Budget-KF: att bemöta rasism

  

Syntolkning: Bild på mig i talarstolen, bakom mig syns en person i presidiet.

Jag debuterade i dagens budgetdebatt genom att replikera SD:s idiotiska uttalanden i debatten om utbildningsfrågor:

När Lars Hansson drar generaliserande slutsatser utifrån enskilda exempel blir det tydligt varför deras politik ser ut som den gör – det handlar om människosyn, och det är därför vi aldrig kommer prata med er, för vi skiljer oss åt alltför mycket i vår grundsyn på samhället och människor. Sd anser att personer som klarar sig väl i samhället, utan att ta välfärdens resurser alltför mycket i anspråk, är välkomna, medan personer som behöver mer stöd ses som en börda. 

Vi andra partier tar vårt ansvar om att tillförsäkra alla som vistas i kommunen, oavsett behov, en grundtrygghet. Ni undrade tidigare varför vi alltid talar om rättigheter men inte skyldigheter men det är en stor missuppfattning. Sverige har undertecknat flertalet konventioner som rör mänskliga rättigheter och det är därför vårt ansvar – eller skyldighet om du vill kalla det för det – som politiker att se till att vi följer dessa.

Vidare så anser vi att alla barn, oavsett kön eller könsidentitet, ska behandlas lika – och med det menar jag inte likadant, utan att alla får lika bemötande och rättigheter utifrån sina individuella behov, utan att först sorteras in i snäva könskategorier exempelvis. Det är det som genuspedagogik handlar om, en pedagogik som grundar sig i decennier av genusvetenskaplig forskning och metodutveckling. 

Antingen brister era kunskaper om vad genuspedagogik och normkritisk pedagogik är, eller så tycker ni helt enkelt att det är bra att vi behandlar människor olika pga deras kön eller könsidentitet. Jag kan tänka mig att det handlar om både den ena och den andra orsaken. 

Annonser

Det räcker inte att vara en snäll antirasist

Bild

Svensk dokumentär från 2014 av Osmond Karim och Malin Holmberg-Karim.

I går kväll sändes dokumentären Raskortet i SVT om rasism och afrofobi i Sverige. Afrosvenskar berättar om upplevelser av rasism i landet som säger sig vara det mest toleranta och fördomsfria – men deras berättelser vittnar om en annan verklighet. Det är hot och våld men också så kallad vardagsrasism. Och för egen del så är det de berättelserna som berör mest. Om tanten som säger till pojken som sätter sig bredvid henne på bussen att hon inte vill sitta bredvid en ”svarting” – och hur ingen av de andra passagerarna reagerar. Ja, inte ens det, de tittar bort och gör allt för att undvika situationen – undvika att ta ansvar.

För några veckor sedan släpptes Afrofobirapporten, en kunskapsöversikt om afrosvenskars situation i Sverige. I dagarna släpptes Vitboken, om övergrepp och kränkningar av romer – ”den mörka och okända historien”. Men hur länge kan den svenska självbilden stå för att dessa historier hittills varit okända? Hur länge ska diskussioner om ”negerbollar”, nidbilder och svenskt kulturarv få fortsätta? Varför har det inte blivit några riktiga åtgärder efter romregistret, rasprofilering i tunnelbanan, och så vidare och så vidare?

1. Åtgärder måste vara generella och börja tidigt. Utbildning i skolan om den svenska kolonialhistorien, utbildning i antirasism.

2. Statliga utredningar måste följas av reella åtgärder. Kompensationer för utsatthet, nationella kampanjer, positiv särbehandling i arbetslivet.

3. Alla så kallade icke-rasifierade antirasister måste ta ett aktivt ansvar mot vardagsrasismen. Du ska inte vifta bort ditt ansvar med argumentet att det är en situation som inte rör dig – vi är alla del av den rasistiska strukturen och måste därför alla ta vårt ansvar att motverka den. Det räcker inte att vara en snäll antirasist, som alltså inte utför några rasistiska handlingar, för det är lika mycket en aktiv handling att inte stå upp för en medmänniska när den utsätts för rasism – då blir du per definition en del av den rasistiska strukturen.

Punkterna gäller för övrigt alla diskrimineringsgrunder. Vi kommer tex aldrig få ett tillgängligt samhälle så länge vi andra med normativ funktionalitet är för bekväma för att anstränga oss och göra något åt otillgängliga rum och sammanhang. Det är vårt ansvar i vardagen och det underlättas om staten bereder generella, strukturella åtgärder.

 

Läs mer om Fi:s politik på området här och här

Ska vi ta debatten med SD?

Igår läste jag artikeln ”Vi lever i ett sjukt, feminiserat samhälle” av SDU:aren William Hahne (nej, jag tänker inte länka till den). Även om jag instinktivt kände att det skulle vara lönlöst, kunde jag inte stoppa min initiala reaktion att ge mothugg och fick därför snabbt ner en text, som idag publicerades enligt nedan. Men är det verkligen värt min feministiska energi att debattera med någon som så uppenbart har en världsbild så långt ifrån min det är möjligt att komma? Nej, kanske inte med syftet att debatten ska leda till ökad förståelse för motparten om min ståndpunkt – det bidrar nog med motsatt effekt och vi feminister anses väl redan vara extremister i deras ögon. Men för en annan anledning tror jag att det är viktigt, nämligen att helt enkelt ge svar på tal och inte låta dem stå emotsagda.

Vi får inte låta rasismen och kvinnohatet normaliseras i debatten – så som Mp i Tomelilla gjorde när de bjöd in Sd att tala på dagens antirasistiska demonstration (!) med anledning av FN-dagen mot rasism och diskriminering. Ännu mer skrämmande är att i nationella Mp:s avståndstagande, som slutligen bidrog till att Sd till slut inte fick hålla sitt tal på demonstrationen, benämner de inte ens Sd som rasistiska utan enbart som främlingsfientliga – och bidrar därmed ännu mer till rasismens normalisering.

En ytterligare anledning att ta debatten är naturligtvis att lyfta Fi:s politik, eller andra feministiska perspektiv, så att det i större utsträckning synliggörs i samhällsdebatten och därmed agerar motvikt till överflödet av andra perspektiv. Så när ni orkar och vill, men känner ett motstånd baserat på känslan av lönlöshet över motståndarens åsikter – tänk på alla andra, som kanske behöver just den där knuffen i rätt riktning för att tänka mer som ni/vi!

Bild

Den feministiska utmaningen: hierarkier och obekväm kritik

Jag hade helt missat Damon Rastis text om rasism mellan olika invandrade grupper. Blev uppmärksammad när SvD listade texten som den mest lästa 2013. Rasti berättar nu i en intervju att han fick mycket kritik från antirasister, som bl.a. kritiserade honom för att gå rasisternas ärende genom att lyfta frågan. När jag nu läser texten tycker jag spontant att den lyfter en väldigt viktig fråga, som i grunden handlar om att diskriminering, oavsett typ, alltid är hierarkisk. Jag känner igen rasismen mot romer och judar från min släkt i Ungern. Jag känner igen min egen privilegierade position som vit ungrare som oftast uppfattas som svensk och därmed undgår rasism. Och jag känner igen mönstret från den feministiska rörelsen, som får ständig kritik för att inte ta hänsyn till alla typer av kvinnors erfarenheter, t.ex. utifrån etnicitet, könsidentitet eller funktionalitet. 

När en kritisk rörelse mot en kritisk rörelse utvecklas blir det lätt obekvämt. Den första kritiska rörelsen, som upplevt massa motstånd från det/dem som de var kritiska emot, upplever nu andra sidan av myntet, dvs. en ny rörelse som är kritisk mot dem själva. Identitetskrisen är ett faktum: ”Vi som är så bra! Som kämpar för det goda! Hur kan någon komma och ifrågasätta oss efter allt gott vi gjort?” Som när rasifierade feminister kritiserade den (synliga) feministiska rörelsen för att vara vit och medelklass och inte alls representera alla kvinnor som de utgav sig för att göra. Och så utvecklades perspektivet intersektionalitet. Eller som när unga feminister idag blir anklagade av äldre feminister för att vara historielösa och otacksamma mot rödstrumporna som krattat manegen åt dem. 

I min forskning kring hur sexualitetsfrågor hanteras inom personlig assistans för rörelsehindrade, där jag använder bl.a. intersektionalitet som analysverktyg, blir det tydligt hur den icke-funktionsnormativa kroppen avsexualiseras. Ibland även görs könlös. I andra fall uppmärksammas särskilt dess etnicitet eller ålder som argument för sexualitetens vara eller icke-vara. Olika maktordningar får spelutrymme i olika situationer.

Men det som mycket av den feministiska forskningen missar är att inkludera funktionalitet i den intersektionella analysen. T.ex. Tina Mattsson i sin bok Intersektionalitet i socialt arbete väljer att exkludera funktionalitet då det inte är lika relevant som kön, etnicitet och klass. Här lutar hos sig på boken Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige av Paulina De Los Reyes, Irene Molina och Diana Molinari, som menar att funktionalitet inte är en beständig kategori såsom de andra nämnda. Tack och lov finns det många kloka feministiska forskare med egen erfarenhet av funktionsvariationer, som skrivit bra om detta (se t.ex här). Det handlar nämligen inte om (ir)relevans utan om okunskap, precis som det gjorde då när vita feminister kritiserades för deras okunskap kring andra kvinnors livsvillkor.

För alla är vi bärare av en viss typ av funktionalitet, vissa mer normativa än andra, och därmed också mer osynliga och förgivettagna. Att påstå att icke-normativ funktionalitet inte är en beständig kategori som påverkar en persons maktposition är därför närmast en provokation. Det är bara att läsa Socialstyrelsens rapport Alltjämt ojämlikt! för att förstå att diskriminering och samhällets otillgängliga utformning skapar hinder för människor som inte passar in i funktionsnormerna. Det handlar om alltifrån sämre ekonomi till sämre möjligheter att delta i samhällslivet och de demokratiska processerna, osv, osv (och därför måste otillgänglighet lagstadgas som diskriminering, enligt ett liggande lagförslag, som regeringen dock väljer att ignorera). 

Men även inom denna (mycket heterogena) grupp finns motsättningar och hierarkier. Ju närmre funktionsnormen desto högre status. Detta syns även i de demokratiska processerna, t.ex. när så kallade brukarorganisationer bjuds in att komma med synpunkter är det ofta dem med mer ”lätthanterliga” funktionsvariationer som kommer till tals, t.ex. rörelsehinder. Personer med intellektuell funktionsnedsättning hamnar lägre i hierarkin, men även inom gruppen är de med minst intellektuell nedsättning högst i status. Personer med mycket grava nedsättningar, både fysiskt och intellektuellt, utan normativt tal, kommer extremt sällan till tals, varken i samhället i stort eller inom forskningen. På liknande sätt kan det bli för grupper med svåra psykiska nedsättningar. Vi har alltså grupper av människor som är närmast osynliga i samhällsdebatter och även inom de egna rörelserna, som ju oftast är de främsta företrädarna utåt. 

Den feministiska utmaningen handlar således inte bara om att bli medveten om den heterogena underordning som råder utan också om att kunna tala om detta på ett respektfullt sätt. Kunna tala om att vi alla har våra ”favorit-underordningar” som vi alltid kommer att kräva ska få (ökat) utrymme. Kunna tala om att vi genom att inkludera det ena kanske samtidigt exkluderar det andra, för den enas inkludering kanske inte kan ske på annat sätt än genom på bekostnad av den andres (t.ex. frågan om trottoarkanter – jobbigt för rullstolsanvändare men oumbärligt för blinda). Kunna tala om att även den med privilegierad position måste få kunna vara solidarisk med andra, för i ett annat sammanhang kan det vara omvända roller. För även om kritik kan vara obekväm och jobbig, måste vi använda den till att stärka vår rörelse. Även om vi aldrig kommer att kunna enas om allting har vi (väl?) samma mål om ett mer inkluderande samhälle. Och i ett demokratiskt samhälle är konflikt något oundvikligt – ja, kanske till och med oumbärligt