Internationella funktionshinderdagen: stat och kommun kan ta större ansvar

Sedan 1992 uppmärksammas Internationella Funktionshinderdagen världen över den 3 december. Denna dag får de frågor särskild belysning som är vardag för uppemot var femte svensk och en miljard människor i världen. Personer med funktionsnedsättning i Sverige har sämre levnadsvillkor och möter större utmaningar inom en rad samhällsområden än övriga befolkningen. Att majoritetsbefolkningen får ökad kunskap om villkoren för personer med funktionsnedsättning är en förutsättning för förändring och för att skapa förståelse för värdet av ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Jag publicerar därför idag två artiklar med ett nationellt respektive ett kommunalt perspektiv (klicka på bilderna för att komma till sidorna).

Gör vad ni kan idag – varje dag – för att uppmärksamma och motverka funkofobi och otillgänglighet! 

 

Femperd

Syntolkning: Skärmdump från Feministiskt Perspektivs debattsida, rubrik: Internationella funktionshinderdagen – en feministisk angelägenhet.

GP

Syntolkning: Skärmdump från GP:s debattsida, rubrik: Ta bort onödiga hinder – Göteborg ska bli tillgängligt, samt en bild på en gångväg i mörkret, en gatlampa lyser och en person i svarta byxor och vit jacka går bortåt. Bildtext: Dålig belysning är en av de saker som ska åtgärdas i Göteborg töratt skapa större tillgänglighet, enligt skribenterna.

 

Annonser

Funktionshinderverksamhet är ojämställd – yttrande från KF 29/1

På kvällens kommunfullmäktige yttrade jag mig i ärende Uppföljningsrapport 3, varav del 2 handlade om stadens så kallade kärnverksamheter, dvs. utbildning, kultur, hälso- och sjukvård, äldreomsorg, trafik, boende – och funktionshinderverksamhet. I rapporten görs en genomgång av olika delar av stadens funktionshinderverksamhet men det jag fokuserade på var ett avsnitt om jämställdhet. Nedan följer mitt yttrande:

Gällande den del i uppföljningsrapporten som handlar om Funktionshinderverksamhet så skulle jag vilja lyfta det avsnitt som handlar om jämställdhet. Där presenteras att fler män än kvinnor beviljas insatser och att män och kvinnor beviljas olika insatser. Jag citerar:

Könsskillnader kan i viss mån förklaras med att antalet män och pojkar med vissa diagnoser är fler än antalet kvinnor och flickor. Det går emellertid inte att utesluta att handläggare bedömer behoven hos män och kvinnor olika, vilket Socialstyrelsens lägesrapport visar. Ny forskning visar att flickor i förhållande till pojkar kan vara underdiagnosticerade, vilket kan påverka deras möjlighet att få LSS-insatser.

I Göteborg har fler män än kvinnor beslut om Boende m Särskild Service enligt LSS eller SoL, medan fler kvinnor än män har beslut om boendestöd enligt SoL i ordinärt boende.

I Uppföljningsrapporten görs inga vidare analyser av orsakerna till denna ojämlikhet i Göteborg och det ges inga förslag på åtgärder – och det kanske inte är meningen heller med dessa rapporter.

Men en sak kan vi med säkerhet konstatera, och det är att det redan finns mängder av forskning och andra typer av kunskapsunderlag som berättar hur läget ser ut – att det är ojämställt. Det som behövs nu är handling från oss politiker. Det finns ett genomgripande jämställdhets- och Mänskliga rättigheter-arbete i staden, men det finns anledning att intensifiera det inom funktionshinderverksamhet, där det lätt faller bort, kanske för att fokus ligger på diskrimineringsgrunden funktionshinder.

Vi måste se över personalens förutsättningar att arbeta utifrån ett likabehandlingsperspektiv, både i myndighetsutövning och i utförarverksamhet. Kanske är det så att personalen behöver mer stöd, mer utbildning eller att vi från centralt håll helt enkelt följer upp bättre och kräver analyser av varför det ser ut som det gör och sedan kräver åtgärder.

Precis som jag tog upp på förra Kommunfullmäktige i december i samband med att vi skulle Revidera de så kallade ”Riktlinjerna för individuellt stöd till personer med funktionsnedsättning” så vill jag även nu uppmärksamma Alliansen och VV på att deras vilja att separera jämställdhetsarbetet från mänskliga rättigheter-arbetet inte kan göras. Och det beror på, precis som jag sa då, att kön inte kan separeras från andra diskrimineringsgrunder, i detta fall funktionalitet.

Jag hoppas därför att vi snart kommer kunna anta Programmet för det strategiska arbetet med mänskliga rättigheter i Göteborgs Stad, som jag tror kan bli ett viktigt verktyg, både för oss som styr och för dem som ska realisera våra politiska mål i verksamheterna.

Mitt yttrande om LSS-riktlinjerna på KF 11/12

IMG_1013

Redan på förra mötet hade jag planerat att yttra mig i ärendet Revidering av riktlinjer för individuellt stöd till personer med funktionshinder men vi hann aldrig behandla det utan det bordlades till nästa möte. Men då hade jag chans att fila lite mer på mitt yttrande, som nu kan läsas nedan. För att ta del av bakgrunden till yttrandet så finns handlingarna här

Fi yrkar bifall till Kommunstyrelsens förslag men jag skulle vilja ta upp några saker utöver det som ska beslutas, och som handlar mer om principer kring denna typ av dokument.

Det är bra att det finns kommungemensamma riktlinjer för handläggare för det ökar rättssäkerheten för serviceanvändarna och tryggheten för de professionella i att hantera komplicerade ärenden. En svårighet med denna typ av riktlinjer är dock att de speglar en objektiv eller idealiserad bild av verkligheten. För att exemplifiera ska jag läsa upp vad som står under Jämställdhetsperspektivet och Mångfaldsperspektivet.

Jämställdhetsperspektivet. Riktlinjen och vägledningen ska säkerställa att alla människor utifrån det egna behovet oavsett kön ges möjlighet till en rättssäker prövning och behandling i samband med myndighetsutövning inom funktionshinderområdet.

Mångfaldsperspektivet. Myndighetsutövningen inom funktionshinderområdet är individuell utifrån varje människas livssituation och förutsättningar. Riktlinjerna och vägledningen syftar till att skapa förutsättningar för människor med funktionsnedsättningar att leva som andra.

Dessa beskrivningar låter naturligtvis helt rimliga och utgör också bra målsättningar för hur myndighetsutövningen ska utföras på ett icke-diskriminerande sätt. Men vi vet också från statistik att verkligheten inte ser ut så att alla människor bemöts som individer, utan fördomar.

Detta har uppmärksammats av exempelvis Föreningen Grunden här i Göteborg, en förening av och för personer med intellektuella funktionshinder. Genom sitt jämställdhetsprojekt Vi andas samma luft har de visat att män och kvinnor rutinmässigt erbjuds olika aktiviteter i daglig verksamhet, t.ex. att kvinnor oftare erbjuds matlagning medan män oftare erbjuds hantverk. Det räcker alltså inte med allmänna skrivningar i riktlinjer om allas lika värde utan det måste till ett aktivt arbete för att motverka diskriminering.

Ett annat exempel är färdtjänstresor, där kvinnor med olika typer av funktionshinder har visat sig vara särskilt utsatta för sexuella övergrepp av manliga chaufförer, en våldsutsatthet som dessvärre också är generellt större i hela samhället i jämförelse med personer utan funktionshinder. Vi kommer därför inleda en dialog med Färdtjänstförvaltningen för att ta reda på vad vi kan göra för att stävja att sådant sker, genom exempelvis bättre kvalitetssäkring av chaufförer, eftersom det idag inte ställs några krav på kompetens om funktionsvariationer.

Med utgångspunkt i dessa exempel skulle jag vilja återknyta till de två tidigare KF-mötena där vi diskuterade CEMR-deklarationen för jämställdhet respektive det nya programmet för det strategiska arbetet för MR i staden. Ledamöter från Allianspartierna och Vägvalet lyfte olika aspekter av varför dessa dokument var dåliga och de antogs inte.

En synpunkt var att det inte var tillräckligt konkret. Men generella riktlinjer och program kan inte vara mer konkreta eftersom verksamheterna ser så olika ut. I de verksamheter som detta ärende berör finns särskilda aspekter som generella riktlinjer och övergripande strategier måste anpassas till på verksamhetsnivå. Tänk om verksamheterna nu hade haft MR-programmet att spegla mot de riktlinjer vi nu ska besluta om, då hade deras arbete förenklats genom den vägledning som programmet ger.

Detta ärende belyser också det jag argumenterade för med anledning av att Alliansen vill separera jämställdhetsarbetet från MR-programmet, nämligen att kön inte kan separeras från andra diskrimineringsgrunder. Vi måste utgå ifrån utsatta människors verklighetsbeskrivningar och inte politiserade strategier i de beslut vi tar för kommunivånarna.

Som också beskrivs i MR-programmet är det inte tillräckligt att uttala en vilja att bemöta alla lika, för vi är alla människor med olika normer och värderingar som vi systematiskt måste reflektera över och stärka i våra professionella roller. Som politiker har vi ett ansvar att erbjuda stadens anställda dessa verktyg som de sedan utifrån sin professionella kompetens och sina verksamheters förutsättningar implementerar på det sätt och på de områden som är bäst lämpade.

Jag har helt motsatt åsikt mot Vägvalets Catarina Pettersson som sa att ”de flesta av oss känner i maggropen vad som är rätt eller fel”. Verkligheten talar sitt tydliga språk rakt emot detta när diskriminering och särbehandling är en del av många människors vardag. Jag hoppas därför att Alliansen och Vägvalet framöver slutar förhala viktiga beslut med luddiga argument, på basis av grumliga politiska motiv och utan verklighetsförankring hos de berörda människorna. Om mänskliga rättigheter och jämställdhet ska bli mer än fina ord krävs politisk ledning och styrning.

För att lyssna på hela debatten i detta ärende följ länken Lyssna bredvid ärendet här.

Brandtal och debatt om jämställdhet och feminism

På Kulturkalasets sista dag var temat för bradtalen och debatten ”jämställdhet och feminism”. Här är mitt brandtal:

Feminism handlar om rätten att få vara människa. Många tror att feminism bara handlar om att kvinnor och män ska vara jämställda, men i själva verket handlar det om mycket mer än så. Feministiskt initiativ har en vision om ett samhälle som skapar utrymme för alla människor att utveckla sin fulla potential, i ett jämlikt samspel med andra, oavsett din sexuella läggning, om du har en funktionsnedsättning, om du är barn, ungdom eller äldre, eller har en särskild trosuppfattning.

För att uppnå vårt mål måste vi sätta mänskliga rättigheter och antidiskriminering i fokus för det politiska arbetet. För diskriminering är inget särintresse eller individproblem utan ett omfattande samhällsproblem. Det personliga är politiskt som feminister alltid sagt och för att åstadkomma ett jämställt och jämlikt samhälle krävs politiska åtgärder på samhällsnivå.

Jag har gått igenom de senaste årens partiledartal och märkt ett väldigt ökande intresse för feministiska frågor just det senaste året. Det är glädjande att Fi:s framgångar väcker den vilande feministen hos fler politiker, men jag kan inte låta bli att tycka att det klingar falskt när statistiken visar att utvecklingen gått väldigt långsamt på jämställdhetsområdet. Detta trots att en enig riksdag redan 2006 antog fyra jämställdhetspolitiska mål för Sverige. Alla partier säger sig vara för jämställdhet men väldigt lite händer och jag tror det beror på att den verkliga politiska viljan saknas.

Feministiskt initiativ utmanar den svenska självbilden av att vara ett jämställt, öppet land där mänskliga rättigheter tillförsäkras alla medborgare. Verkligheten är smärtsamt tydlig: bara under det senaste året har vi sett flera våldtäktsfall med friande domar, en ökad jakt på papperslösa, registrering av romer, kvinnor som jagats, ryckts av sina slöjor och misshandlats av rasister och kvinnojourer som är nedläggningshotade. Inte heller politiken är någon förebild: en ny granskning visar att hälften av landets kommuner har mindre än 40 procent kvinnor i kommunstyrelsen.

De politiska verktygen saknas i dagens politik för att få till stånd verklig förändring. Feministiskt initiativ behöver komma in i kommuner och i riksdagen för att driva en politik för mänskliga rättigheter och mot diskriminering på ett djupare plan. Det behövs ett parti med feminism som självständig ideologisk utgångspunkt, som aldrig backar.

Feministiskt initiativ är en ny dimension i politiken. Vår feministiska ideologi bygger på mänskliga rättigheter och antidiskriminering och vi har inga gamla lojaliteter till hundraåriga ideologier formulerad av män, för män, som de andra partierna. Vi är en bred och inkluderande feministisk rörelse som svarar mot samtidens behov och med siktet inställt på en hållbar framtid.

Välfärd och delaktighet för alla medborgare är inte bara mänskliga rättigheter utan också demokratiska rättigheter – och de måste få kosta, för politik handlar om hur vi prioriterar och hur vi omfördelar resurserna. Feministiskt initiativ anser att Sverige har råd att skapa ett jämlikt och tillgängligt samhälle och vi är redo att sätta fart!

 

Därefter var det dags för debatt på samma tema:

IMG_0399

Bildtext: Sju politiker på bild på scenen vid ståbord, jag i mitten med mikrofonen i hand talandes.

 

Under debatten presenterade jag Fi:s jämställdhetspolitik (vi fick två minuter på oss):

Statistiken visar tydligt att utvecklingen går väldigt långsamt på jämställdhetsområdet. Fortsätter det i den här takten blir det först år 2138 som vi får jämställda löner. Detta trots att en enig riksdag redan 2006 antog fyra jämställdhetspolitiska mål för Sverige.

För att bryta dödläget och respektera halva befolkningens krav på ekonomisk och demokratisk rättvisa måste de tomma löftena ersättas med seriösa jämställdhetsinsatser – Feministiskt initiativ har förslagen.

För att uppnå det första målet om En jämn fördelning av makt och inflytande vill vi inrätta ett Jämställdhetsdepartement, ett jämställdhetsutskott och en beroende MR-instans. Det behövs instanser som har resurser, kompetens och legitimitet att stödja, utveckla och kontrollera att Sverige följer de konventioner vi skrivit under och når de politiska mål vi satt upp.

För att uppnå det andra målet om Ekonomisk jämställdhet vill vi inrätta en jämställdhetsfond som för att höja kvinnors löner och att Medlingsinstitutets uppdrag ändras så att arbetet för jämställda löner prioriteras före institutets andra uppdrag.

Det tredje målet om en Jämn fördelning av det obetalda arbetet vill vi åstadkomma genom en arbetstidsförkortning. Vi har inte förkortat arbetstiden sedan 70-talet fastän vi idag är mer effektiva än någonsin men också sliter ut oss mer än någonsin.

Vi vill också införa Individualiserad föräldraförsäkring. Idag tar kvinnor ut 75 % och män 25 %.

Det fjärde målet syftar till Att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Detta är ett komplext problem som kräver åtgärder på flera nivåer och vi vill därför införa samtyckeslagstiftning och genuspedagogik i förskola och skola, säkra permanent finansiering för skyddade boenden och omfördela resurser  från militärbudget till våldsförebyggande arbete.

Feministiskt initiativ är partiet som vågar visa vägen mot en framtid där jämställdhet och mänskliga rättigheter inte är privatsaker utan ett samhällsansvar – och dessutom ett prioriterat sådant.

Är Fi ojämställt?

Jag har skrivit min första insändare! Kunde inte låta bli när jag såg nedanstående inlägg i GP i lördags (syntolkning: foto på insändaren, texten finns längst ner i inlägget):

20140805-114834-42514778.jpg
Detta är en återkommande (och tröttsam) diskussion oftast initierad av liberaler och/eller jämställdister. Mitt svar i bilderna nedan (syntolkning: foto på insändaren, texten finns längst ner i inlägget:

20140805-133948-49188522.jpg

20140805-133950-49190423.jpg

 

Insändaren hade begränsat med antal tecken och utöver det jag skriver skulle jag också velat påpeka att det på vår EU-valslista inte alls var endast kvinnor utan också en transperson (Jazz Munteanu).

——

Insändaren ”Upp till bevis” av Jämställdhetsivrare i GP 2/8:

GP hade tisdagen den 29 juli en sammanställning av kvoterna kvinnor/män på vallistorna till kommunfullmäktige i Göteborg. Feministiskt initiativ var ej med, då det ännu ej är representerat i kommunfullmäktige. Det kan dock anses vara ett etablerat parti genom sin representation i EU-parlamentet. Sedan decennier har feminister krävt att partiernas valsedlar skall vara jämlika, med lika många kandidater av båda könen, varvade med omväxlande kvinnor och män. Och detta har nästan alla partier (utom SD) numera genomfört. Nu är det intressant att studera hur Feministiskt initiativ följer dessa feministiska regler. Listan till kommunfullmäktige i Göteborg innehåller 24 namn, varav endast sju är män, det vill säga 29 procent. Då alla de fem första namnen är kvinnor uppfyller man inte heller kravet på varannan kvinna, varannan man. Riksdagslistan för F! innehåller 47 namn, varav sju män, det vill säga endast 15 procent. EU-valslistan innehöll nio namn, samtliga kvinnor. Nog är det märkligt att ett parti som säger sig kämpa för jämställdhet kan misslyckas så kapitalt med sina kandidatlistor!

Min replik i GP 5/8:

För mindre än hundra år sedan var kvinnor helt utestängda från politiken. Fortfarande präglas etablerad partipolitik av en manlig norm och inte minst syns detta i att många partier har kvinnoförbund för att driva de frågor som uppfattas som kvinnliga särintressen och inte riktig politik. Detta är del av den samhällsstruktur som gör att män idag t.ex. informellt inkvoteras till bolagsstyrelser. Varvade listor eller kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser är således åtgärder mot jämställdhetsproblem på samhällsnivå. En enig riksdag har antagit jämställdhetspolitiska mål och ett av dem handlar om att kvinnor och män ska ha lika möjligheter i livet, något som idag alltså på en strukturell nivå är svårare för kvinnor än för män (det finns alltid individuella undantag). I SCB:s Lathund för jämställdhet (finns gratis online) går det att ta del av den statistik som ligger till grund för denna kunskap. Det är således inget samhällsproblem för män att ta plats inom politiken och att kvotera in män på Fi:s listor är därför ogrundat. Däremot är alla, oavsett kön, och som delar vår ideologi välkomna att engagera sig i Fi:s arbete mot diskriminering och för ett jämställt och jämlikt samhälle.

Julia Bahner, Fi, kandidat till Göteborgs kommun och riksdagen