Första rosa året i KF

Nu har vi varit invalda i  kommunfullmäktige i ett år och genom en sammanställning från Fi nationellt blickar vi tillbaka inte bara på vårt eget år i Göteborg utan över hela Sverige. Det är fantastiskt att se vilka förändringar vi åstadkommit, stort som smått! Som jag säger i filmen så är det ett bevis på det som våra kritiker betvivlat – att feministisk politik faktiskt fungerar!

I och med att vi i Göteborg ingått samverkan med S, V och Mp har vi fått platser i nämnder, något vi inte fått på egen hand. Dessutom får vi genom samarbetet möjlighet att skapa stadens budget tillsammans.

Som de flesta av er som följer mig vet är mitt fokus tillgänglighet och funktionslitetsfrågor och en av de sakerna vi fått igenom är satsningar på arbetet med enkelt avhjälpta hinder, som gått långsamt hittills (enligt den statliga funktionshinderpolitiken skulle alla hinder vara avhjälpta till år 2010). I 2015 års budget la vi 5 miljoner på att stimulera arbetet och from 2016 lägger vi 20 miljoner årligen för att skynda på arbetet. Målet är att alla hinder ska vara avhjälpta under mandatperioden!

Syntolkning: bild på mig hållandes ett gäng broschyrer med Göteborgs stads budget. Bilden har ett rosa filter och F!-logga nederst i högra hörnet. I nedre halvan av bilden står För en tillgänglig stad. Vi storsatsar på arbetet med enkelt avhjälpta hinder. Alla oavsett funktionsvariation ska kunna röra sig fritt i Göteborg. Julia Bahner, ledamot i kommunfullmäktige, Göteborg. 

Andra satsningar vi gjort är på att anställa fler socialsekreterare, ökat stöd till tjej- och kvinnojourer, ökat stöd till arbetet med papperslösa och utsatta EU-medborgare, normkritisk kompetensutveckling och höjning av friskvårdsbidragen för dem med lägst. Vi har också påverkat arbetet med budgettexterna så att de ska bli mer intersektionella. Hela budgeten hittas här.

Nu påbörjar vi snart arbetet med att utveckla vår politik, lära känna fler av stadens förvaltningar och verksamheter, fortsätta dialogen med civilsamhället, så att vi inför nästa budgetprocess kan lägga fler skarpa förslag!

Annonser

Ja till fred – nej till Nato

Det pågår en debatt i Etc Göteborg om säkerhetspolitiken med särskilt fokus på Nato, initierad av Tomas Magnusson, ordförande i Svenska Freds Gbg. Moderaterna var inte sena med att svara. Jag och mina partikollegor levererar ett feministiskt perspektiv! Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Skärmavbild 2015-09-18 kl. 10.20.38

Syntolkning: Skärmdump från Etc Gbg:s debattsida. Ett foto på en blå himmel med en massa fallskärmar och ett flygplan. Nedanför bilden rubriken Ja till fred – nej till Nato och nedanför den ingressen med texten:

Vilken framtid vill vi se för Sverige, Europa och världen? Det är den grundläggande frågan vi måste utgå ifrån i diskussioner om ett svenskt Nato-medlemskap. Vill vi se en värld med ny kapprustning som under Kalla kriget, eller en värld där mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet står i fokus för våra investeringar? Väljer vi det senare krävs en omstrukturering av säkerhetspolitiken.

Budget-KF: Feministiska perspektiv på stadsbyggnad, trafik och bostad

  

Syntolkning: Gunilla Gran-Hinnfors på GP:s liverapportering: ”Fi:s Julia Bahner tar upp ett antirasistiskt spår i trafikdebatten. Sd har föreslagit särskilda spärrar och kontroller för kollektivtrafiken i Angered. ”Ett av de mest motbjudande och fördomsfulla förslag jag nånsin har läst” säger Julia. 

Mitt sista anförande höll jag i debatten i ämnet Stadsbyggnad, Trafik, Mark, Bostad, Revision där jag var partiets huvudtalare:

Det kan tyckas som de ämnen som vi ska diskutera nu är alltför stora för att klumpas ihop i en debatt, men jag ser poängen i det då de hänger samman väldigt mycket. Inte minst är trafik- och bostadspolitik samt stadsbyggnadsfrågor grundläggande i skapandet av en stad där social hållbarhet går hand i hand med miljö- och klimatmässig hållbarhet.

Jag är glad att vi i det rödgrönrosa budgeten prioriterar en av de grundläggande frågorna i detta arbete, nämligen den fysiska tillgängligheten. För som har blivit tydligt tidigare idag när frågan lyfts upp i debatter om andra politikområden är tillgänglighet något som må grunda sig i den fysiska miljön men som har stor betydelse för både individers psykologiska hälsa såväl som sociala relationer människor emellan. Därför satsar vi 20 miljoner på arbetet med enkelt avhjälpta hinder, ett arbete som några förvaltningar kommit väldigt långt med medan andra knappt påbörjat det. En utmaning som vi har framför oss är att efter detta projekt avslutats inlemma tillgänglighetsarbetet i varje nämnds, förvaltnings och bolag ordinarie budget och verksamhet. 

Tillgängliga bostäder handlar inte bara om att personen med funktionsnedsättning som ska bo där ska ha det tillgängligt. Det handlar också om att personen ska kunna besöka sin familj, vänner och kollegor, som i sin tur då måste ha tillgängliga lägenheter. Dessutom kan en funktionsnedsättning uppstå när som helst i livet, och kommer så också ske för de flesta som uppnår ålderdomen – att då kunna bo kvar i sin bostad kan betyda mycket i fråga om trygghet.

En annan viktig aspekt jag vill lyfta är att boendesegregationen inte bara handlar om etnicitet eller socioekonomisk status utan även om funktionalitet – dvs. om stadsmiljön och bostäder inte är tillgängliga överallt så begränsas personer utifrån funktionalitet i var de kan bo och röra sig i staden. Att bygga tillgängligt från början är därför långsiktigt hållbart då det inte kräver kostsamma anpassningar i framtiden när behov uppstår.

På samma sätt är trafikfrågor viktiga i hållbarhetsarbetet. Trafikplaneringen ska bidra till att utjämna skillnaderna i människors olika resmönster, exempelvis skillnader som kan kopplas till kön. Statistiken visar att kvinnor väljer mer klimatsmarta resor, såsom kollektivtrafik. Som säkert kommer provocera vissa kopplar vi även denna fråga till normkritiskt arbete. Detta genom att den normkritiska pedagogiken i förskola och skola som motverkar destruktiva mansnormer kan öka pojkars och unga mäns förståelse för att bilkörning inte är en förutsättning för att betraktas som ”en riktigt man” och därmed ger högre status.

Men det är inte bara könsnormerna som är destruktiva för hållbarhetsarbetet på detta område utan även exempelvis funktionalitetsnormerna och medelklassnormer. En tillgänglig och inte alltför dyr kollektivtrafik en viktig del i möjliggörandet av en jämlik tillgång till att kunna söka eller ta sig till sitt arbete, utöva fritidsaktiviteter och att ta del av och utöva kultur – att helt enkelt kunna delta på lika villkor i samhällslivet. 

Det är av den anledningen också väldigt bra att ett gångfartsprogram ska tas fram – det är viktigt exempelvis för personer med barnvagnar, som använder gånghjälpmedel eller av andra anledningar inte vill eller kan cykla.

Avslutningsvis måste jag erkänna att jag faktiskt inte hade tänkt ta upp relevansen av ett antirasistiskt perspektiv på dessa frågor, men jag kan inte låta bli när jag läser SD:s förslag om att införa biljettspärrar i Angered med argumentet att öka betalningsfrekvensen. Jag tänker dock inte kommentera det mer än att det är bland de mest motbjudande politiska förslag jag någonsin läst, något som jag dock inte är förvånad över. Att Sd:s politik utgår ifrån att tillskriva grupper av människor, särskilt de som är mest utsatta eller diskriminerade, fördomsfulla egenskaper verkar ju vara grunden i ideologin. 

Budget-KF: Mot ökade krav på aktivering av personer med försörjningsstöd

 Syntolkning: Skärmdump från GP:s liverapportering där journalisten Gunilla Grahn-Hinnfors skriver att ”Julia Bahner (Fi) vänder sig mot Alliansens krav på motprestation för den som har försörjningsstöd. ‘En dålig idé som moraliserar över en av samhällets mest utsatta grupper. Det är skamligt'”.
I debatten inom ämnena Äldreomsorg, Individ- och familjeomsorg, Folkhälsa och Funktionsnedsättning kritiserade jag Alliansens förslag om skärpta krav på motprestation av personer som uppbär försörjningsstöd:

I Alliansens budget kan vi läsa att krav på motprestation aktivt ska användas för personer som uppbär försörjningsstöd. Jag ska tala om detta både i egenskap av politiker men också utifrån min yrkesroll som doktorand i socialt arbete där det gjorts en hel del forskning kring dessa frågor.

I arbetet med att fler ska bli en del av arbetsmarknaden, och i arbetet med att uppnå målet med att fler ska kunna försörja sig själva behöver vi beakta flera olika aspekter. Vi vet att rasistiska strukturer missgynnar personer med utländsk bakgrund och medför att människor trots sin kompetens inte släpps in på arbetsmarknaden. Liknande strukturer gör att personer med funktionsvariationer diskrimineras och att transpersoner upplever en sämre arbetsmiljö. Därför inriktar vi vårt arbete på att motverka dessa strukturer i rekryteringsprocesser och staden ska gå före som arbetsgivare.

Alliansen menar istället att krav på motprestation ska öka för personer som uppbär försörjningsstöd. Men redan idag finns det krav på motprestation. Människor som har möjlighet att arbeta förväntas aktivt söka arbeten, delta i anvisad sysselsättning och vara inskrivna på Arbetsförmedlingen. Målet med sysselsättning och aktiviteter är att komma närmre arbetsmarknaden, och målet med att söka arbeten är för den enskilde att få en plats på arbetsmarknaden, 

En rödgrönrosa feministisk politik grundar sig i en människosyn och samhällssyn som inte lämpar över ansvaret för strukturella frågor såsom arbetslöshet på enskilda individer. Jag litar dessutom fullt ut på stadens socialsekreterares professionalitet att kunna bedöma när det lämpar sig med aktiveringsåtgärder för en klient och jag tycker därför det är en väldigt dålig idé att ändra riktlinjerna för försörjningsstöd så att kraven skärps på en redan utsatt grupp i samhället – jag menar att det är bättre att insatserna riktas mot de behov som finns av stöd och att insatserna utvecklas.

Att dessutom misstänkligöra och spä på myten om personer med långvarigt försörjningsstöd som lata, fuskare eller annat negativt är inte mindre än skamligt – det verkar som att ni saknar kunskaper om hur livet ter sig för personer som lever på långvarigt försörjningsstöd. Om jag ska fatta mig kort så är det inte direkt ett liv i lyx. 

Försörjningsstöd var när det utformades tänkt att vara en tillfällig lösning och beloppet är därför så lågt som existensminimum att det svårligen går att leva på en längre tid. Barn som lever i familjer med långvarigt försörjningsstöd drabbas ofta särskilt hårt. 

Därför vill vi rödgrönrosa fortsatt satsa på åtgärder för att fler ska möjliggöras att försörja sig själva, utifrån varje persons unika situation och oavsett om en lever som ensamstående, samboendet eller med barn. Åtgärder som syftar till att kontrollera och moralisera över en av samhällets mest utsatta grupper är varken en human eller effektiv lösning. 

Budget-KF: Kultur och fritid kräver arbetstidsförkortning

  

Syntolkning: Jag i talarstolen. Bakom mig presidiet och en skärm med talarlistan.

Till debatten i ämnena Kultur, Fritid, Turism hade jag förberett ett yttrande om kopplingen till ett hållbart arbetsliv:

När vi diskuterar olika insatser för att öka tillgången till kultur och fritidsaktiviteter glöms en viktig aspekt oftast bort, nämligen kopplingen till arbetslivet. För många människor i dagens samhälle upptar arbetet den största delen av dygnets aktiva timmar. Efter jobbet kan det därför vara svårt att finna tid till att utöva eller konsumera kultur. En arbetstidsförkortning är därför en nödvändig del i utformandet av ett hållbart liv där kultur och fritid känns meningsfullt och görbart. Jag hoppas därför att vi kommer kunna utöka försöker med sex timmars arbetsdag på Svartedalens äldreboende. 

Idag finns flera rapporter som visar på den ökande stressen och därpå följande psykiska ohälsan i arbetslivet, vilket börjar redan i skolan för många unga. Att kultur och en aktiv fritid utgör hälsofrämjande aspekter är därför viktigt att komma ihåg – det handlar om social hållbarhet. 

Därtill kan kultur och fritidsaktiviteter fungera inkluderande och öka sammanhållningen, demokratin och känslan av tillhörighet i samhället. Vare sig en person väljer att ägna sig åt gatukonst, musik eller sport är det därför viktigt att dessa är en naturlig del redan i förskola och skola och att kommunalt finansierade verksamheter bidrar till mångfald i både utbud och utförande så att alla kan utöva och ta del på lika villkor. 

Av liknande anledning är det viktigt att stärka möjligheterna att turista i sin egen stad – för miljöns skull men också för de som inte har så stora ekonomiska möjligheter att resa långt.

Slutligen är det viktigt att framhäva kulturens avgörande del i att lyfta samhällsproblem, samhällskritik och olika människors livsvillkor på ett lättillgängligt sätt jämfört med exempelvis forskning. I en tid med ökande sociala spänningar och rasistiska uttryck i samhället är det därför oerhört viktigt att betona kulturens kraft i att verka för mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet.

Budget-KF: att bemöta rasism

  

Syntolkning: Bild på mig i talarstolen, bakom mig syns en person i presidiet.

Jag debuterade i dagens budgetdebatt genom att replikera SD:s idiotiska uttalanden i debatten om utbildningsfrågor:

När Lars Hansson drar generaliserande slutsatser utifrån enskilda exempel blir det tydligt varför deras politik ser ut som den gör – det handlar om människosyn, och det är därför vi aldrig kommer prata med er, för vi skiljer oss åt alltför mycket i vår grundsyn på samhället och människor. Sd anser att personer som klarar sig väl i samhället, utan att ta välfärdens resurser alltför mycket i anspråk, är välkomna, medan personer som behöver mer stöd ses som en börda. 

Vi andra partier tar vårt ansvar om att tillförsäkra alla som vistas i kommunen, oavsett behov, en grundtrygghet. Ni undrade tidigare varför vi alltid talar om rättigheter men inte skyldigheter men det är en stor missuppfattning. Sverige har undertecknat flertalet konventioner som rör mänskliga rättigheter och det är därför vårt ansvar – eller skyldighet om du vill kalla det för det – som politiker att se till att vi följer dessa.

Vidare så anser vi att alla barn, oavsett kön eller könsidentitet, ska behandlas lika – och med det menar jag inte likadant, utan att alla får lika bemötande och rättigheter utifrån sina individuella behov, utan att först sorteras in i snäva könskategorier exempelvis. Det är det som genuspedagogik handlar om, en pedagogik som grundar sig i decennier av genusvetenskaplig forskning och metodutveckling. 

Antingen brister era kunskaper om vad genuspedagogik och normkritisk pedagogik är, eller så tycker ni helt enkelt att det är bra att vi behandlar människor olika pga deras kön eller könsidentitet. Jag kan tänka mig att det handlar om både den ena och den andra orsaken. 

Lång debatt om LOV på kvällens kommunfullmäktige

  
Syntolkning: Louise Thörnqvist, jag, Sanna Ghotbi och Gudrun Tiberg på plats i Kronhuset för kommunfullmäktige 

Det var flera intressanta ärenden på dagordningen till kvällens KF men det som tog mest tid i anspråk var ett ärende som egentligen handlade om reviderade riktlinjer för hemtjänsen, men där borgarna med hjälp av Vägvalet och Sd fick igenom ett tillägg om att LOV (Lagen om valfrihetssystem) ska införas (Sd är vågmästare). Därmed blev det en nästan två timmar lång debatt om LOV. På grund av det fick vi inte chans att yttra oss i alla de ärenden vi förberett, så det får vi vänta med tills nästa möte som blir efter sommaruppehållet i september. Nedan följer i all fall mitt yttrande i LOV-debatten:

Ni som förespråkar LOV säger att ”alla utförare ersätts på samma sätt och därför konkurrerar de på lika villkor och med en sak: ”kvalitet”, men det stämmer inte. 

Kommunala verksamheter får till exempel inte göra reklam för sig medan de privata företagen har fria händer. Varför kommunen inte ska lägga skattepengar på att göra reklam för sin kärnverksamhet behöver jag väl inte argumentera för, men att även de ideella aktörerna missgynnas jämfört med riskkapitalbolag är ett ofta outtalat faktum.
Ett annat ofta outtalat faktum: Under åren har vi sett att marknaden till största del består av ett fåtal stora bolag, som köpt upp de mindre. 
Och ytterligare ett: Privata utförare ges också möjlighet att erbjuda tilläggstjänster. Offentliga utförare ges inte någon sådan möjlighet.

Så jag undrar stillsamt: Är det verkligen valfrihet? Jag tror att vi i så fall har helt olika syn på ordets innebörd. 

Marknaden ser ingen skillnad och vi kan inte låta den styra för den har endast ekonomiska incitament – själva poängen med aktiebolag är att de ska drivas med vinst. Men Vi som politiker måste ta ansvar för människorna – inte för marknaden.
 Vi kan aldrig acceptera att fördelningen av våra gemensamma resurser bestäms av marknaden på det sättet. Det måste alltid vara ett samhälleligt ansvar att se till att såväl tillgänglighet som fördelning av gemensamma resurser sker utifrån aspekter som tillgodoser människors behov och likabehandling.

En annan sak är att talet om kvalitet är oerhört lömskt. För det som egentligen har skett är att ansvaret för kvalitetsgranskning har lagts över på vårdtagaren, vilket är mycket problematiskt. 

Det är ett ansvar som bör ligga på staten och kommunerna eftersom det är den offentliga sektorn som tillhandahåller tjänsterna. 
En sista viktig sak jag vill lyfta är Riksrevisionens uppgifter kring skillnader i lagstiftningen som styr kvalitet och insyn i äldreomsorgen beroende på om utföraren är offentlig eller privat:
· Privata utförare omfattas inte alltid av Socialstyrelsens föreskrifter.

· Vidare gäller inte meddelarfrihetens skydd mot efterforskning och repressalier från arbetsgivaren inom privat verksamhet.

· Det är otydligt om yttrandefriheten gäller på samma sätt för privatanställda som för offentliganställda.

. Det finns inte heller lika många statistikuppgifter över enskilda utförare av äldreomsorg som offentliga. En följd av detta är att man inte kan jämföra produktiviteten i offentliga och privata verksamheter.

Sammantaget innebär dessa aspekter risker för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks. 

En rapport från Kommunalarbetaren om läget i Stockholm visar på hur detta ter sig i praktiken. 
Alla hemtjänstverksamheter, även privata företag, är skyldiga enligt lag att informera ansvariga politiker i sin kommun när det begås misstag som drabbar de gamla. Lagen är skriven så för att kommunpolitikerna, som är ytterst ansvariga för att de gamla får en bra vård, ska kunna gripa in om det behövs. Rapporten visar att över hälften av de privata hemtjänstutförarna aldrig lämnar in Lex Sarah-rapporter eller anmälningar. Ingen kan väl på allvar tro att det inte sker missförhållanden?

 Ytterligare en rapport visar att:

· Privatiseringarna i praktiken inneburit nedskärningar av personalen, ökad stress och mer pressat arbetstempo.

· Dessutom kan det vara otryggt för de anställda. De äldre ska till exempel kunna välja hemtjänst. Men om inte arbetsgivaren lyckas locka till sig tillräckligt många kunder riskerar de anställda att mista jobbet.

· Ökad otrygghet i jobbet gör att man är mindre benägen att kritisera arbetsgivaren. 

. Möjligheten för kompetensutveckling är ganska liten hos privata entreprenörer. 

. Fortfarande finns företag inom hemtjänsten som inte tecknat kollektivavtal. 

. Inte heller tar de nya arbetsgivarna alltid ansvar för långtidssjukskrivna.

Detta är vinstens pris. Det drabbar dem som bär välfärden på sina redan tunga axlar: kvinnor och rasifierade personer. 

Som politiker utgår jag ifrån kunskapsunderlag för att fatta välgrundade beslut. Jag känner mig oerhört trygg i den kunskap jag har om att LOV inte är rätt väg att gå.