Vad har friande våldtäktsmål och så kallat supportervåld gemensamt? Och vad är politikens roll i det hela?
Låt oss börja med det senaste på våldtäktsfriarfronten:
En pojke sköt en flicka med soft airgun och hotade henne till oralsex. Han frias. (länk)
Tingsrätten har inte ifrågasatt det faktum att flickan i sin situation kände sig tvingad till att utföra oralsex, men menar att det inte går att bevisa att den 16-åriga pojken som hotade henne förstod att det utfördes med tvång.
En ung man togs in på förhör misstänkt för våldtäkt. Han erkände då. Men frias nu. (länk)
Tingsrätten säger att kvinnan inte gjorde personerna utanför rummet uppmärksamma på att något pågick i sovrummet, vilket hon kunde ha gjort.
En 15-årig våldtogs medan hon låg däckad efter att ha rökt hasch med mannen och hans vänner. Han frias. (länk)
I domen skrev tingsrätten bland annat att 36-åringen ”utnyttjat situationen och ‘passat på’ att ha sex med målsäganden när hon låg i hans säng och halvsov”. Rätten ansåg alltså att det inte finns någon anledning att betvivla flickans uppgifter om att mannen haft sex med henne mot hennes vilja. Däremot ansåg man inte att flickan befann sig i en ”särskilt utsatt situation” och därför friades mannen.
Uppenbarligen fungerar inte det där med ”särskilt utsatt situation”. Om det inte ens räknas att bli skjuten i huvudet, att hotas, att vara drogpåverkad och ligga däckad – ja, då är det en väldigt bra fråga vad som kan anses vara särskilt utsatt. Att en samtyckeslag ska behövas är bedrövligt men uppenbarligen alldeles nödvändigt, när ett nej eller andra tecken inte räcker.
Det sätter fingret på vad det är vi måste rikta fokus på, nämligen de som våldtar. För visst är det något allvarligt fel på en pojke som inte förstår att flickan inte vill när han måste skjuta henne i huvudet för att få henne till att göra det? Och lika allvarligt fel är det på tingsrätten som anser att en 16-årig pojke inte kan förstå det. Eller att mannen i det tredje fallet upplever det som helt normalt att ha sex med en (halv)sovande person – och att tingsrätten också anser det.
Vad är det med dessa män? Ja, inte är det biologiskt, då är jag rädd för att det skulle vara ännu fler än 48 sexualbrott som anmäls varje dag (och då ska vi inte ens tala om mörkertalet) (för mer statistik se BRÅ). Nej, det handlar om normer, förväntningar och könsroller kring maskulinitet i sammanhang av vitt skilda slag. Min kollega Stig Grundvall har exempelvis i sin avhandling skrivit om detta inom biker-kulturen, och den nyligen avslutade statliga utredningen Män och jämställdhet tar i olika delrapporter upp olika aspekter av problemet.
Journalisten Andrev Walden skrev väldigt bra om detta på Politism idag: Tänk om vi inte ser skogen för alla män? Han ger exempel på skolmassakrer och massmord, som alla utom en är utförda av män (USA). Ändå är det aldrig någon diskussion om denna uppenbara genusaspekt. Det är vapenlagar som diskuteras, eventuell psykisk störning eller mobbning, men aldrig något om det faktum att det är män som är den gemensamma nämnaren.
Han knyter an till dödsfallet av en supporter häromdagen och att diskussionerna kring det på samma sätt lätt hamnar på andra frågor, t.ex. fotboll, supporterkultur och polisens insatser. Så blev det också i söndagens Agenda där justitiminister Beatrice Ask (M), regeringens förre samordnare mot idrottsrelaterat våld Björn Eriksson och Mats Enquist, vd för föreningen Svensk elitfotboll medverkade. Alltså inget verkligt preventivt fokus i t.ex. sociala frågor. Fokus blev fotboll, polisen och åtgärder kring matcher och arenor. Detta är något som ”vanliga” supportrar är otroligt trötta på, för det är trots allt en minoritet som beter sig illa (3 % enligt Björn Eriksson). Denna frustration beskrivs väldigt bra av supportrarna Elliot Baron och Gustav Gelin här och här.
Gelin sätter fingret på det som var min ryggmärgsreflex, nämligen våldet som samhällsproblem:
Men visst finns det problem, som sagt. Jag tänker dock påpeka in absurdum att det inte kan vara fotbollens enskilda ansvar att försöka lösa dem. Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg, men där ingen vettig människa skulle komma på tanken att bötfälla eller kräva ansvar av krögaren, än mindre övriga gäster, för att ett fåtal startar ett bråk.
Även Aftonbladets Oisín Cantwell säger det bra:
Det är en manlighetskultur som är problemet. Det är vissa män som är problemet. Det är det våld som vissa män älskar som är problemet.
För det handlar inte om fotboll. Våldet är ett problem som finns i hela samhället, ja, i hela världen. Det manifesteras på väldigt olika sätt, men alla lika fruktansvärda, vare sig det handlar om våld mot enskilda, som i ovan nämnda fall, eller våld mot folkgrupper, som i krig. Våld löser aldrig några problem men dessvärre är det ett verktyg som indirekt och direkt lärs ut till alla pojkar som växer upp i Sverige – och i världen. Det är det som måste förändras och det kan endast göras med genomgripande, strukturella åtgärder – inte enskilda punktinsatser, och särskilt inte om det bara blir på fotbollskulturen.
- Det behövs läroplaner för för-, grund- och gymnasieskola som inkluderar kunskaper från genuspedagogiken, dvs. att pojkar inte måste bete sig på ett visst sätt (våldsam, stökig) och flickor på ett annat sätt (snäll, lugn). Kunskaper om antivåld, att när vi inte är överens så pratar vi om det. Om respekt, antidiskriminering och mänskliga rättigheter, dvs. allas lika värde. Att vi är olika betyder inte att vi inte kan komma överens eller vara vänner.
- Men dessa kunskaper behövs också inom de yrken som möter människor i dessa utsatta situationer, ja både som offer och förövare. Rättsväsendet behöver kunskaper om hur det faktiskt kan upplevas att bli våldtagen, att det inte alltid är så enkelt som att skrika eller göra motstånd pga. känsla av paraplys. Att män som våldtar inte är för dumma i huvudet för att förstå att en tjej inte vill när hon gör något som ser ut så.
- Det handlar om en sexualpolitik som måste utvecklas och integreras i fler samhällsområden. Bättre sexualundervisning i skolan, obligatorisk utbildning i sexualundervisning för lärare och kontinuerlig fortbildning för yrkesverksamma som arbetar med människor där sexualitet kan bli aktuellt (de flesta!). Vi måste förändra synen på vad som är okej sex, vilket med lite sunt förnuft inte är särskilt svårt egentligen – helt enkelt när och så länge som båda vill.
- Det handlar om en ny syn på säkerhetspolitik, där det är befolkningens säkerhet som ska prioriteras framför nationens. Mäns våld mot kvinnor är en global pandemi och Sveriges verkliga säkerhetsproblem. Även mäns våld mot män i olika former bör prioriteras. Militär upprustning stjäl pengar från social upprustning, eftersom ökade militärbudgetar ger minskade välfärdssatsningar.
Så visst behöver vi en ny mansroll, med allt vad det innebär och kommer att kräva, men det får vi inte av att porta männen från fotbollsarenorna, som journalisten Marcus Alexandersson föreslår. Eller ens att bara porta bortafansen, som kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth föreslår bredvid ett maskeringsförbud. Problemet med dessa förslag är att de bara behandlar symptomen. För det är vad våldet är, symptom på en sjukdom som måste angripas i grunden och utrotas helt. Och den sjukdomen är inte mannen, utan den maskulinitetsroll som förmedlas genom skola, media och konfliktlösning genom våld och krig runtom i världen.
Vi har all kunskap som behövs; det finns forskning, statistik och vittnesmål om våldets konsekvenser likväl som konkreta förslag på hur vi ska komma tillrätta med det. Det behövs inte fler exempel på att politik kan handla om liv eller död. Det är inte bara en familj och vänner som sörjer. Ansvaret för varje brottsoffer är samhällets – och i förlängningen också politikens.
Läs mer om Fi:s politik kring maskulinitet och våld.
#fempol 