Riksföreningen Grundens dag

I fredags var jag inbjuden till Riksföreningen Grundens årliga politiker-paneldebatt och i år var temat arbetsmarknadspolitik. Grunden är en organisation av och för personer med intellektuella funktionsvariationer.

I artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Verkligheten ser dock inte ut så. Det finns en del forskning och undersökningar som visar på en skrämmande situation för många av dessa människor:

  • Bara en av fem elever som gått i gymnasiesärskolan ett lönearbete
  • 47 procent har daglig verksamhet, en obetald sysselsättning
  • 24 procent återfinns varken i lönearbete, studier eller daglig verksamhet
  • Män med bakgrund i särskolan återfinns i arbete i betydligt högre utsträckning än kvinnor med särskolebakgrund
  • Personer  som  föds  med  eller  tidigt  förvärvar  en funktionsnedsättning  som  innebär  nedsatt  arbetsförmåga  har  låga  inkomster  och ofta  svårt  att  få  vardagsekonomin  att  gå  ihop. Man fastnar i livslång fattigdom.

grundens-dag

En av frågorna som vi politiker fick svara på var hur det ska bli möjligt att gå från daglig verksamhet till ett ”riktigt” lönearbete. Mitt svar handlade om tre punkter:

  1. Särskolesystemet måste ändras. Idag ger betyg från särskolan inte behörighet till högskoleutbildning och kan även vara ett hinder när man söker arbete.
  2. Generell arbetstidsförkortning. Alltför många stressar sig sjuka i arbetet medan många inte ens kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste dela på arbetstillfällena och göra dem mer långsiktigt hållbara.
  3. Förändring i arbetsmiljöarbetet så att kraven på tillgänglighet blir generell istället för att bara gälla individuell anpassning för arbetsplatser som redan har en anställd med funktionsnedsättning. Dvs. generellt tillgänglighetsarbete.
    => detta skulle också påverka attityder hos arbetsgivare, som idag många gånger utgör en bromskloss; man vågar inte anställa någon med en funktionsnedsättning. Det handlar både om fördomar och om att man inte vill lägga resurser på anpassning.

På min facebook-sida finns ett filmklipp med hela mitt svar (tyvärr ej textat).

Ett annat ämne som vi diskuterade handlade om det dåliga villkoren som många har inom daglig verksamhet. Många utför arbetsuppgifter som är lika ”riktigt” arbete men får ändå ingen lön eller arbetsrättigheter som semester, skydd vid olycksfall och så vidare. Detta är något som måste förändras!

Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Första rosa året i KF

Nu har vi varit invalda i  kommunfullmäktige i ett år och genom en sammanställning från Fi nationellt blickar vi tillbaka inte bara på vårt eget år i Göteborg utan över hela Sverige. Det är fantastiskt att se vilka förändringar vi åstadkommit, stort som smått! Som jag säger i filmen så är det ett bevis på det som våra kritiker betvivlat – att feministisk politik faktiskt fungerar!

I och med att vi i Göteborg ingått samverkan med S, V och Mp har vi fått platser i nämnder, något vi inte fått på egen hand. Dessutom får vi genom samarbetet möjlighet att skapa stadens budget tillsammans.

Som de flesta av er som följer mig vet är mitt fokus tillgänglighet och funktionslitetsfrågor och en av de sakerna vi fått igenom är satsningar på arbetet med enkelt avhjälpta hinder, som gått långsamt hittills (enligt den statliga funktionshinderpolitiken skulle alla hinder vara avhjälpta till år 2010). I 2015 års budget la vi 5 miljoner på att stimulera arbetet och from 2016 lägger vi 20 miljoner årligen för att skynda på arbetet. Målet är att alla hinder ska vara avhjälpta under mandatperioden!

Syntolkning: bild på mig hållandes ett gäng broschyrer med Göteborgs stads budget. Bilden har ett rosa filter och F!-logga nederst i högra hörnet. I nedre halvan av bilden står För en tillgänglig stad. Vi storsatsar på arbetet med enkelt avhjälpta hinder. Alla oavsett funktionsvariation ska kunna röra sig fritt i Göteborg. Julia Bahner, ledamot i kommunfullmäktige, Göteborg. 

Andra satsningar vi gjort är på att anställa fler socialsekreterare, ökat stöd till tjej- och kvinnojourer, ökat stöd till arbetet med papperslösa och utsatta EU-medborgare, normkritisk kompetensutveckling och höjning av friskvårdsbidragen för dem med lägst. Vi har också påverkat arbetet med budgettexterna så att de ska bli mer intersektionella. Hela budgeten hittas här.

Nu påbörjar vi snart arbetet med att utveckla vår politik, lära känna fler av stadens förvaltningar och verksamheter, fortsätta dialogen med civilsamhället, så att vi inför nästa budgetprocess kan lägga fler skarpa förslag!

Mitt första majtal: för en arbetsmarknad som inkluderar normbrytande kroppar

Anledningen till att jag står här och talar idag, på arbetarrörelsens dag, är att jag är missnöjd med hur många andra politiker talar om arbete. När det talas om att alla har rätt till ett arbete – vilka avses – egentligen? Och framförallt, vad menas med ett arbete? När det talas om att alla har rätt till goda arbetsvillkor – avses verkligen alla? Med mina rosa glasögon på ser jag behovet av ett feministiskt, normkritiskt perspektiv som inkluderar fler än dem som har en normfungerande funktionalitet.

För var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsvariation som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder, uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsvariationen och bara drygt varannan har jobb. Ändå har inga avgörande politiska reformer genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Jag kan bara konstatera att det är en bortglömd och osynliggjord grupp på arbetsmarknaden trots att den utgör en tredjedel av alla inskrivna på arbetsförmedlingen.

Ett problem är synen på arbete som ett individuellt ansvar. Talet om en arbetslinje osynliggör dem som av olika anledningar inte har full arbetsförmåga, men också de brister i tillgänglighet som präglar många arbetsplatser och som hindrar arbetsföra personer med funktionsvariationer från att få en anställning. Tillgänglighet handlar om flera delar. En är den fysiska tillgängligheten. Det finns arbetsgivare som vägrar tillgänglighetsanpassa arbetsplatsen, ofta med ekonomiska skäl som anledning. Istället för att se tillgänglighetsanpassning som en investering och en långsiktigt hållbar lösning ses det som en extra kostnad. En person med funktionsvariation som har de bästa kvalifikationerna kan alltså prioriteras bort enbart på grund av sin funktionsvariation.

Det handlar också om social tillgänglighet, exempelvis chefers och medarbetares attityder, kunskaper och förväntningar på personer som bryter funktionsnormerna. Fördomar om vad en funktionsvariation kräver, istället för att se vad det bidrar med. Vi behöver en ny syn på arbete som möjliggör för den mångfald som befolkningen faktiskt består av. Alla kan bidra men på olika sätt, oavsett om det gäller arbetsintensitet, arbetstid, rumsliga behov eller sociala behov. Att fika med sina kollegor ska inte behöva vara ett krav. Dagens arbetsliv passar inte alla! Om vi vill att fler ska kunna arbeta måste arbetslivet anpassa sig efter mångfalden och inte tvärtom.

Tillgänglighet kan också handla om att en person måste ha sin personliga assistent med för att kunna arbeta. Därmed finns det ju faktiskt två personer som arbetar och betalar skatt. Ändå ses personlig assistans som en alltför dyr kostnad och det kommer fler och fler exempel på personer som förlorar sin assistans och därmed också förlorar möjligheten att kunna arbeta. Var är logiken i den ekonomiska besparingen?

En annan viktig fråga handlar om arbetsvillkor. Personer med intellektuella funktionsvariationer som arbetar i daglig verksamhet gör det ofta med sämre arbetsvillkor än vad som hade accepterats i ”vanliga” arbeten. De gör samma arbetsuppgifter men har ändå inte samma rätt till semester, anställningstrygghet och lika lön som sina kollegor. Basala rättigheter som borde vara självklarheter även om du har en funktionsvariation. Därtill kommer negativa attityder om att det arbete de utför inte är ”riktigt” arbete.

En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad. För mig som rosa kommunpolitiker är det en självklarhet att ifrågasätta de normer som styr vilka grupper det satsas på i arbetsmarknadspolitiken och vilket ansvar kommunen som arbetsgivare tar i att vara en förebild i skapandet av en inkluderande arbetsmarknad. Det är ingen lätt kamp, för det är många som ännu inte har rosa glasögon – men med alla er här idag vet jag att jag inte är ensam – vi sprider de rosa glasögonen tillsammans!

Till normkritikens försvar!

I gårdagens GP skrev GP-journalisten Lars Åberg en debattartikeln där han uttrycker oförståelse över det normkritiska perspektivet. Ärligt talat hade jag svårt att förstå exakt vad han menade för det var så mycket konstigheter och logiska luckor – men framförallt åsikter som faktiskt går i linje med ett normkritiskt perspektiv! Idag fick jag tillsammans med rödgröna kollegor in en replik om varför det normkritiska perspektivet är nödvändigt för att göra alla delaktiga i samhället (klicka på bilden för att komma vidare till artikeln):Syntolkning: Foto på del av artikeln från papperstidningen: En regnbågsflagga som vajar i vinden med blå himmel i bakgrunden och trädgrenar med gröna löv i förgrunden. Bildtext: ”Steg ett. Det handlar om att få syn på det som reproducerar exkludering för att sedan kunna utforma mer inkluderande miljöer, skriver debattörerna.”

Om vi hade haft mer plats än vad som är tillåtet i en replik hade jag gärna utvecklat resonemanget och tagit fler exempel på människor som på grund av snäva normer osynliggörs eller t.o.m. diskrimineras, såsom personer med funktionsvariationer. En vit, manlig VD är inte bara det utan även också ofta normfungerande.

På samma tema skulle jag vilja tipsa om kampanjen Vem får synas i svensk reklam?:

Varje dag berättar annonser och reklamfilmer för dig vad som är normalt. Hur en normal kropp ser ut, vad en normal sexualitet är och vilka personer en normal familj består av.

Så vad betyder det att nästan alla kroppar vi ser i reklamen är unga, smala och utan funktionsnedsättningar? Vad får det för konsekvenser att majoriteten av alla kärlekspar i reklamens värld är heterosexuella? Spelar det någon roll att i stort sett alla människor som visas i reklamen är vita? Och vems är egentligen ansvaret?

Reklam kan skapa normer. Reklam kan krossa normer.

Det är mycket glädjande att Sveriges kommunikationsbyråer tar tag i denna viktiga fråga men offentliga institutioner måste ta ett större ansvar – vårt demokratiska ansvar – att bryta normer och vara goda förebilder. Därför är det på tiden att Regeringen tillsatt ett uppdrag att arbeta för just detta, något som dessutom krävs i enlighet med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:

Regeringen ger Myndigheten för delaktighet (MFD) i uppdrag att i samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO) genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten, anställda inom den offentliga sektorn, privata aktörer samt hos kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning om innehållet i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (konventionen). Kommunikationssatsningen ska genomföras under åren 2015-2017.

Fi 10 år – jag 5-årig Fiare

Idag fyller Fi tio år och jag läser fantastiska texter av olika feminister som varit delaktiga i grundandet av och utvecklingen av partiet från starten (t.ex. Sofia Karlsson, Veronica Svärd, Tina Rosenberg och Sissela & Gudrun). Jag själv gick med först i början av 2010, efter några år av engagemang i studentkår och fackförbund.  Jag är till skillnad från många inte en sån där som ”alltid har varit feminist”, något jag fortfarande kan känna mindervärdeskomplex i relation till. Men när jag se tillbaka på mina fem år i partiet, först som styrelseledamot i Fi Göteborg och sedan i nationella partistyrelsen, kan jag ändå drista mig till att känna stolthet över vad jag åstadkommit, både som enskild individ för min egen utveckling och som del i en fantastisk gemenskap med mycket kompetens och engagemang.

Efter några tuffa år i Göteborg när vi bara var ett fåtal engagerade personer som försökte hålla föreningen vid liv har vi nu tagit plats i kommunfullmäktige där vi bidragit till att färga både budgeten och debatten rosa, vi ska få vårt första partistöd och har fler medlemmar än någonsin, både passiva och aktiva. Jag är inte längre det minsta rädd för att föreningen ska tyna bort och det bästa är att jag inte ens behöver lägga all min fritid på att hålla den vid liv utan att det går alldeles utmärkt också utan mig!

Efter två år i partistyrelsen kan jag också se hur jag bidragit till att bredda Fi:s intersektionella perspektiv, i både analys och praktisk politik, med funktionalitets- och tillgänglighetsfrågor. Min första personliga framgång var på kongressen i Göteborg 2013 då min motion om en ny funkispolitik blev antagen. Därefter har jag i varje dokument, uttalande och artikel som författats i Fi:s namn arbetat för att det ska synas. Min andra personliga framgång var i valrörelsen inför riksdagsvalet 2014 när jag agerade ”funktionshinderpolitisk talesperson” i Almedalen, på Nordiskt forum och i debatter och arbetade för att bredda Fi:s nätverk i funkisrörelserna och skapa förtroende för vår politik.

På kongressen tidigare i år när jag avgick från styrelsen för att koncentrera mig på kommunpolitiken hann jag ändå med att starta upp en ny tematisk medlemsgrupp Fi Funktionalitet, för fortsatt utveckling av politiken och av organisationen ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Det finns fortfarande mycket att göra inom Fi för ökad tillgänglighet men det känns som att en god grund är lagd för fortsatt utvecklingsarbete. Jag ska försöka vara med så mycket jag kan i detta genom Fi Funktionalitet (planerar ny motion inför kongressen 2017!) men kommer framförallt att lägga min tid och energi på att göra Göteborg till en mer tillgänglig stad för alla oavsett funktionalitet!

IMG_0399

Syntolkning (också något jag lärt mig under dessa år!): Bild från Marschen för tillgänglighet i ett soligt Göteborg 2012 där jag ses till höger i bilden hållandes ena delen av en vit banderoll med den rosa texten F! för ett tillgängligt samhälle (för övrigt den första banderollen jag gjort!).

Studiebesök på Stadsbyggnadskontoret

Jag rapporterar på Politikerbloggen om mitt studiebesök på Stadsbyggnadskontoret där jag informerades om deras arbete med enkelt avhjälpta hinder, en av Fi Göteborgs fokusfrågor inom tillgänglighet. Läs vidare där!

IMG_1255
Syntolkning: Bild från en power point-presentation föreställande en entré med två trappsteg till en affär i Haga. Rubrik: Enkelt avhjälpt hinder? – Haga.