Budget-KF: Feministiska perspektiv på stadsbyggnad, trafik och bostad

  

Syntolkning: Gunilla Gran-Hinnfors på GP:s liverapportering: ”Fi:s Julia Bahner tar upp ett antirasistiskt spår i trafikdebatten. Sd har föreslagit särskilda spärrar och kontroller för kollektivtrafiken i Angered. ”Ett av de mest motbjudande och fördomsfulla förslag jag nånsin har läst” säger Julia. 

Mitt sista anförande höll jag i debatten i ämnet Stadsbyggnad, Trafik, Mark, Bostad, Revision där jag var partiets huvudtalare:

Det kan tyckas som de ämnen som vi ska diskutera nu är alltför stora för att klumpas ihop i en debatt, men jag ser poängen i det då de hänger samman väldigt mycket. Inte minst är trafik- och bostadspolitik samt stadsbyggnadsfrågor grundläggande i skapandet av en stad där social hållbarhet går hand i hand med miljö- och klimatmässig hållbarhet.

Jag är glad att vi i det rödgrönrosa budgeten prioriterar en av de grundläggande frågorna i detta arbete, nämligen den fysiska tillgängligheten. För som har blivit tydligt tidigare idag när frågan lyfts upp i debatter om andra politikområden är tillgänglighet något som må grunda sig i den fysiska miljön men som har stor betydelse för både individers psykologiska hälsa såväl som sociala relationer människor emellan. Därför satsar vi 20 miljoner på arbetet med enkelt avhjälpta hinder, ett arbete som några förvaltningar kommit väldigt långt med medan andra knappt påbörjat det. En utmaning som vi har framför oss är att efter detta projekt avslutats inlemma tillgänglighetsarbetet i varje nämnds, förvaltnings och bolag ordinarie budget och verksamhet. 

Tillgängliga bostäder handlar inte bara om att personen med funktionsnedsättning som ska bo där ska ha det tillgängligt. Det handlar också om att personen ska kunna besöka sin familj, vänner och kollegor, som i sin tur då måste ha tillgängliga lägenheter. Dessutom kan en funktionsnedsättning uppstå när som helst i livet, och kommer så också ske för de flesta som uppnår ålderdomen – att då kunna bo kvar i sin bostad kan betyda mycket i fråga om trygghet.

En annan viktig aspekt jag vill lyfta är att boendesegregationen inte bara handlar om etnicitet eller socioekonomisk status utan även om funktionalitet – dvs. om stadsmiljön och bostäder inte är tillgängliga överallt så begränsas personer utifrån funktionalitet i var de kan bo och röra sig i staden. Att bygga tillgängligt från början är därför långsiktigt hållbart då det inte kräver kostsamma anpassningar i framtiden när behov uppstår.

På samma sätt är trafikfrågor viktiga i hållbarhetsarbetet. Trafikplaneringen ska bidra till att utjämna skillnaderna i människors olika resmönster, exempelvis skillnader som kan kopplas till kön. Statistiken visar att kvinnor väljer mer klimatsmarta resor, såsom kollektivtrafik. Som säkert kommer provocera vissa kopplar vi även denna fråga till normkritiskt arbete. Detta genom att den normkritiska pedagogiken i förskola och skola som motverkar destruktiva mansnormer kan öka pojkars och unga mäns förståelse för att bilkörning inte är en förutsättning för att betraktas som ”en riktigt man” och därmed ger högre status.

Men det är inte bara könsnormerna som är destruktiva för hållbarhetsarbetet på detta område utan även exempelvis funktionalitetsnormerna och medelklassnormer. En tillgänglig och inte alltför dyr kollektivtrafik en viktig del i möjliggörandet av en jämlik tillgång till att kunna söka eller ta sig till sitt arbete, utöva fritidsaktiviteter och att ta del av och utöva kultur – att helt enkelt kunna delta på lika villkor i samhällslivet. 

Det är av den anledningen också väldigt bra att ett gångfartsprogram ska tas fram – det är viktigt exempelvis för personer med barnvagnar, som använder gånghjälpmedel eller av andra anledningar inte vill eller kan cykla.

Avslutningsvis måste jag erkänna att jag faktiskt inte hade tänkt ta upp relevansen av ett antirasistiskt perspektiv på dessa frågor, men jag kan inte låta bli när jag läser SD:s förslag om att införa biljettspärrar i Angered med argumentet att öka betalningsfrekvensen. Jag tänker dock inte kommentera det mer än att det är bland de mest motbjudande politiska förslag jag någonsin läst, något som jag dock inte är förvånad över. Att Sd:s politik utgår ifrån att tillskriva grupper av människor, särskilt de som är mest utsatta eller diskriminerade, fördomsfulla egenskaper verkar ju vara grunden i ideologin. 

Vilket ansvar har köttätaren?

Den senaste tiden har kött uppmärksammats en hel del på olika sätt. Hur dåligt, ja rent av farligt, det är att äta kött och hur dåligt det är för miljön och djuren som lider. Oftast är det ”larmrapporter” som blåses upp av medierna med anledning av ny forskning, och det är ofta ur ett individperspektiv: vad vi som individer bör göra för att få ett stopp den negativa utvecklingen. De senaste exemplen är en forskning som visar att ”Vegetarianer lever längre och har bättre hälsa än människor som äter kött regelbundet” medan en annan visar att ”vegetarianer oftare är sjuka och har en lägre livskvalitet än köttätare”.

Förutom det faktum att all forskning är vinklad på något sätt, är den mediavinklade rapportering av forskningen mycket bristfällig. T.ex. dras alltför enkla slutsatser av faktorer som inte nödvändigtvis är kausala, såsom kött = dålig hälsa, när det i själva verket är mycket komplicerade, kontextuella och individuella processer det handlar om. Genetik, andra ohälsosamma beteenden såsom rökning och alkoholintag, motionerande, hur övriga kosten ser ut, stress och annan psykisk (o)hälsa, osv, osv. Faktum är att det är stor skillnad i hälsa på personer som lagar sin egen mat (oftare fattigare människor) jämfört med personer som äter ute mycket (oftare rikare människor), eller äter mycket halvfabrikat enligt en ny bok.

Detta stör mig – på ett personlig plan men lika mycket på ett politiskt. Jag blev därför glatt överraskad när jag läste min Fi-kollega Lisa Zetterströms artikel Kött är en klassfråga i Temper magazine:

För nu är det så att privilegiet att kunna äta en hälsosam [vegetarisk eller] vegansk kost i mångt och mycket är en klassfråga: det handlar om tid och det handlar om pengar.

Ekonomi är en av många faktorer som har stor betydelse för vilken kost en person kan ”unna sig”. Därför skulle t.ex. en platt köttskatt slå hårt mot vissa redan ekonomiskt utsatta grupper och inte göra särskilt stor skillnad för andra, ekonomiskt välsituerade grupper, som skulle ha råd ändå.

Funktionalitet är en annan ofta bortglömd faktor, dvs. en persons eventuella sjukdom, allergi eller annan funktionell förutsättning som gör att hen inte kan äta eller dricka vad som helst. Jag blev därför särskilt provocerad av en notis om ett fall av färdigsallad som skulle vara kyckling men som visade sig vara en vegetarisk produkt. Hur de gick till väga vet jag inte, men de kontaktade i alla fall kunderna som råkat ut för detta fel och upptäckte då att ”ingen av kunderna märkte uppenbarligen någon skillnad”. Ha, dumma köttätare, ni kan inte ens känna skillnad på kött och fejk-kött! – är väl meningen att vi som läsare ska tänka. Men jag som själv har IBS och en hel del matallergier, inklusive mot soja som den vegetariska produkten i fallet var gjort av, hade antagligen märkt av – kanske inte i smaken – men i hur jag mådde efter att ha ätit. Jättekul va? Eller inte. För vissa är matallergin till och med livshotande.

Så jag är urbota trött på detta individualiserande, moraliserande och fördömande av köttätare. Vi har alla våra anledningar att äta som vi gör – vissa för djurens skull, andra för miljöns och den tredje för sin egen hälsa. Någon annan kanske alltid köper fair trade för att de bryr sig mest om arbetarna som odlar maten. För skadlighet sitter inte bara i kött, utan även i annan mat. Ris är t.ex. också en stor miljöbov enligt Svensk mat- och miljöinformation. Och kläderna vi köper är sydda av textilarbetare i Syd- och Sydostasien för svältlöner. Och alkoholen vi dricker kanske är gjord på socker från Nicaragua, där arbetarna dör pga. bekämpningsmedlen. Så det finns väldigt många anledningar att må dåligt över vad en konsumerar. Men är det verkligen individens ansvar?

Inte enligt Nette Ernström på Fria tidningen, som menar att den livsstil vi väljer inte räddar klimatet:

Jag vet – det är provocerande. Men utan en gigantisk kollektiv omställning som innebär strukturella förändringar i de politiska och ekonomiska systemen, global rättvisa och tvångsåtgärder för att upprätthålla denna, kommer undergången hinna ifatt oss alla. Det är också det enda som på sikt är rättvist: just nu är de som redan lider nöd de som också drabbas värst av vår epoks accelererande klimatförändringar.

Detta kommer naturligtvis inte hindra mig från att köpa ekologiskt/fairtrade/närodlat och att vara nästan-nykterist – jag anser att vi som har råd måste ta detta ansvar – men många bäckar små kommer dessvärre inte bli mer än just en å – när det är ett hav vi behöver:

Småskaliga alternativ och en förändrad livsstil kan vara en sund grogrund för ett samhälle i omställning. Men det är politiska beslut och inget annat som kan stoppa den globala civilisationens störtdykning mot avgrunden. Politiska beslut är också det enda som – i tillräcklig skala – skulle kunna garantera solidariskt stöd till de mest utsatta i en värld av så omfattande klimatkris som FN förutspår, och allt som följer av det i termer av vatten- och livsmedelsbrist, våld och krig.

Därför driver Fi en politik som strävar efter precis det helhetsgrepp om klimatpolitiken som Ernström pekar på är det enda som kommer att hjälpa. Läs mer om Fi:s EU-politik på området såväl som vår nationella – och båda delar har naturligtvis ett globalt perspektiv.