Tiggeri, prostitution och Rothstein

Ibland kan en bara inte låta bli. Som i går natt, precis innan jag skulle lägga mig, kunde jag inte låta bli att kolla mitt Twitter-flöde en sista gång. Och när jag där fick syn på en tweet om Bo Rothsteins senaste debattartikel, kunde jag inte låta bli att klicka. Och när jag började läsa kunde jag naturligtvis inte låta bli att uppröras. Ungefär som med GP:s ledarsida, som jag bara inte kan låta bli att läsa, trots att jag vet att jag kommer bli upprörd (som i förra veckan då Peter Hjörne än en gång beskrev Göteborg som en bilfientlig stad, trots att Göteborg i princip är byggt för bilen, gaaahhhh!).

Så har vi kommit till idag, då jag inte kan låta bli att skriva ett inlägg på den här bloggen, där jag ska kommentera aktuella händelser ur ett feministiskt perspektiv. Och samtidigt inser jag att det är precis så här som Bo Rothstein måste känna, nämligen att inte kunna låta bli att uttala sig om aktuella händelser ur ett Rothstein-perspektiv. Skillnaden mellan oss är, förutom perspektivvalet, att han är professor i statsvetenskap, och dessutom en erkänd sådan. Därigenom är han också välkommen att inta det offentliga samtalets mest aktade rum – och jag kan därmed fint återknyta till mitt första blogginlägg om vem som får ta plats i den offentliga debatten.

För trots att Rothstein är professor i just statsvetenskap, och inte säg, socialt arbete, så får han alltså ta denna plats och sprida sina ovetenskapliga åsikter om ett ämne som han, misstänker jag, genom sin statsvetarutbildning och forskning inte har på fötterna att uttala sig om. För till skillnad från socionomprogrammet, där statsvetenskap ingår som ämne med några poäng, misstänker jag att det inte ingår en enda poäng socialt arbete i statsvetarprogrammet. Nu kanske detta låter väl protektionistiskt, visst ska en kunna uttala sig om ämnen som en inte är utbildad i och vi ska uppmuntra tvärvetenskaplighet, och så vidare, men jag kan inte låta bli att uppröras över att Rothstein uttalar sig om ett samhällsfenomen, ett socialt problem, som socionomer av olika yrkeskategorier dagligen möter, medan han på sin höjd möter det på sin promenad till sitt professorsjobb. Och jag ska inte ens ta upp hans tidigare texter om genusvetenskap…

Men nu till sakfrågan, dvs. debattartikeln ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare”. Det första jag reagerar på är språket. Vad menar Rothstein egentligen med att det sitter eller ligger människor som ”förefaller” vara i yttersta nöd, och som ”med all förmodan” flyr från en svår social misär? Det är retoriska knep som vill få läsaren att tvivla på det just påstådda.

Sedan undrar jag hur Rothstein har kommit till sin slutsats att när vi ger pengar till tiggare inte ”på något vis till att upprätta dem som medmänniskor och att göra deras liv mera värdigt”? Har han måhända talat med någon av dessa tiggande människor om hur det känns att ta emot pengar till sin överlevnad och hur de upplever denna hjälp? Eller har han måhända läst forskning som undersöker dessa erfarenheter och upplevelser? Tillåt mig att tvivla. Detsamma gäller de människor som ger och deras bevekelsegrunder och upplevelser av givandet.

Det absurda i att jämföra tiggeri med prostitution orkar jag inte ens gå in på, mer än att kopplingen till organiserad brottslighet har konstaterats inte vara gällande i fallet med det flera stortalet av tiggarna på våra gator idag. Det jag dock måste kommentera den lilla parantesen (också ett skickligt retoriskt grepp) i meningen ”På samma sätt som att den som aldrig så generöst betalar till prostituerade (och kanske dessutom behandlar dem väl)…”. Den ger nämligen ännu en fingervisning om Rothsteins okunskap kring prostitution som socialt problem och motsäger dessutom hans tidigare resonemang kring att det är bra att vi genom den svenska sexköpslagen har ett strukturellt perspektiv på prostitution där ”säljaren” ses som utnyttjad i en ojämn maktrelation.

Att det krävs strukturella åtgärder mot tiggeri, och annan fattigdom och sociala problem också för delen, är inte heller något omvälvande förslag. Att politikerna inte har förstått detta och att de inte kommer att sätta in adekvata åtgärder för att komma tillrätta med problemet så länge människor ger, vet jag inte om det är ett naivt eller medvetet strategiskt resonemang som förbiser politisk ideologi totalt. Det är väl ingen nyhet att Alliansens politik ökat klyftorna i samhället och att EU:s politik visserligen ökat rörligheten i unionen men inte tagit ansvar för dess konsekvenser. Att dessa politiker aktivt väljer att inte agera med strukturella reformer utan tvärtom genom att nedmontera det välfärdssystem som kan fungera just uppehållande av social trygghet, som jag skrev om i gårdagens inlägg, är ett uttryck för en människosyn där tiggare (och andra socialt utsatta) inte ses om värdiga sina mänskliga rättigheter. Ett konkret och existerande förslag är att ge socialtjänsten i uppdrag att tillhandahålla även EU-migranter stöd. Ett annat är att sluta skära ner i välfärdsstatens resurser så att fler som har behov av stöd kan få dem tillgodosedda. Så Bo Rothstein, det är inte bristen på förslag om strukturella åtgärder som är problemet, utan brist på politisk vilja att utföra dem.