Mitt första majtal: för en arbetsmarknad som inkluderar normbrytande kroppar

Anledningen till att jag står här och talar idag, på arbetarrörelsens dag, är att jag är missnöjd med hur många andra politiker talar om arbete. När det talas om att alla har rätt till ett arbete – vilka avses – egentligen? Och framförallt, vad menas med ett arbete? När det talas om att alla har rätt till goda arbetsvillkor – avses verkligen alla? Med mina rosa glasögon på ser jag behovet av ett feministiskt, normkritiskt perspektiv som inkluderar fler än dem som har en normfungerande funktionalitet.

För var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsvariation som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder, uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsvariationen och bara drygt varannan har jobb. Ändå har inga avgörande politiska reformer genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Jag kan bara konstatera att det är en bortglömd och osynliggjord grupp på arbetsmarknaden trots att den utgör en tredjedel av alla inskrivna på arbetsförmedlingen.

Ett problem är synen på arbete som ett individuellt ansvar. Talet om en arbetslinje osynliggör dem som av olika anledningar inte har full arbetsförmåga, men också de brister i tillgänglighet som präglar många arbetsplatser och som hindrar arbetsföra personer med funktionsvariationer från att få en anställning. Tillgänglighet handlar om flera delar. En är den fysiska tillgängligheten. Det finns arbetsgivare som vägrar tillgänglighetsanpassa arbetsplatsen, ofta med ekonomiska skäl som anledning. Istället för att se tillgänglighetsanpassning som en investering och en långsiktigt hållbar lösning ses det som en extra kostnad. En person med funktionsvariation som har de bästa kvalifikationerna kan alltså prioriteras bort enbart på grund av sin funktionsvariation.

Det handlar också om social tillgänglighet, exempelvis chefers och medarbetares attityder, kunskaper och förväntningar på personer som bryter funktionsnormerna. Fördomar om vad en funktionsvariation kräver, istället för att se vad det bidrar med. Vi behöver en ny syn på arbete som möjliggör för den mångfald som befolkningen faktiskt består av. Alla kan bidra men på olika sätt, oavsett om det gäller arbetsintensitet, arbetstid, rumsliga behov eller sociala behov. Att fika med sina kollegor ska inte behöva vara ett krav. Dagens arbetsliv passar inte alla! Om vi vill att fler ska kunna arbeta måste arbetslivet anpassa sig efter mångfalden och inte tvärtom.

Tillgänglighet kan också handla om att en person måste ha sin personliga assistent med för att kunna arbeta. Därmed finns det ju faktiskt två personer som arbetar och betalar skatt. Ändå ses personlig assistans som en alltför dyr kostnad och det kommer fler och fler exempel på personer som förlorar sin assistans och därmed också förlorar möjligheten att kunna arbeta. Var är logiken i den ekonomiska besparingen?

En annan viktig fråga handlar om arbetsvillkor. Personer med intellektuella funktionsvariationer som arbetar i daglig verksamhet gör det ofta med sämre arbetsvillkor än vad som hade accepterats i ”vanliga” arbeten. De gör samma arbetsuppgifter men har ändå inte samma rätt till semester, anställningstrygghet och lika lön som sina kollegor. Basala rättigheter som borde vara självklarheter även om du har en funktionsvariation. Därtill kommer negativa attityder om att det arbete de utför inte är ”riktigt” arbete.

En feministisk syn på arbete är kritisk mot snäva normer som begränsar istället för möjliggör för människor att arbeta, den är kritisk mot synen på arbetaren som en normfungerande idealmänniska och den är kritisk mot att se tillgänglighet som en kostnad. För mig som rosa kommunpolitiker är det en självklarhet att ifrågasätta de normer som styr vilka grupper det satsas på i arbetsmarknadspolitiken och vilket ansvar kommunen som arbetsgivare tar i att vara en förebild i skapandet av en inkluderande arbetsmarknad. Det är ingen lätt kamp, för det är många som ännu inte har rosa glasögon – men med alla er här idag vet jag att jag inte är ensam – vi sprider de rosa glasögonen tillsammans!

Annonser

Till normkritikens försvar!

I gårdagens GP skrev GP-journalisten Lars Åberg en debattartikeln där han uttrycker oförståelse över det normkritiska perspektivet. Ärligt talat hade jag svårt att förstå exakt vad han menade för det var så mycket konstigheter och logiska luckor – men framförallt åsikter som faktiskt går i linje med ett normkritiskt perspektiv! Idag fick jag tillsammans med rödgröna kollegor in en replik om varför det normkritiska perspektivet är nödvändigt för att göra alla delaktiga i samhället (klicka på bilden för att komma vidare till artikeln):Syntolkning: Foto på del av artikeln från papperstidningen: En regnbågsflagga som vajar i vinden med blå himmel i bakgrunden och trädgrenar med gröna löv i förgrunden. Bildtext: ”Steg ett. Det handlar om att få syn på det som reproducerar exkludering för att sedan kunna utforma mer inkluderande miljöer, skriver debattörerna.”

Om vi hade haft mer plats än vad som är tillåtet i en replik hade jag gärna utvecklat resonemanget och tagit fler exempel på människor som på grund av snäva normer osynliggörs eller t.o.m. diskrimineras, såsom personer med funktionsvariationer. En vit, manlig VD är inte bara det utan även också ofta normfungerande.

På samma tema skulle jag vilja tipsa om kampanjen Vem får synas i svensk reklam?:

Varje dag berättar annonser och reklamfilmer för dig vad som är normalt. Hur en normal kropp ser ut, vad en normal sexualitet är och vilka personer en normal familj består av.

Så vad betyder det att nästan alla kroppar vi ser i reklamen är unga, smala och utan funktionsnedsättningar? Vad får det för konsekvenser att majoriteten av alla kärlekspar i reklamens värld är heterosexuella? Spelar det någon roll att i stort sett alla människor som visas i reklamen är vita? Och vems är egentligen ansvaret?

Reklam kan skapa normer. Reklam kan krossa normer.

Det är mycket glädjande att Sveriges kommunikationsbyråer tar tag i denna viktiga fråga men offentliga institutioner måste ta ett större ansvar – vårt demokratiska ansvar – att bryta normer och vara goda förebilder. Därför är det på tiden att Regeringen tillsatt ett uppdrag att arbeta för just detta, något som dessutom krävs i enlighet med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:

Regeringen ger Myndigheten för delaktighet (MFD) i uppdrag att i samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO) genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten, anställda inom den offentliga sektorn, privata aktörer samt hos kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning om innehållet i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (konventionen). Kommunikationssatsningen ska genomföras under åren 2015-2017.

Fi 10 år – jag 5-årig Fiare

Idag fyller Fi tio år och jag läser fantastiska texter av olika feminister som varit delaktiga i grundandet av och utvecklingen av partiet från starten (t.ex. Sofia Karlsson, Veronica Svärd, Tina Rosenberg och Sissela & Gudrun). Jag själv gick med först i början av 2010, efter några år av engagemang i studentkår och fackförbund.  Jag är till skillnad från många inte en sån där som ”alltid har varit feminist”, något jag fortfarande kan känna mindervärdeskomplex i relation till. Men när jag se tillbaka på mina fem år i partiet, först som styrelseledamot i Fi Göteborg och sedan i nationella partistyrelsen, kan jag ändå drista mig till att känna stolthet över vad jag åstadkommit, både som enskild individ för min egen utveckling och som del i en fantastisk gemenskap med mycket kompetens och engagemang.

Efter några tuffa år i Göteborg när vi bara var ett fåtal engagerade personer som försökte hålla föreningen vid liv har vi nu tagit plats i kommunfullmäktige där vi bidragit till att färga både budgeten och debatten rosa, vi ska få vårt första partistöd och har fler medlemmar än någonsin, både passiva och aktiva. Jag är inte längre det minsta rädd för att föreningen ska tyna bort och det bästa är att jag inte ens behöver lägga all min fritid på att hålla den vid liv utan att det går alldeles utmärkt också utan mig!

Efter två år i partistyrelsen kan jag också se hur jag bidragit till att bredda Fi:s intersektionella perspektiv, i både analys och praktisk politik, med funktionalitets- och tillgänglighetsfrågor. Min första personliga framgång var på kongressen i Göteborg 2013 då min motion om en ny funkispolitik blev antagen. Därefter har jag i varje dokument, uttalande och artikel som författats i Fi:s namn arbetat för att det ska synas. Min andra personliga framgång var i valrörelsen inför riksdagsvalet 2014 när jag agerade ”funktionshinderpolitisk talesperson” i Almedalen, på Nordiskt forum och i debatter och arbetade för att bredda Fi:s nätverk i funkisrörelserna och skapa förtroende för vår politik.

På kongressen tidigare i år när jag avgick från styrelsen för att koncentrera mig på kommunpolitiken hann jag ändå med att starta upp en ny tematisk medlemsgrupp Fi Funktionalitet, för fortsatt utveckling av politiken och av organisationen ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Det finns fortfarande mycket att göra inom Fi för ökad tillgänglighet men det känns som att en god grund är lagd för fortsatt utvecklingsarbete. Jag ska försöka vara med så mycket jag kan i detta genom Fi Funktionalitet (planerar ny motion inför kongressen 2017!) men kommer framförallt att lägga min tid och energi på att göra Göteborg till en mer tillgänglig stad för alla oavsett funktionalitet!

IMG_0399

Syntolkning (också något jag lärt mig under dessa år!): Bild från Marschen för tillgänglighet i ett soligt Göteborg 2012 där jag ses till höger i bilden hållandes ena delen av en vit banderoll med den rosa texten F! för ett tillgängligt samhälle (för övrigt den första banderollen jag gjort!).

Funktionshinderverksamhet är ojämställd – yttrande från KF 29/1

På kvällens kommunfullmäktige yttrade jag mig i ärende Uppföljningsrapport 3, varav del 2 handlade om stadens så kallade kärnverksamheter, dvs. utbildning, kultur, hälso- och sjukvård, äldreomsorg, trafik, boende – och funktionshinderverksamhet. I rapporten görs en genomgång av olika delar av stadens funktionshinderverksamhet men det jag fokuserade på var ett avsnitt om jämställdhet. Nedan följer mitt yttrande:

Gällande den del i uppföljningsrapporten som handlar om Funktionshinderverksamhet så skulle jag vilja lyfta det avsnitt som handlar om jämställdhet. Där presenteras att fler män än kvinnor beviljas insatser och att män och kvinnor beviljas olika insatser. Jag citerar:

Könsskillnader kan i viss mån förklaras med att antalet män och pojkar med vissa diagnoser är fler än antalet kvinnor och flickor. Det går emellertid inte att utesluta att handläggare bedömer behoven hos män och kvinnor olika, vilket Socialstyrelsens lägesrapport visar. Ny forskning visar att flickor i förhållande till pojkar kan vara underdiagnosticerade, vilket kan påverka deras möjlighet att få LSS-insatser.

I Göteborg har fler män än kvinnor beslut om Boende m Särskild Service enligt LSS eller SoL, medan fler kvinnor än män har beslut om boendestöd enligt SoL i ordinärt boende.

I Uppföljningsrapporten görs inga vidare analyser av orsakerna till denna ojämlikhet i Göteborg och det ges inga förslag på åtgärder – och det kanske inte är meningen heller med dessa rapporter.

Men en sak kan vi med säkerhet konstatera, och det är att det redan finns mängder av forskning och andra typer av kunskapsunderlag som berättar hur läget ser ut – att det är ojämställt. Det som behövs nu är handling från oss politiker. Det finns ett genomgripande jämställdhets- och Mänskliga rättigheter-arbete i staden, men det finns anledning att intensifiera det inom funktionshinderverksamhet, där det lätt faller bort, kanske för att fokus ligger på diskrimineringsgrunden funktionshinder.

Vi måste se över personalens förutsättningar att arbeta utifrån ett likabehandlingsperspektiv, både i myndighetsutövning och i utförarverksamhet. Kanske är det så att personalen behöver mer stöd, mer utbildning eller att vi från centralt håll helt enkelt följer upp bättre och kräver analyser av varför det ser ut som det gör och sedan kräver åtgärder.

Precis som jag tog upp på förra Kommunfullmäktige i december i samband med att vi skulle Revidera de så kallade ”Riktlinjerna för individuellt stöd till personer med funktionsnedsättning” så vill jag även nu uppmärksamma Alliansen och VV på att deras vilja att separera jämställdhetsarbetet från mänskliga rättigheter-arbetet inte kan göras. Och det beror på, precis som jag sa då, att kön inte kan separeras från andra diskrimineringsgrunder, i detta fall funktionalitet.

Jag hoppas därför att vi snart kommer kunna anta Programmet för det strategiska arbetet med mänskliga rättigheter i Göteborgs Stad, som jag tror kan bli ett viktigt verktyg, både för oss som styr och för dem som ska realisera våra politiska mål i verksamheterna.

Jag summerar 2014 och blickar framåt 2015

Jag inbjöds av nättidningen Feministiskt perspektiv att delta i deras årskrönika tillsammans med en massa andra feminister, såhär svarade jag:

1. Vad var feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken under 2014?

Att feminismen breddades och utvecklades ur ett intersektionellt perpspektiv. Jag är särskilt intresserad av funkis- och tillgänglighetsfrågor och har sett hur dessa tagit mer plats. Till exempel har det inflytelserika kontot Kvinnohat på Instagram haft flera funkispersoner och syntolkning av bilder fick ett genombrott. På statlig nivå fick vi en ny diskrimineringslag om bristande tillgänglighet – om än med alltför omfattande undantag, så kampen fortsätter. Ordet funkofobi beslutades tas in i SAOL!

För egen del att jag kom in i Göteborgs kommunfullmäktige!

Ett lågvattenmärke var genusforskarkonferensen G14 med teman som solidaritet och intersektionalitet, men där endast en presentation hade funkisperspektiv (vad jag kunde se i programmet). Feministisk humor är ibland fortfarande funkofobisk, till exempel ett avsnitt av Full Patte där något i stil med ”Är du utvecklingsstörd eller!?” uttrycks och i Nanna Johanssons seriealbum Hur man botar en feminist finns ett skämt som går ut på att en person söker jobb via sin gode man.

2. Vad hoppas du på inför 2015 – ur ett feministiskt perspektiv?

Jag hoppas på en fortsatt utveckling på den inslagna vägen där funkis- och tillgänglighetsfrågor blir en naturligt del av den intersektionella feminismen – i både teori och praktik: kompetensutveckling om livsvillkor för funkispersoner, förbättrat tillgänglighetsarbete i feministiska rum och ökad representation av funkispersoner.

Vad är rosa i en rödgrönrosa budget?

IMG_0946

Syntolkning: Bild från innan presskonferensen började. Vid bordet i förgrunden sitter (från vänster) Ulf Kamne (Mp), Daniel Bernmar (V), Stina Svensson (Fi), Annelie Hulthén (S). I bakgrunden en power point-presentation med vit bakgrund och ljusgrå text ”För hela Göteborg” och de fyra partiloggorna. Till höger S pressekreterare Carin Malmberg. 

Fi Göteborgs första presskonferens!

Idag var det presskonferens för vår rödgrönrosa budget för Göteborg. (S-)Budgeten togs egentligen redan på kommunfullmäktige i juni, men det är vanligt att den revideras på hösten, särskilt efter val. Så när vi nu kom in så var det en färdig budget vi fick förhålla oss till. Men det är ju trots allt mycket som vi ställer oss bakom och därför har vi också valt att ingå samverkan med de rödgröna; vi bedömde att vi skulle kunna få gehör för de frågor vi vill prioritera och får genom samarbetet också insyn i nämnder och kommunstyrelsens arbete.

Det ska bli intressant att se hur samarbetet kommer se ut med de rödgröna, som ju dels samarbetat sinsemellan tidigare, har lång erfarenhet av göteborgspolitiken och dessutom resurser som vi inte har (t.ex. avlönade politiker genom plats(er) i kommunstyrelsen och politiska sekreterare). Därför ingår vi samarbete på ett år till att börja med.

Vad är det då som är rosa i den rödgrönrosa budgeten? Mycket arbete pågår redan inom de områden som vi vill prioritera men som erfarenheter och tiden utvisat så går arbetet inte alltid framåt i önskad takt. Ibland behövs lite extra påtryckningar för att de olika förvaltningarna och nämnderna i sin tur ska prioritera arbetet. Därför satsar vi extra resurser på:

Enkelt avhjälpta hinder, 3 miljoner kr. Arbetet pågår sedan länge och skulle enligt de nationella funktionshinderpolitiska målen egentligen vara klart 2010. Sedan satte Göteborgs stad upp målet 2012 respektive 2013. Nu vet jag inte ens vad målet är men faktum är att inte ens den initiala kartläggningen av vilka hinder som finns och behöver avhjälpas är färdig. Tillskottet i budgeten syftar till att påskynda arbetet med målet att enkelt avhjälpta hinder ska vara åtgärdade till mandatperiodens slut. Dessutom får Fastighetskontoret ett förtydligat uppdrag. Vi kommer att bevaka detta stenhårt!

Skydd för våldsutsatta, 6 miljoner kr. I Göteborg får de flesta kvinno- och tjejjourer medel från staden, men dessa räcker sällan till mer än bara det omhändertagande arbetet så att säga. Ett önskemål från jourerna är att få resurser till att även kunna arbeta förebyggande genom exempelvis folkbildning och skolbesök. Detta arbete ska tillskottet gå till under nästa år och jourerna får ansöka om medel.

Därutöver ger vi Social resursnämnd uppdraget att genomföra en kartläggning av jourerna ur ett intersektionellt perspektiv så att vi kan få reda på hur det står till med tillgängligheten, hbtq-kompetens och så vidare. Mot den bakgrunden kan vi sedan gå vidare och formulera förslag på hur vi ytterligare kan stärka jourerna.

Stöd till papperslösa, 2 miljoner kr. Även detta kommer gå via Social resursnämnd genom ett utökat föreningsbidrag för att stödja arbetet som redan pågår med gruppen. Vårt långsiktiga mål är att även papperslösa barnfamiljer ska omfattas av ekonomiskt bistånd och där får vi titta närmre på exempelvis Malmö där det redan görs.

Snart börjar arbetet med budgeten 2016 och då är vi med från start och kan jobba ännu hårdare för att Fi-ifiera budgeten och göteborgspolitiken!

Lite rapportering om presskonferensen och budgeten: GP, VästnyttSR