Idag var jag på stadsdelen Örgryte-Härlandas politikerfestival, där vi var inbjudna att hålla var sitt tal om vår politik med fokus på äldreomsorgen och därefter mingla med de äldre. Här kommer mitt tal:
Feministiskt initiativs utgångspunkt är att alla människor ska färdas väl genom livet. Vi kallar det välfärdslinjen. Vi har en vision om ett samhälle som skapar utrymme för alla människor att utveckla sin fulla potential, oavsett din sexuella läggning, din funktionsvariation, om du är barn, ungdom eller äldre, eller har en särskild trosuppfattning.
Feminismen för oss handlar alltså inte bara om att uppnå förbättrade villkor för kvinnor så att vi får jämställdhet mellan könen, utan också om att förbättra villkoren för andra marginaliserade grupper i samhället. Men kvinnor är hälften av Sveriges befolkning och de har i genomsnitt sämre livsförhållanden på de flesta områden och därför är det vår demokratiska skyldighet som politiker att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet är en mänsklig rättighet.
För att uppnå vårt mål måste vi sätta mänskliga rättigheter och antidiskriminering i fokus för det politiska arbetet. För diskriminering är inget särintresse eller individproblem utan ett omfattande samhällsproblem och därmed krävs också politiska åtgärder på samhällsnivå.
Vår syn på äldre personers livsvillkor och däribland äldreomsorgen bottnar i den kunskap som visar att jämställdhet är ett problem som spänner över generationsgränserna och får konsekvenser för hela livet. Ett av de största problemen idag är vård- och omsorgsverksamheterna, både för användarna och för de anställda.
Den största utmaningen är att yrken inom vård och omsorg är lägre värderade än exempelvis yrken inom industrin eller IT och data. Arbetsmiljöverket har jämfört arbetsmiljön för äldreomsorg och teknisk förvaltning och enligt rapporten är villkoren sämre, ohälsan större och färre tror sig orka jobba till pensionen på arbetsplatser med flest kvinnor.
Det är helt enkelt högre status att jobba med maskiner än med människor och detta visar sig både i arbetsgivarnas lönesättning och politikers ovilja att satsa resurser. Är det en slump att det är just kvinnor som jobbar med människor och män med teknik?
Nej, vi har att göra med omfattande strukturer som vi alla bär inom oss och socialiseras in i redan som barn. Därför vill vi redan i förskola och skola införa en pedagogik som inte tvingar in barnen i de olika könsrollerna, t.ex. vilka leksaker flickor och pojkar förväntas leka med, eller vilket yrke som studievägledare föreslår flickor och pojkar att utbilda sig till.
För fram till 2016 kommer vi behöva 160 000 nya anställda inom vård- och omsorgssektorn. Men ingen kommer vilja utbilda sig till dessa yrken om vi inte gör någonting åt rådande arbetssituation.
Men utvecklingen går åt helt fel håll. Trots att antalet äldre stadigt ökat har andelen äldre över 80 år som får äldreomsorg nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda minskat med 10 procent.
När välfärdssektorn rustas ned försämras arbetsvillkoren och bemanningen av personal. När det offentliga drar sig tillbaka får anhöriga ta ett större omsorgsansvar – obetalt. Dessa är främst kvinnor med lägre utbildning Det är därmed också en klassfråga eftersom de resursstarka äldre kan köpa sig privat hjälp medan de resurssvaga inte har råd.
Jag förstår därför inte hur Alliansens satsning via allas våra skattepengar på RUT-avdraget är en jämställdhetsreform. Varför är det viktigare att staten subventionerar den privata städbranschen som statistiken visar utnyttjas mest av de mest högst inkomster istället för att exempelvis subventionera vård och omsorgsarbeten när verksamheterna idag inte kan ge en säker vård och omsorg – en verksamhet som dessutom kommer alla medborgare till del?
Flera rapporter genom åren har också visat att privatiseringen av äldreomsorgen inte gett de positiva effekter som avsetts. I de flesta fall har det blivit en försämring för de anställda i termer av fler tidsbegränsat anställda och deltidsanställda och lägre lön.
Det är också ett demokratiskt problem när det inte längre finns en ansvarig att ställa till svars för bristande vård och omsorg när riskkapitalbolag driver verksamheten. För i toppen av de här bolagen hittar vi ägarna. De är män, miljonärer – och okända för allmänheten. Avståndet från finanskvarterens och skatteparadisens behagliga miljöer till äldrevårdens bistra verklighet är enormt.
Alla dessa faktorer sammantaget bidrar till en pension som knappt går att leva på.
Idag har ca 100 000 pensionärer enbart garantipension, varav 80 procent är kvinnor. Nivån ligger 3000 kronor under fattigdomsgränsen vilket är oacceptabelt. Vi vill höja garantipensionen och reformera pensionssystemet för att inte missgynna dem som utfört obetalt omsorgsarbete eller invandrat i vuxen ålder.
Vi vill göra en successiv arbetstidsförkortning för att fler ska orka jobba till pensionen och fler kan komma in på arbetsmarknaden. Livet är mer än bara arbete.
Vi vill ge Medlingsinstitutet uppdrag att arbeta aktivt för jämställda löner och tillsätta en jämställdhetsfond för att höja lönerna i de yrken där det är ojämställt.
Vi vill individualisera föräldraförsäkringen för att kvinnor inte ska fastna i den traditionella kvinnorollen som säger att hon är den enda giltiga föräldern. Barn har rätt till alla sina föräldrar och män måste ta större ansvar för sina barn.
Kvinnor blir också sjuka av ojämställd fördelning av hemarbete. De kvinnor som lever med en man som inte använder föräldraförsäkringen sjukskrivs oftare än kvinnor som lever med män som tar ut föräldraförsäkring.
Att stärka och utveckla de offentligt finansierade välfärdstjänsterna är helt avgörande för att vi ska kunna ha ett samhälle där människor kan förena förvärvsarbete med omsorg om barn och äldre och för att de som arbetar inte ska slita ut sig.
Tyvärr tänker politikerna idag alltför kortsiktigt. Enligt beräkningar av den kommande äldreboomens ekonomiska effekter skulle skatteintäkterna från fler arbetande bli större än kostnaderna för äldreomsorgen. Det handlar alltså om prioriteringar och ideologi – vad vill vi ha för samhälle och för vilka?
Välfärd och delaktighet för alla medborgare är inte bara mänskliga rättigheter utan också demokratiska rättigheter – och de måste få kosta, det handlar bara om hur vi prioriterar och hur vi omfördelar resurserna. Vi vill sätta stopp för de senaste årens skattesänkningar som urholkat välfärden.
Vi är också emot den retorik som sätter olika behövande gruppers behov mot varandra. Med rätt prioriteringar kan vi tillgodose allas behov. Det är inte invandrade personer som är problemet utan vår integrationspolitik – och det är därför politikens ansvar att erbjuda de resurser som varje person behöver för att kunna bli en del av det svenska samhället och bidra på sitt sätt.
Det är inhumant att tala om människor som kostnader, vare sig det handlar om äldre, barn eller invandrade personer. Det är inhumant att tala om kvoter för flyktingar när den svenska vapenexporten är bland de högsta i världen per capita och därmed en stor anledning till att människor flyr undan att dödas av våra vapen.
Vi måste återinföra det humana perspektivet i politiken.
De politiska verktygen saknas i dagens politik för att få till stånd verklig förändring, men framförallt är det den politiska viljan som saknas. Feministiskt initiativ behöver komma i maktens rum för att driva en politik för mänskliga rättigheter och mot diskriminering på ett djupare plan. Det behövs ett parti med feminism som självständig ideologisk utgångspunkt, som aldrig backar.
Jag och Feministiskt initiativ anser att Sverige har råd att skapa ett jämlikt och tillgängligt samhälle och vi har både viljan och förslagen för att komma dit.
#fempol 