visar på ett antal ofta bortglömda faktorer som bidrar till problemen i skolan. En från i år visar att anmälningar om kränkningar och brister i särskilt stöd är de vanligaste anmälningsgrunden – och att de ökar kontinuerligt. Redan 2011 varnade Skolinspektionen för att resurserna i skolans elevhälsa inte är tillräckliga för att varken förebygga eller ta hand om den ökande psykiska ohälsan.

Fi menar därför att det behövs en omprioritering i skolpolitiken med ett ökat fokus på elevernas psykiska välmående tillsammans med obligatoriska och genomgående perspektiv på jämlikhet och antidiskriminering i all skolverksamhet. När rasismen breder ut sig mer och mer är det än viktigare att utbildningen ska ha ett obligatoriskt och genomgående antirasistiskt perspektiv. Alla skolor ska ha heltidsanställd kurator, skolsköterska, psykolog, studievägledare, social- och specialpedagog samt diskrimineringskontaktperson. Det må låta resurskrävande men med ett grundligt preventivt arbete kan den psykiska ohälsan bättre tas om hand och i förlängningen leda till friskare elever som bättre klarar av sin skolgång.

Ett viktigt mål för den feministiska politiken är att bryta segregeringen på arbetsmarknaden. Elevernas val efter grundskolan är idag i hög grad könsbundna, men elever påverkas även av faktorer knutna till funktionalitet, sexualitet, klass, ras och religiös tillhörighet. Därför ska studievägledare utbildas i antidiskriminering och arbeta för att bryta segregerade utbildnings- och yrkesval.

Ett annat stort problem är den boendesegregation som finns i många städer och som förstärks av det fria skolvalet, enligt en annan rapport från Skolinspektionen. Segregeringen kan inte brytas med valfrihet och vinstintressen, snarare förstärkas. Därför vill vi att staten tar över ansvaret för grundskolan igen och införa stopp för vinstuttag och RUT-avdrag för läxhjälp. Trygghet, kontinuitet och resursförstärkning är vad som behövs än snarare ökad segregering genom stressande valfrihet och ojämlikhet.

Många tror att feminism bara handlar om jämställdhet mellan kvinnor och män, och så verkar vara fallet även för Folkpartiet. För Feministiskt initiativ handlar feminismen om omfattande och strukturella politiska omprioriteringar för att åstadkomma jämlikhet utifrån alla diskrimineringsgrunder.

”Frihet under ansvar” och den socialliberala paradoxen

I senaste avsnittet av SVT:s Nyfiken på partiledaren var det Folkpartiledaren Jan Björklunds tur att bli intervjuad. Förutom att det var den hittills tråkigaste samtalet i mitt tycke gav det dessutom en ganska diffus beskrivning av den ideologi som partiets politik bygger på, dvs. socialliberalismen. Några intressanta aspekter finns det dock att titta närmare på.

Jag är ju, som ni som läst bloggen tidigare kanske börjat ana, ganska så upptagen av det faktum att folkpartiet säger sig värna individens frihet och jämlikhet, men ändå inte exempelvis vill ha en individualiserad föräldraförsäkring (skrivit om detta t.ex. här och här). Skönt då att även Björklund kunde ge mig ytterligare vatten på min kvarn!

Det första jag reagerar på är de förmodligen snart bevingade orden ”klassresan börjar i klassrummet” innan det blir ett litet avbrott inför nästa tema. Så vi fick inte riktigt reda på vad han egentligen menar. Jag tänker nämligen direkt på Alliansens införande av Läx-RUT, dvs. skatteavdrag för läxhjälpstjänster. Det ser jag nämligen snarare som ett sätt att befästa klassklyftorna genom att de mer väl bemedlade barnens föräldrar har råd att köpa läxhjälp, medan de andra barnen, som kanske från början då också kommer från en lägre klass, inte får samma stöd. Björklund trycker ju under hela samtalet på skolans roll i bildning och utveckling, men för mig blir detta paradoxalt med en sådan tjänst. 

Det andra jag reagerar på är naturligtvis när han pratar om Fp:s syn på marknadsekonomin, nämligen att de värnar om en välfärdsstat som kan fånga upp de människor som inte klarar sig i marknadsekonomin. Han pratar om att det är det enda realistiska sättet att se på marknaden, helt enkelt att alla människor inte passar på den, vilket jag tycker är en sympatisk inställning. Men senare kommer en utläggning om att detta välfärdsnät bara ska finnas för tillfälliga behov – i övrigt har individen ett stort ansvar att försöka hitta ny försörjning om det t.ex. handlar om arbetslöshet. Över huvud taget präglas resten av samtalet mycket av devisen frihet under ansvar.

Men här börjar Björklund tappa mig. Om nu Fp ser ”realistiskt” på marknadsekonomin och därmed inser att det alltid kommer finnas ett visst mått av utslagning, exkludering eller konkurrens som gör att alla inte får plats – hur kan dessa individer då samtidigt åläggas ett ansvar att göra något åt detta? Rimligen borde de flesta ha insett vid det här laget att det inte existerar jobb till alla arbetsföra i befolkningen, eller att vissa kommer att bli sjuka, kanske resten av livet, och därmed inte kunna arbeta.

Det klingar därför i mina öron falskt när han säger att välfärden ska finnas där ”vid behov” – vilka behov, till vilken grad, och vem definierar dessa behov? Vari ligger där friheten? Alliansens politik de senaste två mandatperioderna har ju gjort smärtsamt tydligt att nedmonteringen av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inte har lett till att dessa människor blivit friskare eller fått jobb fortare. Snarare tvärtom. Det verkar istället handla om frihet för de människor som fått en stabil plats i marknadsekonomin, som lärt sig spelets regler (konkurrens) och som därmed också fått legitimitet att diktera villkoren för dem som inte klarar sig lika bra.

Den ”social”liberala chimären kanske jag skulle kalla detta istället.

(Jag kan inte heller låta bli att fundera över vilket annorlunda fokus det blivit om Barbro Westerholm varit partiledare. Såg nyligen intervjun med henne i SVT:s Min sanning och även om jag inte håller med henne i alla sakfrågor så är hennes långa och enträgna kamp mot diskriminering och repressiva åtgärder mot minoriteter och utsatta grupper i samhället.)

Feministiskt initiativ ser inte välfärden som ett skyddsnät utan som ett verktyg för att skapa ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle. Vi är också emot alla typer av skatteavdrag i välfärdssektorn då vi tycker att skatter ska fördelas jämlikt. Därför behöver också skolan återförstatligas (utöver ett flertal andra nödvändiga åtgärder), vilket Björklund mfl fr.o.m. igår dock också tycker!

Den liberala feminismen och demokratiproblemet

Efter söndagens jämställdhetsdebatt i Agenda mellan Gudrun Schyman och Maria Arnholm blev det smärtsamt tydligt varför liberala och strukturella feminister inte kan komma överens om hur jämställdhetsproblemen i samhället ska lösas. Visst är de (vi) överens om orsakerna till problemen – men när det gäller lösningarna är det vitt skilda världsbilder som råder. Maria Arnholm kan inte acceptera att staten ska ”lägga sig i” lönebildningen, med argumenten att det är ”statssocialism” och för att marknaden minsann kan lösa problemen. Medan vi i Fi menar att det krävs strukturella, politiska åtgärder – kraftiga sådana dessutom. Och därmed har vi också olika syn på demokrati.

För medan liberala feminister menar att det är marknadens och inte politikens uppgift att lösa en av vår tids största demokratiproblem, dvs. ojämställdheten, menar vi i Fi att det visst är politikens uppgift, därför att politiken är demokratins verktyg. Vi röstar inte på marknaden, vi röstar på politiker. Marknaden är ingen demokratisk verksamhet, den styrs av vinstintressen, dvs. kapitalism. Att lägga ansvaret för jämställdhetsarbetet där är ju inte annat än absurt. Då handlar det snarare om att en inte anser att ojämställdhet är ett tillräckligt viktigt demokratisk samhällsproblem för åtgärdas politiskt.

Varför skulle staten inte kunna ge Medlingsinstitutet direktiv om att utreda och föreslå åtgärder för att minska ojämställdheten mellan kvinno- respektive mansdominerade yrken? Precis som politiker genom lagstiftning som förbjuder köp av sexuella tjänster (ett ingrepp i en ”marknad”) har påverkat människors attityder och beteenden skulle det gå att på liknande sätt påverka attityder och beteenden gällande könsdiskriminerande lönesättning. Det handlar inte om statssocialism utan om att forskning och statistik svart på vitt visar att utvecklingen går alldeles för långsamt och att vi därför måste agera om vi vill få ett mer demokratiskt samhälle. Liberaler tycker ju att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma fri- och rättigheter – så varför inte även på detta område?