Har debatten om feminismen gått för långt?

Detta inlägg är en del av bloggutmaningen En feministisk agenda på första temat Dagens feministiska debatt. Det är ett utmärkt läge att diskutera denna fråga med tanke på exempelvis Belinda Olssons kommande programserie Fittstim – min kamp och debattartikeln hon skrev inför premiären (tack Yonna Waltersson för bra svar!). Några andra aktuella debatter jag kommer att relatera till är Ebba Witt-Brattströms senaste utspel om Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande (tack Kristina Lindquist för bra svar!), samt söndagens Agenda, där jag fastnade för en diskussion om yttrandefrihet kontra politisk manifestation i samband med OS-landslagets medverkan i Stotji, apropå Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar (ett ställningstagande mot Rysslands omdiskuterade lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”). Som jag ser det handlar frågan om flera nivåer; en inomfeministisk diskussion, en samhällsdebatt kring feminism, samt en (global) samhällsdebatt om yttrandefrihet. 

Ebba-Witt Brattström och Belinda Olsson rör sig främst i den inomfeministiska debatten, åtminstone i sättet de skriver exempelvis ”Jag känner mig inte längre hemma i feminismen” (Olsson) och Witt-Brattströms beskrivning av sakernas tillstånd som ”en kamp mellan feminism och sexualradikalism” (som om de inte kunde vara densamma?) eller sättet hon talade om ”dagens unga feminister” på och sitt motstånd till ”hen” i SVT:s Min sanning. I W-B:s fall handlar det, i min tolkning, om ett motstånd mot dagens feminism, som hon i intervjun kallade historielös, mot bakgrund av sin kamp med Grupp 8 på 70-talet. Jag har träffat på denna typ av motstånd själv av äldre feminister som ”var med på den tiden”, ett motstånd mot framförallt Feministiskt initiativ. Det handlar även i vissa fall om ett motstånd mot någon typ av föreställd sexualradikalism där unga feminister idag är ”obestämbara” och ”opålitliga” i sina sexuella identiteter och begär, och därmed på något sätt könsförrädare. Jag minns inte riktigt hur hon uttryckte det i intervjun, naturligtvis inte i sådana drastiska ordalag, men min (visserligen affekterade) tolkning blev sådan. Den förstärks i texten om Egenmäktigt förfarande, som hon gör en helt annan tolkning av än jag själv, nämligen att det handlar om ett övergrepp snarare än ett samtyckt ligg, som dock slutar med att den ena blir kär och den andra inte. 

Samma mönster kan ses i Belinda Olssons debattartikel, där hon bland annat hetsar upp sig över att det byggs könsneutrala toaletter på skolor och att man inte kan kallas feminist om man inte använder ”hen”. Detta är inte bara fruktansvärt transfobiskt utan går också i linje med hennes tidigare resonemang om att hon inte tycker att dagens feminism kämpar för de viktigaste frågorna, som de gjorde på 90-talet. Det skrämmande är att hon verkar ha så dålig koll på allt det fantastiska som faktiskt görs i dagens mångfacetterade feministiska rörelser, men det enda hon tar upp är någon typ av vit, medelklassfeminism (jag antar det är en pik till antologin Happy, happy). Inte minst är det en okunskap om den ständigt pågående och just nu kanske särskilt högljudda inomfeministiska diskussion kring intersektionalitet och vem som får plats inom feminismen. Som jag själv skrivit om tycker jag att funktionalitetsfrågorna är alltför osynliga, Rummet är det senaste fantastiska kring rasifiering, och Maria Ramnehill skrev viktigt om transfobi och cissexism. Jag upplever att vi aldrig varit så öppna och självkritiska som nu!

Så vad är det som gör att vissa ”äldre” feminister tycker att ”vi” för fel kamp idag? Jag tror det har att göra med samhällsdebatten kring feminism. Det handlar till exempel om att Fittstim – min kamp har marknadsförts med beskrivningen ”Har feminismen gått för långt?”. Det handlar om att Belinda Olsson inte verkar förstå att hennes mammas kamp för försörjning, som fick henne att säga att hon därför inte haft tid att vara feminism, är just det som dagens feminism handlar om (bland annat). Det handlar om att Ebba W-B tolkar kampanjerna #prataomdet och #fatta som ett tecken på en sexuell dubbelmoral där jämlikhet och öppen sexualitet inte verkar kunna gå hand i hand (en dubbelmoral som minsann fanns ”redan på 70-talet”). Att våldtäktsdom efter våldtäktsdom som friar förövarna, trots solklar bevisning, vittnar om att det faktiskt är sjuhelvetes långt ifrån jämställd i det här landet, när Högsta domstolen kan skriva att: 

Det inte går att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. 

efter att en en ex-pojkvän lagt ut en video där han och hans fd. flickvän hade sex på en porrsajt (läs Hanna Gustafsson fantastiska text om samtyckeskultur här). Det vittnar om att samhällsdebatten är sjuhelvetes långt ifrån den diskussion som vi för om feminismen internt och det är DET som är problemet. 

Och det för mig slutligen till den tredje nivån, som jag blev varse när jag såg Agenda. Där diskuterades alltså likheten mellan att måla sina naglar i regnbågens färger för att manifestera för mänskliga rättigheter och att utöva hatbrott. Låter det extremt? Kanske för att det visserligen är min tolkning av diskussionen, men det som sades var alltså att det INTE är ok att göra denna typ av politiska manifestation, (regnbågsmålade naglar), på samma sätt som det INTE är ok att skrika hatord till en hbtq-person – därför att arenan ska ju vara befriad från politik. Så hat likställs med tolerans, och tolerans likställs med en politisk manifestation, och precis där upplever jag att vi har fått ett problem på halsen. Ett STORT problem till och med.

När mänskliga rättigheter enbart betraktas som politik och därmed kan diskuteras i termer av för eller emot, rätt eller fel. Problemformuleringen förskjuts och det upplevs nu mer problematiskt att visa tolerans än att göra det motsatta. Feminismen är nu något som ska ifrågasättas istället för att talas om i termer av mänskliga rättigheter. Sexualitet är nu något som ska se ut på ett visst sätt för att få vara med inom feminismen, istället för att vara nomkritisk och progressiv. Ett bra (och skrämmande) exempel är EU-parlamentet, där rasism och kvinnohat får härja fritt medan ett, på intet sätt progressivt och inte heller nytt, förslag om sexuella och reproduktiva rättigheter möts av burop och allmänt ociviliserat beteende. Hur bemöter vi som feminister sådant? Vi vill inte spela samma fula spel, för när vi gör det kallas vi aggressiva, rabiata och emotionella (som om det vore något dåligt). Spelreglerna är olika och det är ett spel vi aldrig tycks kunna vinna, hur vi än gör. 

Men det mest sorgliga med denna förskjutna problemformulering är att den delvis sker med hjälp av fellow feminists, som köpt den rasistiska och sexistiska samhällsdebatten, en debatt som blivit allt bättre på att gå obemärkt förbi, som normaliserats. Men allt spirande engagemang visar på att det inte accepteras längre. Alla kampanjer, alla demonstrationer, alla nya grupper, visar på att vi tvärtom är på väg in i en era där det ökande hatet och motståndet mot feminism i olika former har ett lika stort, om inte större, motstånd. Därför är det synd att vi måste ödsla tid på att försvara oss mot dem som säger sig vara på vår sida. För det är en onödig debatt vi tar. Vi hade istället kunnat ta debatten om de verkligt viktiga frågorna. Göra program om hur feminism kan bidra till samhällsförändring, en ny värld. Vi har hur mycket forskning som helst som skulle kunna vara användbar och hur mycket idéer och visioner som helst inom de olika rörelserna. Ska vi tala om åsiktskorridor så är det att den verkliga, ideologiska och visionära feministiska debatten aldrig får ta tillräckligt stor plats utanför våra egna rum.

Så är det något som har gått för långt så är det debatten om feminismen, och den känns jävligt unken just nu. 

Annonser

2 thoughts on “Har debatten om feminismen gått för långt?

  1. Ping: Hur ser debatten om feminism ut idag? | Post DBT

  2. Ping: Varför Jills veranda är bättre än Fittstim – min kamp | #fempol

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s