Mitt yttrande om LSS-riktlinjerna på KF 11/12

IMG_1013

Redan på förra mötet hade jag planerat att yttra mig i ärendet Revidering av riktlinjer för individuellt stöd till personer med funktionshinder men vi hann aldrig behandla det utan det bordlades till nästa möte. Men då hade jag chans att fila lite mer på mitt yttrande, som nu kan läsas nedan. För att ta del av bakgrunden till yttrandet så finns handlingarna här

Fi yrkar bifall till Kommunstyrelsens förslag men jag skulle vilja ta upp några saker utöver det som ska beslutas, och som handlar mer om principer kring denna typ av dokument.

Det är bra att det finns kommungemensamma riktlinjer för handläggare för det ökar rättssäkerheten för serviceanvändarna och tryggheten för de professionella i att hantera komplicerade ärenden. En svårighet med denna typ av riktlinjer är dock att de speglar en objektiv eller idealiserad bild av verkligheten. För att exemplifiera ska jag läsa upp vad som står under Jämställdhetsperspektivet och Mångfaldsperspektivet.

Jämställdhetsperspektivet. Riktlinjen och vägledningen ska säkerställa att alla människor utifrån det egna behovet oavsett kön ges möjlighet till en rättssäker prövning och behandling i samband med myndighetsutövning inom funktionshinderområdet.

Mångfaldsperspektivet. Myndighetsutövningen inom funktionshinderområdet är individuell utifrån varje människas livssituation och förutsättningar. Riktlinjerna och vägledningen syftar till att skapa förutsättningar för människor med funktionsnedsättningar att leva som andra.

Dessa beskrivningar låter naturligtvis helt rimliga och utgör också bra målsättningar för hur myndighetsutövningen ska utföras på ett icke-diskriminerande sätt. Men vi vet också från statistik att verkligheten inte ser ut så att alla människor bemöts som individer, utan fördomar.

Detta har uppmärksammats av exempelvis Föreningen Grunden här i Göteborg, en förening av och för personer med intellektuella funktionshinder. Genom sitt jämställdhetsprojekt Vi andas samma luft har de visat att män och kvinnor rutinmässigt erbjuds olika aktiviteter i daglig verksamhet, t.ex. att kvinnor oftare erbjuds matlagning medan män oftare erbjuds hantverk. Det räcker alltså inte med allmänna skrivningar i riktlinjer om allas lika värde utan det måste till ett aktivt arbete för att motverka diskriminering.

Ett annat exempel är färdtjänstresor, där kvinnor med olika typer av funktionshinder har visat sig vara särskilt utsatta för sexuella övergrepp av manliga chaufförer, en våldsutsatthet som dessvärre också är generellt större i hela samhället i jämförelse med personer utan funktionshinder. Vi kommer därför inleda en dialog med Färdtjänstförvaltningen för att ta reda på vad vi kan göra för att stävja att sådant sker, genom exempelvis bättre kvalitetssäkring av chaufförer, eftersom det idag inte ställs några krav på kompetens om funktionsvariationer.

Med utgångspunkt i dessa exempel skulle jag vilja återknyta till de två tidigare KF-mötena där vi diskuterade CEMR-deklarationen för jämställdhet respektive det nya programmet för det strategiska arbetet för MR i staden. Ledamöter från Allianspartierna och Vägvalet lyfte olika aspekter av varför dessa dokument var dåliga och de antogs inte.

En synpunkt var att det inte var tillräckligt konkret. Men generella riktlinjer och program kan inte vara mer konkreta eftersom verksamheterna ser så olika ut. I de verksamheter som detta ärende berör finns särskilda aspekter som generella riktlinjer och övergripande strategier måste anpassas till på verksamhetsnivå. Tänk om verksamheterna nu hade haft MR-programmet att spegla mot de riktlinjer vi nu ska besluta om, då hade deras arbete förenklats genom den vägledning som programmet ger.

Detta ärende belyser också det jag argumenterade för med anledning av att Alliansen vill separera jämställdhetsarbetet från MR-programmet, nämligen att kön inte kan separeras från andra diskrimineringsgrunder. Vi måste utgå ifrån utsatta människors verklighetsbeskrivningar och inte politiserade strategier i de beslut vi tar för kommunivånarna.

Som också beskrivs i MR-programmet är det inte tillräckligt att uttala en vilja att bemöta alla lika, för vi är alla människor med olika normer och värderingar som vi systematiskt måste reflektera över och stärka i våra professionella roller. Som politiker har vi ett ansvar att erbjuda stadens anställda dessa verktyg som de sedan utifrån sin professionella kompetens och sina verksamheters förutsättningar implementerar på det sätt och på de områden som är bäst lämpade.

Jag har helt motsatt åsikt mot Vägvalets Catarina Pettersson som sa att ”de flesta av oss känner i maggropen vad som är rätt eller fel”. Verkligheten talar sitt tydliga språk rakt emot detta när diskriminering och särbehandling är en del av många människors vardag. Jag hoppas därför att Alliansen och Vägvalet framöver slutar förhala viktiga beslut med luddiga argument, på basis av grumliga politiska motiv och utan verklighetsförankring hos de berörda människorna. Om mänskliga rättigheter och jämställdhet ska bli mer än fina ord krävs politisk ledning och styrning.

För att lyssna på hela debatten i detta ärende följ länken Lyssna bredvid ärendet här.

Annonser

One thought on “Mitt yttrande om LSS-riktlinjerna på KF 11/12

  1. Ping: Funktionshinderverksamhet är ojämställd – yttrande från KF 29/1 | #fempol

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s